Tag: 1940-1950

Bara ett litet sammanbrott

Den norska författaren Ebba Haslund var först och främst intresserad av medelklasskvinnans sociala situation och livsvillkor i efterkrigstidens Norge. Hon försvarade husmödrarnas funktion i samhället, men hon insåg samtidigt att det ökade välståndet och de nya tekniska möjligheterna minskade husmödrarnas uppgifter. Hon skildrar kvinnors vardag. Men genom det vardagliga speglas också ett samhälles konflikter och motsättningar. Därför har många läsare upplevt hennes böcker som angelägna. Ebba Haslund har heller inte enbart gjort sin stämma hörd genom författarskapet; hon var i många år aktiv i Den Norske Forfatterforening och som morgonkåsör i norsk radio nådde hon många lyssnare.

Ut ur krigets värld

Efterkrigstiden i Finland skapade en längtan efter konst och litteratur. Det gavs ut mycket lyrik, och ovanligt många av debutanterna var kvinnor, både finlandssvenska och finska. Men kvinnornas diktning kretsade inte kring partipolitik eller patriotism. Det individuella jaget, kvinnans egna erfarenheter, omsorgen om hemmet, barnen, världen och mänskligheten stod i centrum. Man sökte efter en form som skilde sig från det klassicistiska diktspråket, vars ställning hade stärkts under kriget. Snabbast tonade denna röst fram bland de unga kvinnorna, som ofta var mer beredda än männen att finna nya synvinklar och komma ut ur krigets värld.Kvinnornas lyrik kan delvis läsas som ett ställningstagande till en lyrisk kultur i förvandling, men också som en vidareutveckling av skriftliga strategier. Ett bevis på den betydelse och styrka som de kvinnliga lyrikerna i skuggan av kriget har haft är att anmärkningsvärt många av dem har skapat sin egen profil och fortsatt att skriva sin egen typ av moderna dikter ända fram till i dag.

Finlandssvenska krigsmodernister

På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.

Det var icke verklighet

Det finns flera drag hos Kerstin Söderholm som gör henne till en finlandssvensk Karen Boye eller Virginia Woolf; privilegiet att verka i avantgardismens kärna, men också hudlösheten, en sviktande fysisk och psykisk hälsa och en dödsdrift som ledde till döden för egen hand.Kerstin Söderholms dikt är som flera andra finlandssvenska modernisters till stor del naturlyrik. Hos henne smälter jaget och naturen samman. Dikten är för henne ett sätt att definiera ett vacklande jag och ett undflyende, oåtkomligt du.

Från mödrarnas jord till stadens betong

Den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island medförde psykiska konsekvenser och kulturella brytningar. De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag. En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.

Minnets labyrint

1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.

De vita och de röda

Anna Bondestam kom till skönlitteraturen efter en nordisk romanpristävling, där hennes debutroman Panik i Rölleby vann andrapris år 1936. I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud om den öppnare syn som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverkligheten, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling.

För en bättre värld

Finska Katri Vala var på 1920-talet centralgestalten i en litterär grupp, Fackelbärarna, som var det självständiga Finlands första författargeneration. De unga författarna ville medvetet ställa sig i opposition till de litterära konventionerna.Hon debuterede 1924 med Kaukainen puutarha (En fjärran trädgård). Det nya i hennes lyrik är den starka visualiteten. Ett annat särdrag är den fria rytmen, som till en del tack vare henne fick sitt genombrott i finskspråkig lyrik. Det exotiska bildspråket i hennes lyrik kan också sättas i förbindelse med modernisternas användning av primitiva och exotiska element vid seklets början.För Elvi Sinervo som debuterade med novellsamlingen Runo Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs), 1937, blev kvinnofängelset en livsavgörande erfarenhet. Hon var den mest betydande prosaisten inom vänsterförfattargruppen Kiila och dömdes år 1941 till fyra års tukthus för att ha deltagit i illegal vänsterverksamhet. Hennes verk tillhör genom sin ämnessfär den antifascistiska litterära traditionen.

Den problematiserade kvinnovänskapen

I Edith Øbergs mer seriøsa romaner träder förhållandet till män allt mer i bakgrunden, och i stället blir kvinnors relationer till varandra huvudsaken. Det är kvinnan som skapande subjekt som har intresserat henne. Den kvinnliga identitetens problematik får en inträngande behandling i hennes senare böcker, som präglas av ett tydligt intresse för psykoanalytiska tankegångar.Särskilt intressant blir det när hon tar upp frågor kring kvinnors sexualitet och erotiska konflikter med rötter i det omedvetna. Här skriver Edith Øberg in sig i den modernistiska kulturdebatten. Genom sina intrikata djupdykningar i splittrade kvinnopsyken, där sexualfientlig uppfostran, traumatiska barndomsminnen och skuldbelagda erotiska bindningar bildar en grogrund för bortträngda konflikter, utmanar hon de manliga vitalisternas bild av kvinnan som ett okomplicerat driftsväsen. I sina fyra sista romaner rör hon vid djupt tabubelagda ämnen.

Ett språk av kött och blod

Torborg Nedreaas debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus. Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Hon intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.