Den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island medförde psykiska konsekvenser och kulturella brytningar. De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag. En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.
Tag: 1960-2020
1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.
Torborg Nedreaas debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus. Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Hon intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.
Efter 1945 kastade kriget en lång skugga över den norska litteraturen, och Gunvor Hofmos texter bör läsas som uttryck för en verklighet som brutit samman. Men författarskapet är inte bara en tematisering av krigs- och efterkrigserfarenheter. Det behandlar i lika hög grad en rad mänskliga konflikter som är knutna till kropp och kön. I hennes författarskap träder en polariserad och disharmonisk världsbild fram, där barnet och kvinnan är underställda mannen, liksom diktaren Gud. Men världen är inte det enda som ligger i grus i författarskapet – även kroppen gör det. De första fem samlingarna framställde inte bara lidandet, utan också lidelsen. De följande femton visar inte bara fram kroppens offer, utan också andens triumf. Kroppens smärta förvandlas till poesi. Denna dialektiska spänning mellan ande och kropp är kärnan i Gunvor Hofmos poesi.
Anna Bondestam kom till skönlitteraturen efter en nordisk romanpristävling, där hennes debutroman Panik i Rölleby vann andrapris år 1936. I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud om den öppnare syn som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverkligheten, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling.
I Tove Janssons författarskap ses en trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld.Det är en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps författarskap. Släktskapen med den svenske poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius har påpekats, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Hon har ochså jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet.
Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, skildrade Karo(line) Espeseth en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka. Hennes roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Hon vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt.Dessvärre kom debatten om romanen att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare.
I 1910- och 1920-talets Norge finns en dold och glömd undervegetation av erotisk kvinnolyrik producerad av bland andra Halldis Moren Vesaas, Aslaug Vaa och Inger Hagerup. Ett genomgående tema i tidens kvinnliga lyrik är utforskandet av erotisk psykologi och könsidentitet. Det kan tyda på en känsla av främlingskap – men främlingskapet är poetiskt produktivt, utifrån denna position formas nya kvinnliga lyriska uttryck.Den tematiska spänningen i dikterna ligger ofta i å ena sidan dragningen mot extasen i en total kärlekssymbios och å andra sidan behovet av en egen självständig identitet. Utgångspunkten är förväntningen om total lycka, om erotiskt, emotionellt och intellektuellt självförverkligande. Främlingskapet och dissonanserna kommer fram, när den manliga motparten inte uppfyller förväntningarna, tonen blir resignerad eller anklagande och till och med masochistisk.