Självmord

Kleopatras giftbägare

Den isländska författaren Ásta Sigurðardóttir hade en förkärlek för själviscensättning som fick hennes samtid att tappa andan. Alla hennes noveller speglar en splittring mellan å ena sidan längtan efter normalitet, trygghet och borgerligt erkännande och å andra sidan uppror, frihetslängtan och en långtgående förkastelse av borgerliga värderingar.Hon älskade att agera, men ingen annan än hon själv skulle skriva rollerna. Resan utgör ett återkommande motiv i Ásta Sigurðardóttirs texter, och personerna är ensamma i både fysisk och existentiell betydelse. Hennes sena texter saknar den intensitet som präglade de första novellerna. Stoltheten, självhävdelsen, drottningens arrogans är borta. Blicken är förslöad, självföraktet dominerar. Det finns inte längre något som är värt att iscensätta.

Det var icke verklighet

Det finns flera drag hos Kerstin Söderholm som gör henne till en finlandssvensk Karen Boye eller Virginia Woolf; privilegiet att verka i avantgardismens kärna, men också hudlösheten, en sviktande fysisk och psykisk hälsa och en dödsdrift som ledde till döden för egen hand.Kerstin Söderholms dikt är som flera andra finlandssvenska modernisters till stor del naturlyrik. Hos henne smälter jaget och naturen samman. Dikten är för henne ett sätt att definiera ett vacklande jag och ett undflyende, oåtkomligt du.

Minnets labyrint

1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.

Det som brister, det som stänger

Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.

Det tredje könet

Bland de nordiska länderna var Sverige först med att släppa in kvinnorna på universiteten. Skenbart delade kvinnorna villkor med männen – “samma” tankevärld, “samma” lärare, “samma” framtid. I verkligheten var situationerna vitt skilda. För männen rörde det sig om långvariga traditioner, en självklar, medfödd hemortsrätt. För kvinnorna var det en främmande värld, de var som intränglingar från en annan planet. Den fråga som kvinnorna ställde sig var: Skulle de smälta in, betona det gemensamma? Eller skulle de framhäva det olika, det som trots allt skilde de två könen åt?Under 1880-talet och den tidigare delen av 1890-talet tonade man ned skillnaden – “studentska” som benämning undveks, allt som kunde utpeka kvinnorna som avvikande vaktade man sig för. Kring sekelskiftet ändrades strategin, “kvinnligheten” lyftes fram, “skillnaden” sattes i spel.Året för omsvängningen var i Sverige 1896 med Ellen Keys ”Missbrukad kvinnokraft”. Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Och det påverkade tidens kvinnliga akademiker.

Musans emigration

För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.

Den store faderns fall

Även om Victoria Benedictsson är kompromisslös i sitt avståndstagande från företrädarna för den “fria kärleken”, är hon själv en äkta genombrottsförfattare. Hon skyggar inte för att ge sig in i det mest förbjudna. Det är inte idéerna i tiden, utan kroppens villkor i den nya moralen, som alltmer blir hennes stora tema. Kroppen blir hennes instrument och konstnärliga barometer, och hon avlyssnar i detalj dess signaler. Experimentet är vågat och kräver att hon ger sig in i lejonets kula. Med stålpennan i högsta hugg tar hon kurs på företrädaren för det moderna genombrottet, Georg Brandes. Vartenda ord som sägs dem emellan, antecknar hon, och mer därtill.Victoria Benedictsson går steget längre än sina kvinnliga kolleger när hon visar på priset för tidens “fria kärlek”, som är det kvinnliga begärets utplåning och kvinnokroppens förstörelse. I sin sanningsiver som “modern” författare som inte skyggar för tabun förbiser hon det patriarkala motståndet. Stora boken är ett unikt dokument om det historiska ögonblick då det kvinnliga objektet blir subjekt och under hotet om utplåning börjar tala. För denna insikt och för detta konstverk pliktade Victoria Benedictsson med sitt liv.

Jag vill skriva om kvinnor

Victoria Benedictsson kände sig som “paria, en skabbig hund”. Innan hon bestämde sig för pseudonymen Ernst Ahlgren, tvekade hon länge mellan alternativen “Tardif”, den senkomne, och “O.Twist”, den ovälkomne. Skrivandet är för henne lika symboliskt laddat som uppenbarligen valet av signatur. “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?” undrar hon i januari 1888.Hennes eget liv blev kort och slutade tragiskt. Men under några få år i mitten av åttiotalet utvecklade hon en häpnadsväckande produktivitet. Hennes andliga vitalitet under denna korta period strider mot den bild av en sjuklig, undergångsmärkt varelse som dominerat hennes eftermäle.

Modernitetens vändpunkt

Adda Ravnkildes späda författarskap skjuter fram i det kvinnolitterära landskapet som ett varsel om “något gott och stort”, men också som påminnelse om det fiktiva och slumpmässiga. I hennes liv och verk koncentreras den optimistiska driften att bryta igenom, nå fram till det egentliga, det egentliga talet, den sanna personligheten.Att Adda Ravnkilde var utrustad med antenner, som var i stånd att uppfatta dessa signaler i tiden, beror nog till stor del på att hon kom utifrån och var oförberedd på det moderna storstadslivet. Moderniteten träffade henne som en erotisk desorientering. Motsättningarna drabbade samman i hennes kropp och i hennes skrift: landsbygd kontra storstad, målinriktning kontra slumpmässighet, realism kontra romantik.Hon tog sitt liv som 21-åring, men hade dessförinnan hunnit genomleva både ett erotiskt nederlag, ett uppbrott från fadershuset och ett konstnärligt genombrott. Det sista fick hon dock aldrig bekräftat, då hennes verk utkom först året efter hennes död.