Varför en kvinnolitteraturhistoria?

Innehållet på webbsidan Nordisk Kvinnolitteraturhistoria är baserad på det tryckta verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria som publicerades i fem band på svenska och danska 1993 – 1998. Utgivningen var resultatet av mer än 10 års storstilade insatser från en rad nordiska litteraturforskare.

Det här är historien om hur det hela gick till.


Av Elisabeth Møller Jensen, huvudredaktör på bokverket  


Ett gräsrotsprojekt

Det var den danska förläggaren Merete Ries som 1981 fick idén till en dansk, norsk och svensk kvinnolitteraturhistoria i tre band, skriven av kvinnolitteraturforskare från Danmark, Norge och Sverige under ledning av en nordisk redaktion. Idén realiserades i och med utgivningen av fembandsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som utkom i Danmark och Sverige under perioden 1993-1998.  Det slutgiltiga verket täckte förutom de skandinaviska länderna även in Island, Finland, Åland, Grönland, Färöarna och det samiska området. Under arbetets gång ersattes den ursprungliga tanken på tre separata skandinaviska framställningar av en ambitiös vision om en sammanhängande presentation av kvinnolitteraturhistorien i hela Norden. Från de isländska sagorna till skriftkulturens uppkomst i den grönländska och samiska berättarkonsten i slutet av 1900-talet. Under de 1000 år som ligger där emellan beskrivs historien om nordiska kvinnors litteratur i Sverige, Danmark, Norge, Finland och på Färöarna och Island. Mest utförligt om kvinnolitteraturen i de skandinaviska länderna, men det är en bra början även vad gäller Finland, Färöarna och Island.

Idén till projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria uppkom ur den samtida kvinnolitteraturforskningen på universiteten och ur det starka läsarintresset för kvinnliga författare. I takt med de nordiska kvinnorörelsernas växande styrka under 1970-talet uppstod ett behov av nya berättelser om kvinnors liv, och en efterfrågan på återutgivningar av kvinnliga författare.  Det uppstod då en helt ny samverkan mellan kvinnorörelsen, den läsande kvinnliga allmänheten och de många yngre kvinnorna på universiteten. Inspirerade av tiden kastade de sig över kvinnors litteratur och nya litterära teoribildningar om kön och litteratur. Nordisk kvinnolitteraturhistoria är således skriven och redigerad av universitetsanställda och forskare från universitetsmiljöer i hela Norden. Men processen från idé till utgivning var på många sätt mer av gräsrotskaraktär än akademiskt strömlinjeformad. Vanligtvis är det litteraturprofessorer som kastar sig ut i litteraturhistorieskrivning. När det gäller Nordisk kvinnolitteraturhistoria var flertalet redaktörer och skribenter inte knutna till universiteten i form av fasta anställningar. Generellt sett var avstampet utanför det akademiska positivt, eftersom idén troligen aldrig hade realiserats utan ett starkt engagemang i kvinnorörelsens värderingar. Men gräsrotsmodellen hade också en baksida. Det dök upp många hinder längs vägen för projektet – som har varit ett av Nordens största och mest lyckade forskningsprojekt i modern tid – på grund av arbetets learning by doing-karaktär utanför de akademiska institutionerna och utan deras stöd.

Rikt hittills förbisett material

Alla involverade redaktörer och skribenter delade samma erfarenhet; att den gängse litteraturhistorien utgör en nästan obruten rad av kungar med bara enstaka drottningar, vilka som undantag bekräftar regeln om att en stor författare är en stor manlig författare. Alla hade vi läst litteratur på universitetet, och oavsett vilket land vi utbildat oss i hade vi undervisats i manliga författarskap. Den traditionen hade de flesta av oss själva varit med om att bryta i vår egen undervisning, i vilken vi lyfte fram de kvinnliga författarna som vi gjorde till föremål för forskning och utgivning.  Vi ville gärna dela med oss till kommande generationer, av den helt ovärderliga utvecklingen av vår egen förståelse av vad kvinnors litteratur är och kan erbjuda sina läsare. Aldrig mer, tänkte vi, ska nationella litteraturhistorier skrivas utan hänsyn till kvinnliga författare. Nu visar vi omvärlden vilket stort och rikt material som tidigare har förbisetts, underskattats eller ännu inte förståtts och tolkats. Utan det gemensamma, starka kvinnopolitiska engagemang som styrde hela projektet hade det knappast lyckats.

Efter det första förberedande mötet 1981 skickades en ansökan till NOS-H, Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk forskning, som svarade med ett avslag. Mitt under ett julbord gav emellertid departementschefen för det danska kulturministeriet löfte om stöd till det första skribentmötet, i januari 1982 på Schæffergården norr om Köpenhamn. Med detta första anmärkningsvärda genombrott började den långa vägen mot finansiering av projektet. Därefter höll gruppen av redaktörer och skribenter årliga seminarier, där utkast och ideer presenterades och diskuterades.

Ett steg på vägen mot litteraturhistorien blev utgivningen av antologin ”Lysthuse”, Rosinante 1985, som togs emot positivt av recensenterna. Ett annat viktigt steg var rekommendationer från Danmarks mest framträdande manliga litteraturprofessorer, som med enskilda uttalanden under 1984 stöttade en ansökan om medel från NOS-H. Till en början för finansiering av en sekreterare på halvtid. Därefter tryggade NOS-H under många år sekretariatshjälp och finansiering av det årliga skribentseminariet, vilket kompletterades av en rad nordiska fonder och stipendier. Ändå var ekonomin så begränsad att redaktionsmöten förutsatte privat inkvartering och stor kreativitet. Som den gången vi föreslog svenska Biskops Arnö att deras sommarseminarier kommande år skulle kunna handla om ”Att skriva nordisk kvinnolitteraturhistoria”. Förslaget fick ett positivt mottagande och på så sätt hjälpte många utomstående aktörer och institutioner projektet. Att det under arbetets gång inte var tal om ersättning till andra än den avlönade sekreteraren säger väl nästan sig självt. Projektet lyckades enbart på grund av att engagerade och professionella gräsrötter, som bars av en idé större än den enskilda individen, beslutade sig för att genomföra projektet. Oavsett om det skulle finnas ett ekonomiskt underlag eller ej.

Med katapult ut ur den akademiska traditionen

Den största utmaningen var dock långt ifrån pengarna, även om kreativt lobbyarbete, ansökningar och budgetar krävde mycket arbete längs vägen. För hur disponerar man ett material som aldrig tidigare har lästs på egna premisser, hur integrerar man nordiska ämnen, hur skapar man en sammanhängande berättelse som både lever upp till en akademisk tradition och som samtidigt bryter med den traditionella normen för litteraturhistorieskrivning? En nostalgisk tillbakablick i arkivet från 1981 vittnar om de många diskussionerna och faserna längs vägen. Det allra första upplägget i januari 1982 vittnade om den täta kopplingen till 1970-talets kvinnorörelse, både inom och utanför universiteten. Förslaget, som blev ifrågasatt och endast delvis överlevde det första mötet, fokuserade på kvinnorörelsen och förändring av kvinnors liv genom historien. Den höga ambitionen var att återfinna den betydelse som kvinnorna och de kvinnliga författarna har haft i den gemensamma nordiska historien.

Istället för att se det kvinnliga livssammanhanget i familjen som sekundärt i förhållande till den mansdominerade gemensamma offentligheten, ville vi läsa och förstå kvinnors litteratur som bilder av och som central, konstnärlig vittnesbörd om kvinnors liv och villkor. Men också kasta ett kritiskt ljus över den litteraturhistoriska tradition som hävdar sig genom att utesluta kvinnliga författare från den gemensamma historieskrivningen. Det krävdes mycket funderingar kring det första egentliga utkastet till en disposition, vilken var tänkt som ett radikalt alternativ till befintliga litteraturhistorier. Istället för perioder, genrer och biografier ville vi organisera materialet efter de ”platser”, ”inspirationer” och ”energier” där kvinnors litteratur breder ut sig. Idén var att disponera materialet utifrån fokuspunkter, ”där det sker en rörelse av estetisk, skriftlig art, som uttrycker ett sökande mot en världs- och självuppfattning”. En ambitiös idé, men ändå inte mer abstrakt och världsfrånvänd än att vi hann definiera en rad kapitel med titlar som Klostret, Studiekammaren, Fängelset, Scenen, Salongen, Vardagsrummet, Barnkammaren, Dubbelsängen, Dårhuset, Kroppen osv.  Den enda verkligt fasta hållpunkten var beslutet om att skapa en framåtskridande kronologi.

Det var inte utan besvikelse vi slutligen övergav denna mycket annorlunda disposition som vi hade kommit fram till. Men materialet ville något annat. Ett av de första besluten var att avvisa den lätta metoden som gick ut på att söka i befintliga litteraturhistorier efter alla de kvinnliga författare som antingen hade förbisetts eller i bästa fall fanns samlade som bipersoner i underkapitel, och sedan tillföra det material som saknades. Vi blev snabbt eniga om att metoden aldrig skulle visa kvinnliga författares speciella bidrag, utan enbart anpassa dem efter en redan befintlig norm. Därför valde vi att beväpna oss med tålamod i förhållande till den disposition som långsamt växte fram under arbetets gång och att låta det samlade materialet bestämma verkets struktur. Resultatet blev en blandning av tradition och förnyelse. Det slutade med att vi ställde den mycket banala frågan, i stället för; när händer det något avgörande nytt i den nordiska kvinnolitteraturen? Svaren avgjorde dispositionen oberoende av hur och var i Norden det nya slog igenom. Vi strävade efter att glömma allt det vi hade lärt oss på universitetet om litterära perioder och kronologi i ett försök att tänka fritt och nytt. Ändå kom resultatet att likna en “riktig” litteraturhistoria så mycket att det var med verklig begeistring vi tog emot en tysk professors kritik, då han under en presentation av verket menade att vi kastade oss med katapult ut ur den akademiska traditionen. Det var verkligen inte positivt menat, men vi uppfattade det som en bekräftelse på att ambitionen att skriva en ny litteraturhistoria på textens premisser ändå höll på att lyckas.

Befriad från anormaliteten

Nordisk kvinnolitteraturhistoria presenterar en helt annan litteraturhistoria eftersom de kvinnliga författarna för första gången blir medelpunkt och avstamp för historien. Det visade sig dessutom att den nordiska vinkeln till och med förärade oss en hypotes, som blev till stor hjälp i arbetet med dispositionen. Hos samtida nordiska kvinnliga författarskap kan man återfinna just de drag som har isolerat en kvinnlig författare nationellt. Drag som inte har passat in i en dominerande litterär norm. Ett kvinnligt författarskap som nationellt sett faller utanför de gängse litteraturhistoriska kategorierna, ter sig i ett nordiskt litterärt sammanhang självklart. Motiv, teman och estetiska särdrag samspelar och bildar nya nordiska mönster.  Den största bekräftelsen på att projektet hade lyckats gav den svenska författaren Kerstin Ekman, född 1933, då hon i samband med lanseringen av det fjärde bandet På jorden, 1997, från den stora scenen på Bokmässan i Göteborg tackade Nordisk kvinnolitteraturhistoria för att ha befriat henne från anormaliteten.

Från himlen ner på jorden

Det finns en mycket speciell historia knuten till valet av de enskilda bandens titlar, som när det gäller de första banden sträcker sig långt tillbaka i projektets historia. Ända till den period då vi ville ta avstamp i den plats, inspiration och energi som varje enskild kvinnlig författare har skrivit utifrån. Det första bandet som täcker perioden från 1000 till 1800 fick titeln ”I Guds namn” på grund av texternas uppenbara religiösa anknytning. Det andra bandet som beskriver 1800-talet kallade vi för ”Fadershuset” eftersom 1800-talets kvinnliga författare, från salongsvärdinnorna via romantikens goda kvinnlighet till naturalismens olyckliga text, förblir döttrar i patriarkatet, som är det gemensamma villkor som kvinnor skriver utifrån eller emot. Även titeln på band 3, ”Vida världen”, 1900-1960, föll sig naturligt. Rösträtt, utbildning och lönearbete skickade kvinnorna ut ur fadershuset och de kvinnliga författarna följde upp med en ny poetisk självmedvetenhet och med populära samtidsromaner om det nya livet, de nya valen och uppbrottets identitet som resultat. Historien om uppkomsten av det fjärde och sista textbandets titel ”På jorden”, 1960-1990, är nästan en roman i sig själv. När det fjärde bandet utkom 1997 var det en helt annan tid än det fjärran 1970-talet, som på sätt och vis hade varit projektets avstamp och inspiration. Den första optimistiskt mobiliserande titeln var ”Att förändra språket och sätta världen i rörelse”. Men kvinnorörelsen hade för länge sedan förlorat sin samhällsförändrande kraft och många nordiska författarskap handlade så mycket om kostnaderna för det moderna kvinnolivet, att vi istället valde titeln “I förlustens tecken”. Titeln ska inte förstås som att moderniteten var en förlust, eller framställdes som sådan av Nordens kvinnliga författare, utan som att många av dem faktiskt skrev i förlustens tecken.  Även den titeln förkastades till förmån för det öppnare “På jorden”, som samtidigt pekade sekulärt tillbaka till den första religiösa inledningen. Det slutade ändå med att vi använde alla de titlar som vi hade övervägt. ”Förändra språket” passade fantastiskt bra som kapitelrubrik för 60-talsmodernismen. På motsvarande sätt passade ”Världen i rörelse” bra som rubrik för berättelsen om 1970-talets kvinnolitteratur och slutligen fick Kirsten Thorup sitt författarskap beskrivet under benämningen ”I förlustens tecken”.

I Nordisk kvinnolitteraturhistoria är det samtidigt sparsmakat med biografiska upplysningar om författarna eftersom verket i stor grad är fokuserat på texternas premisser. Den prioriteringen kompenserades i och med det avslutande femte bandet ”Liv och verk”, 1998, som i kortform tecknar författarnas livshistoria, deras mest betydande verk och den viktigaste forskningen om författarskapet.

Sist men inte minst lades stor vikt vid de visuella kvaliteterna hos Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Förläggaren Merete Ries slog redan från början fast att det skulle bli ett vackert verk. Och den intentionen infriades med ett stort format, kvalitetspapper, en originell layout och inte minst en kreativ bildredaktion, som parallellt med den löpande texten berättar en egen fristående historia.