Camilla Colletts främsta verk Amtmandens Døttre är den första realistiska tendensromanen inom norsk litteratur och den första norska roman, som kritiskt och på bredden utforskar kvinnornas livsvillkor inom de bättre ställda befolkningsskikten. Romanen var ingen dussinvara när den kom ut 1854–55. Många greps av bokens tendens: Angreppet på förnufts- och försörjningsäktenskapet, klagomålen över kvinnolivets trånga ramar. Till och med de manliga kritikerna gladde sig över det nya i hennes stil.Efter Amtmandens Døttre och en samling Fortællinger (1861), skrev hon inte fler berättelser. I stället använde hon 1860-talet till att utforska gråzonen mellan självbiografi, memoarlitteratur och reseskildring. Därefter tar hon på allvar steget in i essäistiken, utger två nya band Sidste Blade (1872, 1873) och ger 1877 ut sin genombrottssamling som feministisk kulturkritiker, Fra de Stummes Leir.Författarskapet avslutas med två nya essäsamlingar och en rad enskilda artiklar. Hon har stor del av äran i att det norska moderna genombrottet blev så starkt präglat av kvinnosaken, och hon medverkade till att man i Norge kunde undvika den skarpa klyfta mellan kvinnor och män i synen på könsmoral, som präglade det danska kulturlivet på 1880-talet.
Tag: Äktenskap
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.
Med sina 24 berättelser i En Hverdags-Historie från 1828 befäster Thomasine Gyllembourg en ny litterär tradition – den realistiska prosaberättelsen. Hon får läsaren att röra sig i vardagens yttre handlingsrum, utsmyckade med detaljer som kan tyckas som rena prydnader, men vars funktion är att göra oss hemmastadda i hennes universum. Medan En Hverdags-Historie visar familjelivet i en skrattspegel, innehåller Gyllembourgs författarskap även en rad noveller som återger familjens bild i en trollspegel. När Thomasine Gyllembourg skrev sina vardagshistorier var kärnfamiljen ännu ny, och hon hade själv en väsentlig del i dess tillblivelsehistoria.Med En Hverdags-Historie ställer hon sig mitt emellan den släktmedvetna gamla familjen och den nya individorienterade familjen, och därifrån iakttar hon familjens utveckling, väger vinster och förluster och blottlägger sprickorna i den grund som kärnfamiljen vilar på. Hon registrerar således de tendenser som under 1840-talet pekar fram mot den moderna livsform som några decennier senare sattes under debatt i genombrottslitteraturen.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Det var en känsla av smärta och hopplöshet som 1855 fick den då endast 42-åriga skådespelerskan Johanne Luise Heiberg att börja skriva sina memoarer Et Liv gjenoplevet i Erindringen. Som romantikens största skådespelerska var hon en myt redan under sin livstid. Men kravet på en större realism på scenen var ett tecken på att en ny tid nalkades. Behovet av klarläggande blir i de fyra memoarvolymerna samtidigt en skriftens iscensättning, där de delar av hennes personliga historia varmed ett bestående monument över hennes liv och konst kan skapas framhävs och belyses. Berättelsen om ett liv sett med en starkt selektiv blick. För att glorifiera och bevara – men också försöka förstå – det som har varit, sin egen förgängliga konst.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Magdalena Sofia, “Malla”, Silfverstolpe höll den i Sverige mest kända vittra salongen, under 1820- och 1830-talen frekventerad av en rad av tidens berömda, manliga författare. Genom sin kontakt med dessa illustra män har Malla Silfverstolpe gått till historien, medan hennes egen person och hennes individuella bidrag till salongskulturen har kommit i skymundan.Hennes stora memoarverk, utgivet postumt i fyra band, är på en gång det viktigaste dokumentet om den svenska salongskulturen och den intressantaste kvinnolitterära text som framkommit ur denna kulturmiljö. Denna aspekt har negligerats och verket har i första hand uppmärksammats som historisk källa för kunskapen om tidens berömda män. Genom sin ingående undersökning av känslans villkor ger emellertid hon en unik inblick i kvinnolivets och kvinnokulturens motsättningar under det tidiga 1800-talet.
Runt sekelskiftet 1800 blomstrar salongskulturen i de dansk-tyska aristokratiska miljöerna i Danmark. Sett i ett skandinaviskt sammanhang är den mest intressanta av dem Charlotte Schimmelmanns europeiskt kända och besökta salong. Som hustru till Ernst Schimmelmann, Danmarks finansminister, och även statsminister, hade Charlotte Schimmelmann ett omfattande umgängesliv med mycket representation. Men hon såg också till att hon alltid hade en krets av lärda och konstnärer samlade omkring sig. Genom att samla hovfolk, adel, diplomater och medlemmar av det högre ämbetsmannaståndet i sin salong placerade Charlotte Schimmelmann sig i fokus för tidens politiska begivenheter.Sitt rykte som salongsvärdinna vann hon emellertid som “skönande”, beläst och välorienterad inom de nya, europeiska strömningarna inom vetenskap, filosofi och litteratur, och som drivkraften bakom sin mans mecenatsverksamhet. Som salongsvärdinna byggde hon en bro mellan det centrala Europa och det provinsiella Danmark, mellan storpolitiken och det andliga livet. Men under sitt sista decennium var den Schimmelmannska salongen bara en skugga av sig själv.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.
De kvinnliga danska 1700-talsdramatikerna skiljer sig betydligt från varandra. Både Anna Catharina von Passow och Birgitte Catharine Boye odlade herdespelet som genre, men de sökte sig snabbt olika vägar. Boye tog upp det heroiska skådespelet, och Passow började experimentera med den nya komedin, som även blev den genre som Charlotta Dorothea Biehl i huvudsak kom att ägna sig åt.Medan Boyes skådespel utgör en patetisk avslutning på 1700-talets heroiska dramatik, tillhör von Passow och Biehl en tidigare generation; de tänker i nya banor och har stor del i att den danska borgerliga dramatiken förs vidare efter Holbergs död 1754.