På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.
Tag: Barnböcker
Efterkrigstiden i Finland skapade en längtan efter konst och litteratur. Det gavs ut mycket lyrik, och ovanligt många av debutanterna var kvinnor, både finlandssvenska och finska. Men kvinnornas diktning kretsade inte kring partipolitik eller patriotism. Det individuella jaget, kvinnans egna erfarenheter, omsorgen om hemmet, barnen, världen och mänskligheten stod i centrum. Man sökte efter en form som skilde sig från det klassicistiska diktspråket, vars ställning hade stärkts under kriget. Snabbast tonade denna röst fram bland de unga kvinnorna, som ofta var mer beredda än männen att finna nya synvinklar och komma ut ur krigets värld.Kvinnornas lyrik kan delvis läsas som ett ställningstagande till en lyrisk kultur i förvandling, men också som en vidareutveckling av skriftliga strategier. Ett bevis på den betydelse och styrka som de kvinnliga lyrikerna i skuggan av kriget har haft är att anmärkningsvärt många av dem har skapat sin egen profil och fortsatt att skriva sin egen typ av moderna dikter ända fram till i dag.
I Tove Janssons författarskap ses en trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld.Det är en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.
Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.
Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.
Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.
Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.
Hos mig är kärlekens makt så väldig, att den ofta nästan har slagit sönder min själ. Så skriver den finska författarinnan Aino Kallas i sin dagbok den 11 november 1918. Mens den väldiga “kärlekens makt” kan sägas vara den kraft, som driver fram hennes författarskap, placerer Maila Talvios författarskap sig centralt i de nordiska ländernas debatter om sexualmoral och inspirerades av bl a Ellen Key. Bakom upplysningsidealen kan man läsa en sammanhängande berättelse om kvinnlig sexualskräck, pessimism och dödslängtan.