Thekla Knös (1815–1880) sågs av sin samtid som en typisk exponent för vardagskulturen, när hon vid närmare fyrtio års ålder gav ut dikter som i allt väsentligt ansluter sig till vad som har kallats “professorshemmens pianolyrik” – en glad, from och ombonad hemidealism.
Frågan är emellertid hur stabil förnöjsamheten var. I privata brev och intima dagboksanteckningar ger Thekla Knös nämligen gång på gång uttryck åt en stark vantrivsel med det instängda kvinnolivet och åt ett lika starkt behov av det hon kallar “verklig verksamhet”. Detta är desto mer anmärkningsvärt som Thekla Knös och hennes mor Alida, allmänt kallade “de små knösarna”, svepte in sitt liv i en lekfull overklighets slöja.
Alida Knös, född Olbers (1786–1855), var gift med teologiprofessorn Gustaf Knös (1773–1828) och fick med honom två döttrar, Nanny (1812–1819) och Thekla. Det var efter Gustaf Knös död mor och dotter började kallas “de små knösarna”.
Till “det lilla fågelboet”, som deras hem kallades, gick man, dvs. Gunnar Wennerberg, Curry Treffenberg m.fl. efter att ha varit hos Malla Silfverstolpe och lyssnat på henne och de vid det här laget vördnadsvärda herrarna Geijer, Atterbom et consortes.
Gunnar Wennerberg (1817–1901) var student i Uppsala och upphovsman till Gluntarne, en mycket populär samling studentsånger.
Curry Treffenberg (1825–1897) var student i Uppsala och är beryktad för att han som landshövding lät slå ner Sundvallsstrejken 1879 med vapenmakt.
Mallas salong var högtidlig, men hos Thekla och Alida Knös lekte man charader, sjöng och instiftade en “Pimpinellaorden” efter bellmansk modell, fast näpnare och mer idyllisk. Dockskåpskänslan är alldeles överväldigande i Theklas egen efterhandsbeskrivning: “Vårt lilla hem med sin enkelhet och sin fläkt av poesi, de pärlfärgade små sofforna, barnstolarna och de små anrättningarna samt vår beskedliga piga Lovisa, som ropade: ‘gå sta nu’, när bordet var i ordning”.
Hemmet var nu inte vilket dockskåp som helst, utan ett exotiskt växande slott som markant skilde sig från tidens borgerliga hem. Möblerna var klädda med broderat kinesiskt siden; väggarna och delar av inredningen var övervuxna med växter som normalt hör hemma i naturen och trädgården: murgröna, jasmin, liljor. Med åren kom Alida och Thekla Knös att behandla och betrakta sina växter alltmer som levande varelser med ett utvecklat och särpräglat känsloliv. De visade sig till exempel aldrig avklädda för liljan, av hänsyn till dess särskilda oskuldsfullhet.
“De små anrättningarna” var enkla, ofta bjöds endast på te – hemmet var efter professor Knös död fattigt – men med fantasins hjälp kunde lite eau de cologne i en skål bli rökelse och myrra. Vid Pimpinellaordens instiftande i närvaro av stormästarinnan Alida, stormästaren Gunnar Wennerberg, ceremonimästarinnan Thekla och hedersledamöterna prins Ferdinand (knösarnas katt) och Miranda (knösarnas burfågel) omvandlades några flaskor Liebfraumilch, skänkta av baron von Kræmer, och struvor, bakade av Malla Silfverstolpe till bellmanskt rött vin och nyskjuten beckasin.
Det fanns ett bisarreri över detta hem som kastar ett ambivalent ljus över den idealiserade näpenhet samtiden tillskriver “de små knösarna”. Romantikens natur- och fantasidyrkan flyttar in i det senromantiska borgerliga idealhemmet och hotar att spränga dess väggar inifrån. Motsvarande ambivalens finns också i Thekla Knös dikter, även om det omedelbara intryck de gör är konventionellt och tidstypiskt. Flera av dem kan och har betecknats som barnkammarrim. “Baka, baka liten kaka” är en av de första ramsor vart och vartannat svenskt barn lär sig – förstås utan att veta att Thekla Knös har skrivit den.
Flera av Thekla Knös dikter tonsattes och cirkulerade i avskrifter i Uppsala tills Atterbom lyckades övertala Thekla att få ge ut dem. I förordet till den volym han lät publicera 1852 hyllar han hennes dikter för deras enkelhet – ett honnörsord i tidens litterära klimat. Diktsamlingen är en provkarta över senromantikens populäraste dikttyper: genrebilden och rollpoemet.
Genrebilder skildrade gärna enkla människor, gamla, änkor, barn, arbetande bönder osv. och så gör även Thekla Knös bidrag till genren. Hon håller sig företrädesvis i köket och det är framför allt barn hon tecknar i sina “idyller”. Titlar som “Syltningsvisa”, “Bakningsvisa” och “Strykningsvisa” säger en del om hennes ämnesval. Hennes förebilder är Franzén, Geijer, Runeberg, de tre ledstjärnorna för en hel generation efterklangspoeter som hyllade det enkla, naturliga och idylliska. Men redan samtiden lyfte också fram förmödrar som Anna Maria Lenngren och Euphrosyne. Överhuvud är Thekla Knös diktning ett av många belägg för att det sena 1700-talets borgerligt realistiska lyrik aldrig helt hade tystats av romantikens nardusspråk eller tegnérismens trumpetfanfarer. Sedan högromantiken hade klingat ut vaknade intresset för Lenngren, Franzén m.fl. till liv igen. Man uppskattade då inte så mycket upplysningsförkunnaren Lenngren som porträttmålaren, realisten, idyllikern, den skarpögda iakttagaren Lenngren.
Thekla Knös anknyter till Anna Maria Lenngrens berömda dikt “Thé-Conseilen” (1777), när hon satiriskt i “Kaffebjudningen” beskriver hur “nätta, sippa/ Damer trippa”. Men strax ändras tonen i en flammande appell, när hon fokuserar de stackars flickorna, som uttråkade tvingas bevista kafferepet, medan deras jämnåriga manliga kamrater med fanor och sång drar runt i vårsolen i “muntra ynglingståg”.
Den samtida kritiken berömde Thekla Knös dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen. Därmed öppnades också det poetiska fältet för den kvinnliga poeten; kvinnan hade ju sedan länge till uppgift att förgylla den “verkliga” vardagen. Den “känslans enkelhet och renhet” kritiken tyckte sig finna hos Thekla Knös passade dessa teorier som hand i handske.
När hon publicerar ett försök i en av tidens mer anspråksfulla och manliga genrer, Ragnar Lodbrok. Skaldestycke, en versberättelse med fornnordiskt ämne i Tegnérs Frithiofs sagas efterföljd, är kritiken emellertid inte lika nådig, trots att dikten prisbelönades av Svenska Akademien – hon passar bättre “i hemmets värld” och borde följaktligen ha stannat där.
Ändå är Thekla Knös långa versberättelse om Ragnar Lodbrok på många sätt en nog så kvinnlig och hemvävd variant på hjälteepik. Den kan också ses som ett litterärt svar på Frithiofs saga. Vi möter hennes Ragnar Lodbrok mera sällan på slagfältet. I stället ser vi honom just i hemmet och i olika romantiska situationer. Det senare var i och för sig typiskt för 1830- och 1840-talens versepik, som intresserade sig mer för hjältens kärlekshistorier än för hans krigiska bravader, men en hjälte med barn runt benen hade man ändå inte sett tidigare. “Ragnar Lodbrok” är intressant genom att den spränger gränsen för sin egen genre och pekar fram mot den psykologiska romanen. Där den äldre epiken placerade huvudpersonen i en konfliktsituation mellan äran (plikten mot kung och fosterland) och den individuella lyckan (kärleken), där använder Knös två olika episoder ur de fornnordiska sagorna om Ragnar Lodbrok och knyter ihop dem till ett slags “äktenskapsroman” på vers, som omfattar förälskelse, familjebildning, familjekris och försoning. Den senare åstadkoms med barnen som medlande och förlösande länk. Familjen avgår med segern.
Thekla Knös intresse för barn är påfallande. Hon skriver inte bara om barn, hon skriver också för barn och hennes karriär som kvinnlig författare är därmed tidstypisk. Många kvinnliga författare började skriva kalenderpoesi, kanske någon prosaberättelse, för att småningom övergå till barnböcker. Till saken hör att Thekla Knös i likhet med många andra av tidens kvinnliga författare inte hade egna barn. Hon beskriver i stället sina dikter som sina barn. När hon äntligen går med på att publicera, oroar hon sig för hur hennes “barn” skall klara sig ute i världen. I andra sammanhang intar hon själv barnets roll, hennes dockskåpstillvaro är ett exempel.
Barnlyrik, barnerotik, barnidyll och barnideal – sådan var tidens smak och sådana kunde utvägarna kanske se ut för kvinnor i vardagsrumskulturens ibland säkert kvävande atmosfär. Men det är också där, i det som bäst överensstämmer med tidens smak och krav, som Thekla Knös ambivalens blir tydlig. I Atterboms efterföljd skrev hon många dikter om blommor – “Rosorna” t.ex. – men där Atterbom låter växterna stå som symboler för mänskliga “individuationer”, där är gränsen mellan människa och natur mer svävande hos Knös. Hos henne är det ibland blommans själ som kan skymtas i människan, inte tvärtom.
I några av sina rolldikter överskrider hon dåtidens gräns för det passande, för “känslans enkelhet och renhet”. Rollpoem är nu för tiden, när nästan all poesi är centrallyrisk jaglyrik, en närmast okänd genre, och man gör ofta misstaget att läsa äldre tiders rolldikter som vore diktens jag identiskt med författarens. Men något sådant var otänkbart fortfarande i mitten av 1800-talet. Slår man upp en litterär kalender från 1830-talet kan man vara säker på att hitta åtminstone en dikt med titeln “Brottslingen” och en med titeln “Främlingen”. Dessa var populära typer som varje poet, även de laglydigaste och mest hemkära, skulle gestalta i monologform. Geijers “Vikingen” och “Odalbonden” hör till denna genre. Därför skall man förstås akta sig för att tolka in för mycket av författarens egna känslor i diktjagets. Ändå är det intressant att så pass många av Thekla Knös bidrag till genren gestaltar en man som iakttar en kvinna. En av dessa dikter, “Kan en mygga besjungas?”, var tillräckligt tvetydig för att uppröra den samtida kritiken. I dikten smygtittar jaget, en ung man, på en flicka som arbetar i köket. Hennes svettiga hårfäste, den nakna halsen och armarna beskrivs, och jaget blir svartsjukt på en mygga som suger hennes blod. Det är inte många dikter i Thekla Knös två diktsamlingar som uppvisar en sådan ambivalens, men det finns antydningar i hennes efterlämnade papper om att hon skulle ha förstört en rad “olämliga” dikter innan hon försvann dit, där så många kreativa och frustrerade kvinnor förr slutade sina liv, på sinnessjukhus.
Thekla Knös lek med könsroller, hennes medvetet ironiska sammanblandning av poesi och vardagens prosa, hennes adress till en publik bestående av barn och vuxna är särdrag som pekar i många riktningar. Anna Maria Lenngren och Fredrika Bremer aktualiseras i dikter där “att göra en recension” är att ta “några ägg utaf den sort,/ som ville lära hönan värpa”. Barn och rollpoesin för lätt tankarna till H.C. Andersen: den avslöjar att det kunde finnas ett behov av att dölja sitt kön och av att spränga vardagsrummets väggar.