1944, femton år efter Arnold Norlinds död skriver hans hustru, författaren och religionshistorikern Emilia Fogelklou, den berättelse om honom, som också blir början på berättelsen om henne själv. Hon är då sextiosex år gammal. Arnold kom att inleda den självbiografiska trilogi, som utgör höjdpunkten i Emilia Fogelklous omfattande författarskap.Ordningen kan te sig överraskande. Varför skriver hon inte sin självbiografi kronologiskt, från barndomen och framåt – eller från det näraliggande nuet och går bakåt – utan börjar mitt i? Svaret finns i Arnold. I mötet med honom var livet som mest. Här börjar tideräkningen. Arnold är en av de stora kärleksskildringarna i svensk litteratur. Och en mycket säregen kvinnlig tillblivelseberättelse.
Tag: 1940-1950
Tora Dahls väg till författarskapet var lång. Hon börjar skriva redan innan hon fyllt tjugo år, men debuterar först 1935, när hon är fyrtionio år gammal. Sitt verkliga genombrott och sin stora läsekrets får hon efter det att hon fyllt sjuttio år. 1954 inleder hon en självbiografisk svit som skulle komma att omfatta arton delar. Det är ett unikt projekt i svensk litteraturhistoria. Hennes böcker spänner över så gott som ett helt sekel. Skildringen tar sin början strax efter det moderna genombrottet vid 1800-talets slut. Och denna långa berättelse om en kvinnas väg genom det moderna Sveriges historia är inte bara en unik kulturhistorisk skildring, den skriver också genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv en annorlunda, fascinerande och för många provokativ, litteraturhistoria. Samtidigt som man kan läsa Tora Dahls självbiografiska serie som en omständlig men ändå framgångsrik historia om en författartillblivelse, så är den också en desillusionshistoria. En enda lång historia om kampen för att komma till tals.
Den danska författaren Karen Blixens författarskap kom till sent och mot bakgrund av tunga förluster i hennes liv: kaffefarmen i Kenya och hennes stora kärlek, Denys Finch-Hatton, som omkommer i en flygolycka. Förlusterna är inte bara knutna till den personliga biografin. I hennes bearbetning växer de och blir uttryck för en modern erfarenhet av värdeförlust, splittring och tomhet.Är förlusterna våldsamma och konkreta hos Karen Blixen, så har livsutvecklingen också varit ovanlig och rik. Denna kombination utgör ett spänningsfält som kommer att betyda att hon går förbi den realistiska traditionen till en berättartradition som härstammar från Tusen och en natt, från Boccaccio och från Cervantes berättelser i Don Quijote, 1605–15, som hon kombinerar med 1700-talets filosofiska romaner med en berättare som medvetet leker med illusionen och berättelsen, som t ex i Diderots Jacques le Fataliste, (Jakob fatalisten och hans husbonde), 1773. Därtill ansluter sig som en väsentlig förutsättning H. C. Andersens sagor med den komprimerade beskrivningen av mänsklig psykologi och förvandlingar.Vid sidan av den genomgående atmosfären av förlust och avbrutna och förvridna mänskliga relationer figurerar frågan om var och hur människor skall kunna finna ett hopp.
Den finska författaren Hagar Olssons debut från 1916, anses, tillsammans med Edith Södergrans debut, som den finlandssvenska modernismens födelse. Som litteraturkritiker på Dagens press börjar hennes ryktbara kampanj för “det moderna” i konst och dikt. På hennes litterära program stod tillit till livsmakterna, till människoandens kraft att förvandla världen och till konstnärens heliga kall. Den största formella förnyelsen åstadkom Hagar Olsson inom dramatiken. Hagar Olssons skådespel är i hög grad politisk teater, förkunnelse och agitation.”Den nya kvinnan” och hennes problematik blir ett allt tydligare tema i Hagar Olssons romaner från slutet av 1920- och början av 1930-talet. Genom kontakt med den feministiska kvinnogruppen kring tidskriften Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad skärptes Hagar Olssons intresse för kvinnofrågor.
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Sigrid Undsets författarskap sträcker sig över fyrtio år och omfattar mer än trettio titlar, huvudsakligen noveller, romaner, biografier och essäer. Kronan på författarskapet är de stora medeltidsromanerna om Kristin Lavransdatter och Olav Audunssøn, som gav henne Nobelpriset 1928. Under hela mellankrigstiden var Sigrid Undset en dominerande gestalt i den norska litterära miljön. Hennes romaner toppade tidens bestsellerlistor, och 1935 blev hon ordförande i Den norske forfatterforening.I en lång rad tidningsartiklar och essäer pekade hon också på faran från den växande fascismen. När Tyskland ockuperade Norge 1940 måste hon fly till USA. I sitt författarskap utforskar hon kvinnlighetens villkor, i synnerhet den moderna kvinnans livsvillkor och möjligheter att skapa mening och innehåll i livet. Författarskapet bärs av tron på människans förmåga att förbättra och förnya grundläggande levnadsvillkor. Samtidigt präglas det av behovet att se den enskilda människans liv i ett större sammanhang. Ett sammanhang som Sigrid Undset själv fann när hon konverterade till katolicismen år 1924.Sigrid Undsets texter är aldrig endimensionella. Ibland kunde hon vara förmanande i sin skrivkonst men fördömande var hon bara där hon såg sina fundamentala humanistiska värden trampade på.
Bakom den talande pseudonymen Jo Nein dolde sig författaren och samhällsdebattören Nini Roll Anker (1873–1942). Ingift i en rik godsägarmiljö skrev hon därifrån engagerat om makt och motsättningar i det borgerliga samhället. Ett socialt engagemang som sträcker sig över ett halvt sekel och som uttrycktes i ett stort skönlitterärt författarskap. Som kulturpersonlighet fick hon avgörande betydelse för den norska debatten om konst och samhälle. Hon stödde kvinnosaken och den framväxande arbetarrörelsen, men fann sin egen plats i rollen som kritisk intellektuell. I hennes litterära universum står natur och lek, dröm och passion som kvalitetstecken på ett meningsfullt liv. Dessa livsnödvändiga värden kommer ofta i konflikt med personernas, särskilt kvinnornas, plikttrogenhet och släktlojalitet. Nini Roll Ankers böcker vädjar till kvinnors ansvar för uppfostran och samhälle. Hon ser kvinnors delaktighet i krig, men uppfattar det som mäns verk. I sin kritik av statskyrkan koncentrerar hon sig särskilt på hur patriarkaliska härskartekniker kopplar samman det religiösa och det erotiska.
Författaren och journalisten Elin Wägner var en central figur i kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige. Hon hade också ett stort pacifistiskt engagemang. Hon åstadkom ett tjugotal romaner, en handfull novellsamlingar och åtskilliga radiopjäser, i vilka hon underströk hur väsentligt det var att kvinnorna arbetade på att frigöra sig för att “finna en egen form”.Romanen Pennskaftet var hennes första allvarliga försök att bryta med de etablerade litterära formerna och utveckla ett eget alternativ. Med romanens insidesskildring av arbetet i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt har hon lämnat ett unikt bidrag till den nordiska 1900-talslitteraturen. 1923 var Elin Wägner med och grundade Tidevarvet. Som Frisinnade kvinnors riksförbunds politiska veckotidning ville Tidevarvet enligt deklarationen i premiärnumret “vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strider för en liberal åskådning”. Elin Wägner utformade romanerna Genomskådad, 1937, och Hemlighetsfull, 1938, som “en kvinnas självbiografi” och skapade därmed en feministisk utmaning till den genre som framför andra kännetecknade den svenska 30-talsromanen: den självbiografiska utvecklingsromanen.
Som förespråkare för familjeplanering och preventivmedelsanvändning var danska Thit Jensen en både älskad och kontroversiell debattör i sin samtid. Drivkraft i hela hennes författarskap är personlighetsprojektet – att bli en karaktärsfast person som står på egna ben, driver igenom sin vilja och har mod att stå för sina åsikter. Drömmen om helhet styr personlighetsprojektet: att kunna älska och arbeta, odla sig själv och tjäna andra, förena det privata och det samhälleliga, bli konstnär, inte bara till namnet utan också till gagnet.Det är en kvinnlig omsorgsstruktur som förenar Thit Jensens personliga och konstnärliga visioner. Thit Jensen vill mer än de gängse romanformerna förmår. Hon kombinerar utvecklingsroman och bildningsroman med socialt reportage och kommer nära en kollektivform. Resultatet blir en formsprängning som inte leder till den nya form som skulle kunna omfatta och befordra hennes erövringslust.
Súsanna Helena Patursson var en i lång rad kvinnliga färöiska författare i den nationella rörelsen. Hon skrev den första färöiska teaterpjäsen Veðurføst, som uppfördes 1899. Dessutom uppmanade hon kvinnor att delta i den offentliga diskussionen och att utbilda sig och hon undervisade dem i hur hus och hem borde inredas. Hon gjorde hushållsarbete, inredning och matrecept till en nationell och politisk sak och var utgivare av och redaktör för den första färöiska kvinnotidningen, Oyggjarnar (Öarna) 1905–08. Paturssons kvinnliga efterträdare är bland annat Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria Mikkelsen. Medan dessa reste ut i världen för att lära, få idéer och inte minst lärpengar, återvände Johanna Maria Skylv Hansen i sitt författarskap till det gamla bondesamhället.