Skall jag alltid förbli
en blödande droppe i luften
utan rättighet till liv?
Med dessa diktrader inleder Kerstin Söderholm (1897–1943) sina dagboksanteckningar i mars 1932. Efter hennes död 1943 gavs dagboken på hennes egen uttryckliga önskan ut med titeln Endast med mig själv. Under sin livstid publicerade hon dikter, noveller och litteraturkritik, dock såg hon sin sedan barndomen kontinuerligt förda journal intime som sitt egentliga livsverk.
Kerstin Söderholm föddes i Helsingfors 1897 och växte upp som enda barnet i en högborgerlig, välbärgad familj. Hon var redan i barndomen ytterst känslig och sjuklig och fick därför inte den akademiska utbildning hon hade haft all förutsättning att kunna tillgodogöra sig. Hon debuterade 1923, Edith Södergrans dödsår, då också modernisterna Rabbe Enckell och Barbro Mörne utkom med sina första diktsamlingar. Två år tidigare hade Gunnar Björling och Elmer Diktonius debuterat.
Det blev hennes vän, litteraturvetaren Karin Allardt Ekelund som redigerade dagboken. Karin Allardt konstaterar i sitt förord att Kerstin Söderholm i likhet med Virginia Woolf och Karin Boye blev ett indirekt offer för kriget, som “svårast prövade de känsliga sinnena”.
Det finns flera drag hos Kerstin Söderholm som gör henne till en finlandssvensk Boye eller Woolf; privilegiet att verka i avantgardismens kärna, men också hudlösheten, en sviktande fysisk och psykisk hälsa och en dödsdrift som ledde till döden för egen hand.
Den första boken, diktsamlingen Röster ur tingen, 1923, följdes av diktsamlingarna Mot ljuset på berget, 1926, Rödgula vägar, 1928, och novellsamlingen Det var icke verklighet, 1930. 1933 kom Ord i natten, betecknad som hennes främsta lyriksamling, följd av Porten, 1937, och Mörkret och människan, 1941. Postumt utkom Dikter i urval.
Kerstin Söderholms dikt är som flera andra finlandssvenska modernisters till stor del naturlyrik. Hos henne smälter jaget och naturen samman, i debutsamlingen i rätt södergranska tongångar:
Jag är en slimrande ört.
Jag kan icke se, jag kan icke förstå,
jag kan icke höja mig från jorden.
Jag kan gå in i mig själv, jag kan bävande förnimma och beröras.
Jag är en sluten värld.
– i vila och väntande vakning.
Dikten är för henne ett sätt att definiera ett vacklande jag och ett undflyende, oåtkomligt du. När hon i sin sista diktsamling definierar människan sker också detta via naturen:
Människan är barren, löven,
mossan, gruset, som vi trampar,
fläkten som ger luften liv
och fjärran stjärnevärldars solljus.
Men hon är tillika något mera
något som ej markens ört kan fatta.
I den sista boken finns också Kerstin Söderholms kanske mest konkreta texter, dikterade av krigsvinterns armod och matbrist. I övrigt karakteriseras hennes viktigaste tematik och samtidigt hennes största livs- och skaparproblem av titeln på hennes enda novellsamling: Det var icke verklighet.
De bästa av hennes noveller och dikter är i bokstavlig mening icke verklighet – de är drömbeskrivningar. Men när man i den postuma Endast med mig själv ställs inför trettio års dagboksanteckningar, blir den statiska oförmågan att nå verkligheten ofta frustrerande även för läsaren.
Dagboken handlar, på dagböckers vis och som dess titel anger, om skribenten själv. Den unga Kerstin Söderholm förebrår sig själv sin jagfixering och sin brist på “godhet”, hon skriver om sin sjukdom, sin trötthet, sin blyghet och sin kärlekslängtan. Glimtvis får läsaren intressanta tidsbilder, av inbördeskriget, modernistkretsen, författarföreningen vars hängivna sekreterare Kerstin Söderholm var under åtta års tid, och slutligen av de ödesdigra vinter- och fortsättningskrigen. Men övervägande är temat jaget och jagets isolering.
Kerstin Söderholms grundproblematik har träffande karakteriserats av den något yngre Mirjam Tuominen i dennas recension av dagboksanteckningarna (i essäsamlingen Stadier, 1949):
“Som ett vädjande rop genom hela hennes dagbok går hennes ständigt upprepade önskan om att kunna ge ut sig själv, glömma sig själv för att finna sig själv.” Hon påminner oss om att Kerstin Söderholm ställvis också har den hemliga glädje, den inre styrka som överkänsligheten i bästa fall ger. Och hon citerar ur dagboken: “Trots allt är livet vidunderligt – och allra mest vid dödens gräns. Allra vidunderligast när man får trotsa alla fördomar och maktspråk och gå sin egen väg – med en halvmedveten visshet om att döden går vid ens sida … Livets höga visa, som är så skakande just för att den samtidigt bär på visshet om förgängelsen.”