Et nödvändigt och omistligt verk

Om mottagandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria i Danmark.


Av ph.d. Benedikte F. Rostbøll

”Tid, lyssna till min sång!” skrev den finlandssvenska diktaren Edith Södergran – en av de allra största och mest betydande gestalterna inom Nordisk kvinnolitteraturhistoria – bevekande i en dikt från 1918. Hennes egen samtids recensenter lyssnade endast motvilligt och med misstro till detta “överspända fruntimmer” och hennes gränsöverskridande, modernistiska dikter. Men när Nordisk kvinnolitteraturhistoria kom ut 75 år senare, under perioden 1993-1998, lyssnade man nyfiket och tillmötesgående till kvinnors litterära uttryck och den litteraturhistoriska behandlingen av dem. Och när det femte bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria såg dagens ljus 1998 hade en mycket omfattande skara recensenter i såväl de stora storstadstidningarna som lokaltidningar och en rad kultur- och litteraturtidskrifter, diskuterat, problematiserat och bedömt verket.  Sedda i sitt sammanhang ger recensionerna en intressant inblick i vilka stridande teoretiska och metodiska riktningar som präglade 1990-talet.

Trots inslag av tydlig verbal vrede och skarpa invändningar fick Nordisk kvinnolitteraturhistoria överlag ett positivt mottagande. Recensenterna menar att det finns problem och paradoxer med att skriva kvinnornas egen litteraturhistoria. Men i stort sett alla recensenter är eniga om att Nordisk kvinnolitteraturhistoria är ett nödvändigt och omistligt pionjärverk; ett ambitiöst och nyskapande praktverk både vad gäller form och innehåll. Kritikerna erkänner det nödvändiga i att göra “de kvinnliga författarna till huvudpersoner i en historia som fram till idag har marginaliserat dem”, som det står i huvudredaktören Elisabeth Møller Jensens förord till verkets första band. Nu har den nordiska kvinnolitteraturens hus rests och synliggjorts. Och efter denna imponerande forskningsinsats är det inte längre möjligt att utelämna kvinnor när litteraturhistoria ska skrivas, och när det ska utbildas och undervisas i litteratur.

Recensenterna är också eniga om att framhäva tre andra stora vinster med verket. För det första lyckades de 100 författarna av Nordisk kvinnolitteraturhistoria anlägga en ny syn på litteraturen. När man berättar utifrån kvinnors litterära yttringar är det en annan historia som berättas än den auktoriserade manliga litteraturhistorien. ”Med Nordisk kvinnolitteraturhistoria har vi fått en helt ny syn på litteraturen. Inte en strängt faderlig, utan en som väcker lyst” skriver Anna Skyggebjerg begeistrat i tidskriften CekvinaNyt 3/1993. Susanne Bjertrup instämmer i Weekendavisen den 16/4 1993: ”Projektet har varit att läsa kvinnors texter oberoende av den manliga traditionen i hopp om att det längs vägen skulle dyka upp nya strukturer. Och det lyckades.” Kvinnoperspektivet löser upp de gängse litteraturhistoriska periodindelningarna och bjuder in till en ny kanon: ”Det är uppfriskande och lärorikt att se de olika traditionella litteraturhistoriska perioderna demonstreras med helt andra namn, och till viss del även andra årtal, än de sedvanliga”, sammanfattar Flemming Lundgreen-Nielsen i Danske Studier 6/1996. I Berlingske tidende den 5/12 1996 slår Jens Andersen fast att kvinnolitteraturhistorien rubbar ”den konsensus och samstämmighet man kallar den litterära kanon”.

För det andra är Nordisk kvinnolitteraturhistoria ovärderlig som kulturhistorisk dokumentation av kvinnliga författares liv och konstnärliga arbete från medeltiden fram till idag. Verket ”har ett stort historiskt värde som uttryck för kvinnors tankar, erfarenheter och livsomständigheter”, skriver Anne Mørch-Hansen i Kultur og Klasse 2/1994. I Kristeligt Dagblad den 11/6 1993 karaktäriserade Lars Arndal band 1 som ”ett habilt, omfattande och ambitiöst stycke dokumentationsarbete”.

För det tredje framhävs verkets tvärnordiska perspektiv nästan enstämmigt. Sammanställningen av material från de nordiska länderna öppnar upp för helt nya överraskande sammanhang och hittills osedda parallellutvecklingar och korrespondenser mellan nordiska författare. ”Det hör till kvinnolitteraturens styrkor att den hittar sammanhang och gemensamma nordiska tendenser: Victoria Benedictssons »Pengar«, Amalie Skrams »Constance Ring« och Adda Ravnkildes »Judith Fürste« kom alla i mitten av 1880-talet. Viljan om att kasta av sig det andliga snörlivet framgår när de kvinnliga författarna placeras skuldra vid skuldra och betraktas ur ett engagerat kvinnomedvetet perspektiv”, fastslår Eva Pohl i Berlingske tidende den 11/9 1993 i en recension av band 2. Jørn Erslev Andersen instämmer i Information den 27/11 1997: ”En av de verkligt stora och spännande möjligheter som kvinnolitteraturhistorien har lagt i dagen, är möjligheten till parallelläsning av de nordiska ländernas nationallitteraturer”.

På ett övergripande plan möts recensenterna även i en entusiastisk glädje över verkets inbjudande och smakfulla bildsidor och hela den estetiska utformningen. Generellt råder också enighet om att verket är välskrivet och bärs av ett smittande engagemang som lockar till lustläsning och reflektion. En lång rad recensenter, även de mer negativa, hyllar verkets kvalitet som uppslagsverk – ofta framför dess kvalitet som samlings- och översiktsverk. Jørn Erslev Andersen skriver sammanfattningsvis om band 2 i Information den 9/11 1993: Det kommer ”i framtiden att tjäna som ett provocerande, upplysande och nödvändigt uppslagsverk”. I Politiken den 27/11 1997 skriver Marie Tetzlaff: ”Denna litteraturhistoria framstår för mig mindre som ett samlingsverk och en syntes än som ett uppslagsverk”

Så långt är recensenterna i huvudsak eniga, men annars är mottagandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria präglat av polarisering i den meningen att man ofta finner både positiva och negativa bedömningar av samma fenomen. Exempelvis betonar Lise Præstgaard Andersen i Nordica 11/1994, att verkets exklusiva kvinnoperspektiv verkligen är berättigat och innebär nya insikter, medan John Chr. Jørgensen, en av översiktsverkets mest ihärdiga motståndare, vidhåller en grundläggande motvilja mot verkets programmatiska uteslutning av manliga författare. ”Det är konstigt att hålla män och kvinnor åtskilda i litteraturens värld”, poängterar han i Ekstra Bladet den 6/12 1996, och under rubriken Kvinno-akvariet anser han det vara en ”ofruktbar handling” att ”fånga in samtliga kvinnliga författare och proppa ner dem i ett och samma akvarium”.

Ser man till könsfördelningen bland recensenterna under de fem år som verket kom ut, är det ungefär samma mängd kvinnor som män bland tidningssrecensenterna – dock en liten övervikt av män. Däremot är det en stor majoritet av kvinnor bland tidskriftrecensenterna, här uppträder endast två män (Flemming Lundgreen-Nielsen i Danske Studier 6/1995 och Finn Hauberg Mortensen i Kultur og Klasse 1/1995). De kända manliga universitetsprofessorerna och -lektorerna visar sig först på allvar i samband med utgivningen av band 3, 4 och 5. Efter utgivningen av band 1 framträder en rad recensenter som tillhör en yngre generation än Nordisk kvinnolitteraturhistorias skribenter och redaktörer. Den allmänna tendensen är att dessa yngre recensenter, bland andra Marianne Stidsen, Charlotte Engberg, Marianne Raakilde Jespersen och Lars Bukdahl, är mer kritiska mot det grundläggande teoretiska och metodiska angreppssättet i Nordisk kvinnolitteraturhistoria än de som är från samma generation som verkets forskare.

Utgivningen av band 1 – I Guds namn 1000-1800 – (1993) var breaking news och verket välkomnades av en kör av begeistrade recensenter. Av verkets fem band fick band 1 bäst mottagande. Forskarna hyllas för sin förmåga att presentera nytt material och för sin vilja att kommunicera brett. Man framhäver verkets kulturhistoriska nytänkande och dess lättlästa, charmiga och överskådliga stil. Det hyllas också för sin öppna struktur och för sina många otraditionella och perspektivrika läsningar. Inte minst beröms författarporträtten. Här lever verket verkligen upp till sin titel. Åtskilliga kritiker framhäver – även i samband med övriga band – att verkets styrka är att det inte styrs av en övergripande teori om kvinnors litteratur. Kvinnolitteraturen framstår som odogmatisk och materialet behandlas utifrån sina egna premisser.

Trots begeistringen uteblev dock inte kritiska frågor och invändningar. Kritiken koncentreras på två aspekter: Litteraturhistoria som disciplin kopplat till frågan om litterär kvalitet, och därutöver kvinnoforskningens grundläggande dilemman. Många kritiker påpekar att band 1 i långa stycken mer har karaktären av kulturhistoria och socialhistoria än av litteraturhistoria. Anne Mørch-Hansen preciserar: ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria handlar inte uteslutande om de kvinnliga författarnas texter. När det gäller det äldre materialet och den muntliga (författaranonyma) berättartraditionen handlar det inte enbart om litteratur, utan i lika hög grad om kulturhistoria” (Kultur og Klasse 2/1994). Vissa kritiker ser positivt på denna utvidgning av det litteraturhistoriska perspektivet. Således menar Jørn Erslev Andersen att verket ”på ett storslaget vis utvidgar det fält man kallar litteraturhistoria” (Information den 16/4 1993). Anne Fastrup menar att band 1 har sitt fulla berättigande även som kulturhistoria: ”Enbart genom att det blottlägger sidor inom Nordens kulturhistoria, som hittills mer eller mindre har legat dolda i mörker, är detta kvinnolitteraturprojekt mer än välkommet” (Kritik 102/1993). Men åtskilliga kritiker går på samma linje som Tania Ørum, som menar att Nordisk kvinnolitteraturhistoria har ”teoretiska problem med att avgränsa litteraturhistoria från kulturhistoria” och, som det mest explosiva, även har problem med att bestämma ”förhållandet mellan litterär kvalitet å ena sidan och sociologiskt eller kulturhistoriskt intresse å andra sidan” (Kvinder, køn og forskning 3/1993). Med andra ord efterlyser dessa kritiker en öppen diskussion om varför varje enskild kvinna har tagits med i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Är det på grund av deras litterära kvaliteter eller är det snarare på kulturhistoriska och könspolitiska grunder? Dessa kritiker önskar även mer fokus på de litterära texterna. De saknar närläsning – och efterlyser i samma andetag också att de kvinnliga författarna ses i samband med sina samtida manliga författare.

Några kritiker uppmärksammar att kvinnolitteraturhistorien inte kan undgå att möta några av kvinnoforskningens grundläggande dilemman. Med Nordisk kvinnolitteraturhistoria blir kvinnoforskningen etablerad på allvar och förlorar därmed sin möjlighet att vara subversiv, en egenskap som annars har varit dess adelsmärke och gett den existensberättigande. ”Det är inte helt lätt att både utmärka sig som etablerad och bevara sin roll som subversiv, att samtidigt vara en självklar del och hålla sig på kritiskt avstånd” påpekar Tania Ørum i Kvinder, køn og forskning 3/1993. Flemming Lundgreen-Nielsen menar på motsvarande sätt att band 1 inleds med ”den kvinnliga paradoxen”: ”omöjligheten att förena integration i den manliga världen med upprätthållande av en kvinnlig identitet – ett villkor som alltid har varit kvinnliga skribenters” (Danske Studier 6/1995 ). Flera kritiker påpekar att man genom att tilldela kvinnorna en egen litteraturhistoria paradoxalt nog kommer att hålla fast kvinnan i rollen som ”Det Andra”, det säregna och marginella.

Verkets andra band – Fadershuset om 1800-talet (1993), får ett mer blandat mottagande och det gäller även verkets resterande tre band. Begeistringen finns där fortfarande och en del recensenter anser att band 2 passar ypperligt som fortsättning på band 1 i genom att man letar upp bortglömda eller förbisedda kvinnliga författare från romantikens och det moderna genombrottets tid, och i kraft av sin anhelägna och underhållande stil. Som en styrka framhävs verkets sammansättning och breda kulturhistoriska perspektiv. En annan styrka är återigen det tvärnordiska perspektivet som bedöms som särskilt fruktbart i samband med 1800-talets litteratur: ”Andlig frigörelse framstår i det andra bandet som en gemensam nordisk tendens”, påpekar Eva Pohl i Berlingske tidende den 9/11 1993. Bland de begeistrade recensenterna av band 1 och 2 finns Poul Borum i Ekstra Bladet. Han ser positivt på att band 1 bärs upp av ”kunskap och kompetens” och att den är “välskriven” och tilldelar verket fyra erkännande stjärnor (Ekstra Bladet 16/4 1993 ). I sin recension av band 2 höjer Poul Borum betyget till fem stjärnor och han slår fast att Nordisk kvinnolitteraturhistoria utgör ett oerhört framsteg inom den litteraturhistoriska genren, bland annat därför att verket fokuserar på de kvinnliga författarnas självförståelse, medan till exempel Gyldendals marxistiska danska litteraturhistoria på ett ofrivilligt komiskt vis mest handlar om diktarnas bristande självförståelse (Ekstra Bladet 16/4 1993). Poul Borum framhäver att de kvinnliga författarna i Nordisk kvinnolitteraturhistoria  på bästa tänkbara sätt har funnit ”likvärdiga partner”, eftersom de kvinnliga forskarna som behandlar författarskapen, är lika betydelsefulla inom sina fält som författarinnorna.

Trots de erkännsamma uttalandena börjar en rad invändningar mot verkets grundläggande metodiska och teoretiska angreppssätt att göra sig gällande. Med en artikel i Kritik 106, 1993, kommer Marianne Stidsen med det hårdaste och mest polemiska utfallet mot Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Artikeln är ett intressant vittnesbörd om ett skifte i teoretisk och metodisk orientering, ett skifte som sker under verkets långa tillkomst. Stidsen betvivlar hela kvinnolitteraturprojektet och anklagar verket för att ha ett tematiskt ensidigt och mentalitetshistoriskt betraktningssätt. Trots löften om det, lyckas det inte precisera vad som skulle vara det speciella med just kvinnors verk. Stidsens lösning är att man närmar sig litteraturen på ett formorienterat, textnära och könsneutralt sätt. Ju förr desto bättre! Generellt uppfattar kritikerna kvinnolitteraturens metod som ett utvidgat tematiskt och biografiskt förhållningssätt närmande i kombination med en ”arkeologisk” och dokumentär kvinno- och könsforskning. Efterhand som utgivningen av verkets band framskrider, växer otåligheten hos bland andra Marianne Raakilde Jespersen i CekvinaNyt 1/1998 och Jørn Erslev Andersen Information den 9/11 1993, att få denna metod kompletterad med postfeministiska och formorienterade infallsvinklar.

Recensenterna erkänner band 3 – Vida världen 1900-1960 (1996) – som en medryckande och triumferande berättelse om tillkomsten av ett nytt expansivt kvinnligt jag i början av 1900-talet. Verket uppfattas fortfarende som en inspirerande nyskapelse i den litteraturhistoriska genren. Men nu intensifieras recensenternas efterlysningar av kvalitetsbedömningar och textnära läsning. Här är det Charlotte Engberg som konkluderar att ”denna litteraturhistoria skulle vinna på att bibehålla fokus på verket, och i förlängningen härav våga utfärda några estetiska omdömen” (Kvinder, køn og forskning 3/1997). I Weekendavisen den 6/12 1996 beklagar en annars positivt inställd Søren Schou verkets tendens till en viss nivellering. Han exemplifierar: ”Således får man ingen känsla av den avsevärda kvalitetsskillnad som finns mellan till exempel Thit Jensen och Sonja Hauberg”.

I samband med band 4 – På Jorden 1960-1990 (1997) – blir polariseringen i mottagandet av kvinnolitteraturhistorien mycket markant. Här behandlas det litterärt sett mycket omdiskuterade 1970-talet – ett årtionde som en stor del av författarna till Nordisk kvinnolitteraturhistoria är starkt involverade i, eftersom kvinnoforskningen har sina rötter i 1970-talet. Några recensenter anser att behandlingen av 1970-talet är odogmatisk och upplysande, medan andra anser att verket saknar distans och kritiskt tänkande i förhållande till detta årtionde. Jørn Erslev Andersen konstaterar i Information den 27/11 1997 ”Att det föraktade 70-talet beskrivs nyktert och ändå heroiskt”, medan Lars Bukdahl i starkt polemiska termer ger uttryck för raka motsatsen: ”På ett patetiskt sätt uppehåller sig verket alltför mycket vid 1970-talets litterära ”förintelse” och alltför lite vid 1990-talet, då de goda kvinnliga författarna var i majoritet”. (Weekeendavisen den 28/11 1997).

Flertalet recensenter ser det avslutande lexikonbandet – Liv och verk – (1998) som ett nödvändigt och väl utfört dokumentationsarbete. Hans Hertel representerar recensenterna på ett bra sätt då han sammanfattar bandet: ”… det man inte får i form av fullständighet och detaljer, bör aldrig överskugga allt det man får i form av nyupptäckter och överblick (Politiken den 19/11 1998).

Vid utgivningen av verkets sista band är kritikerna eniga om att Nordisk kvinnolitteraturhistoria för alltid har ändrat utgångspunkten för att skriva litteraturhistoria. Hans Hertel utnämner läsningen av verket till ”en upplevelse” och han sammanfattar: ”efteråt vill man skriva litteraturhistorien på ett annat sätt” (Politiken den 19/11 1998). Recensenterna gläder sig också unisont över att kvinnliga författare inte längre står i skuggan av manliga författare, och att vägen nu ligger öppen för en ny litteraturhistoria. De flesta kritiker slår fast att det ska vara en gemensam litteraturhistoria för båda könen. Tania Ørum föreslår en litteraturhistoria som inte fokuserar på författarens kön utan istället får med ”könet i texten, på de sätt som könet markeras och framhävs i texter genom litteraturhistorien” (Kvinder, køn og forskning 3/1993), medan Marianne Stidsens alternativ är en textnära ”litteraturens litteraturhistoria”, höjd över alla stereotypa könsuppfattningar och diskussioner om kön (Kritik 106, 1993). Stafettpinnen har överlämnats till nya litteraturhistoriker. Det finns redan många nya författarröster att lyssna till.