Litteraturens många kön

– OM NORDISK KVINNOLITTERATUR UNDER DE FÖRSTA DECENNIERNA AV 2000-TALET

 

Af Anne-Marie Mai

I början av 2000-talet blev ideer och föreställningar om kön ett av de viktigaste litterära temana. Både kvinnliga och manliga författare kastade sig in i ett veritabelt utforskande av vilka möjligheter de sociala och biologiska könen rymmer för att skapa nya sätt att leva, en ny självkänsla och insikt i en global värld. Tematiken om kön används för att undersöka föreställningar och ideer om det mänskliga, för att bearbeta sorg, saknad, tidigare relationer, lust och galenskap. En rad författare tycks ge katten i traditionella föreställningar  om heterosexualitet, homosexualitet, transsexualitet och försöker formulera en ny ansvarskänsla för medmänniskan, barnen och livet på jorden genom att fråga sig vad kön socialt och existentiellt kan vara och bli.

Lærke Posselt. 2015.

Flera nordiska kvinnor och män har fått internationella litterära genombrott med sina förnyande berättelser om könet och det mänskliga. Sofi Oksanen, Sara Stridsberg, Monica Fagerholm och Naja Marie Aidt representerar tillsammans med Karl Ove Knausgård, Kim Leine och Einar Màr Gudmundsson en litteratur som sysslar med att läsa om den personliga och den nationella historien, se nutiden i ögonen och undersöka transformationer av föreställningar om kön och existens. Och bland de yngre författarna har vi i Norden såväl grönländska Niviaq Korneliussen, som i sin debutbok, Homo Sapienne (2014), skildrar en ung kvinnas liv i ett spänningsfält av kön och etnicitet, som danske Bjørn Rasmussen, som i diktsamlingen Ming (2016) skildrar hur nya existentiella och könsmässiga stämningar i en mans liv ledsagas av sorg, ångest, lust och känslomässigt kaos. Könet befinner sig i uppbrott i den nya nordiska litteraturen och sätts på dagordningen i den litterära debatten.

En av den nordiska litteraturens debutanter från 10-talet, Hanne Højgaard Viemose, tar till exempel i artikeln ”Forfatteraben” (2016), upp de litterära könsrollerna och ställer kritiska frågor till begreppet ”kvinnolitteratur”:

Hon formulerar en paradox om att å ena sidan skriva om kvinnliga kroppsliga erfarenheter och att å andra sidan inte uppfatta sig själv som ”kvinnlig författare”:

”Jeg tænker egentlig ikke på mig selv som en kvindelig forfatter. På den anden side, i min seneste roman Mado har jeg skrevet en del om en kvindes erfaringer med at være gravid og føde børn, få aborter, gå på slankekur, forholde sig til sin krop efter børnefødsler, at være mor, og enlig mor med små børn, at være liderlig, menstruerende, mælkeproducerende, at onanere med fingrene i kussen.”

Hon berättar hur huvudpersonen i hennes debutroman, Hannah (2011), har tolkats både som en berättele om en ung man och en ung kvinna, när skolklasser har läst utdrag ur den. Könet är också en litterär blick, som man kan utmana sig själv och sina läsare med. Om begreppet kvinnolitteratur säger hon:

”Når nogen giver mig prædikatet “kvindelig forfatter” eller taler om “kvindelitteratur” tænker jeg, at jeg må være en abe, eller “den vilde” som antropologen mødte i junglen for to hundrede år siden og hundrede år senere opdagede kunne tale, blev overrasket og begejstret og begyndte at skrive artikler om dette interessante fænomen. Langt senere fik én den geniale idé at bede aben/kvinden/den vilde selv skrive om at være abe/kvinde/vild.”

Hanne Højgaard Viemose har rätt i att litteraturhistorien har haft sina patriarkala antropologer, som har använt föreställningar om kvinnliga författare för att sortera ut kvinnor ur den litterära kanon och göra dem till litteraturens ”apor”. Kön blev under 1800-talet helt enkelt den viktigaste faktorn för ett författarskaps möjligheter att överleva och uppnå kanonisering i de nationella litteraturhistorierna.

Därför stod litteraturforskningen på 1900-talet inför jätteuppgiften att återupptäcka historiens många goda och glömda kvinnliga författare. Föreliggande verk, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, representerar kulmen på denna forskningsinsats i de nordiska länderna, så som den utspelade sig under decennierna efter 1970. Begreppet kvinnolitteratur användes här som ett sökbegrepp för att beskriva allt det, som den manligt dominerade litterära kulturen hade uteslutit.

Under samma period blev ”kvinnolitteratur” en paroll i det uppbrott i den litterära kulturen, där kvinnorna lämnade de nischer som de hade varit hänvisade till. En rad kvinnliga författare insisterade på en ny litterär mångfald och gav litteraturen plats i både feministiska basgrupper, på kvinnofestivaler och i experimentell performancekonst.

I detta uppbrott sattes det frågetecken för kulturens vedertagna betydelser och begreppet kön blev  en ingång till nya berättelser om livet i de nordiska välfärdsstaterna.

Det könets uppbrott som äger rum i nordisk litteratur i början av 2000-talet har alltså sin upprinnelse i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Huvudpersonerna i uppbrottet kring mitten av sextiotalet är såväl manliga som kvinnliga författare, som exempelvis danske Dan Turèll, norske Eldrid Lunden och svenske Per Olov Enquist, men kvinnorna formulerar, både när det gäller form och tema, en ny dagordning för skildringen av kön, som får omfattande konsekvenser.

Begreppet kvinnolitteratur är fortfarande ett begrepp, som det kan vara nyttigt att ha i bakhuvudet. Den svenska författaren Mara Lee uttrycker det så här när hon tillfrågas om begreppets berättigande:

”Som svar på frågan om huruvida man så kan tala om kvinnliga författare skulle det vara lätt att svara nej. Men jag vill hellre omformulera frågan: När kan man tala om kvinnliga författare? Jag tror att det kan vara en poäng att göra det då och då. Det är inte en möjlighet som vi bara ska frånsäga oss. För det finns många gånger som det är viktigt att hävda sitt kön. Men så finns det de gångerna när något bara klumpas ihop under ett litet slumpartat begrepp.”

Att den gamla historien om kvinnorna och aporna, som Hanne Højgaard Viemose skildrar, fortfarande spökar, kan den norska författaren Linn Ullmann intyga. Hon berättar om hur hon blev inbjuden till en bokmässa i Frankrike och tillsammans med en rad andra kvinnliga författare blev placerad i ett slags skamvrå:

”– En gang på en festival i Paris, ble jeg invitert sammen med mange andre forfattere. Så oppdaget jeg at jeg og de andre kvinnene skulle klumpes sammen og intervjues under samme overskrift: «Evas hjørne». Jeg klarte ikke holde meg. «Det er naivt å spørre, men hva er Evas hjørne? Ingen av oss heter jo Eva», spurte jeg arrangøren. Det foregikk på e-post, men svaret står for meg med fransk aksent «oh, men du fårrztår, dere æhr Eva, derre æhr quinnen!» Vel, hvor er Adams hjørne, spurte jeg.”

Untitled. Fra serien Observational Exercises (The Longing)
Lotte Fløe Christensen. 2014

Begreppet kvinnolitteratur har ända sedan slutet av 1970-talet varit en rubrik och ett sökbegrepp för ett litteraturkritiskt motstånd mot en sådan nedvärderande deklassering och orimlig uteslutning av kvinnliga författare.

NÖDROP OCH NYA KATALOGER

I Norge öppnar Bjørg Vik 1966  för en kritisk tematisering av välfärdslivets kvinnoliv i sin Nødrop fra en mjuk sofa. Det nya välfärdslivets ytlighet och tristess drabbar i särskilt hög grad kvinnorna, som befinner sig i centrum av den konflikt mellan traditionella och nya könsroller, som griper omkring sig. I Danmark levererar Charlotte Strandgaard 1965 i sin debutbok, Katalog, en ovanligt nykter beskrivning av en ung kvinnas upplevelser av parförhållande, graviditet och barnafödande. Moderskapet beskrivs kroppsligt och konkret, helt utan de mer eller mindre förskönande mytologiseringar, som både modernismen och realismen på 1900-talet tendensiöst hade odlat. I Sverige inträffar en avgörande vändning i Kerstin Ekmans författarskap, när hon 1967 publicerar romanen Pukehornet. Ekman, som dittills hade skrivit kriminalromaner, tematiserar här direkt författarens möjligheter att experimentera med de berättelser och människoöden, som hon berättar om. Pukehornet demonstrerar med sin skildring av en redaktör  som gått i konkurs och en gammal, underlig kvinna, att litteraturen kan öppna ett rum för olika könade tolkningar. Läsaren snarare än författaren blir berättelsens auktoritet, genom att man anlägger en dubbel blick, som åskådliggör att mannens och kvinnans blick på händelser och historier kan vara högst olika.

På 1970-talet slår uppbrottet igenom i större skala hos författare som finlands-svenska Märta Tikkanen, danska Suzanne Brøgger, norska Liv Kølsow, svenska Kerstin Thorvall och isländska Auður Haralds. Och det blir tydligt att kvinnorna bidrar till uppbrottslitteraturen med genreexperiment och ett stort och tydligt bruk av biografiskt stoff. De manliga och de kvinnliga författarna delar experimenten med minimalism, beatdiktning, dokumentarism, magisk realism, nyrealism och modernism; men det är kvinnorna, som först lyckas med att bryta skönlitteraturens biografiska tabu och ge sig in i den privatlivets zon, som traditionellt hade omgivit författaren.

DET PRIVATA ÄR POLITISKT

”Det privata är politiskt” var ett av den nya nordiska kvinnorörelsens mycket stora slagord. Det var ett motto i basgrupperna, där kvinnor delade sina erfarenheter av sexualitet, samliv, barn och arbete. ”Privatiseringen” av stora delar av kvinnolivet hade gjort kvinnors erfarenheter osynliga och ogiltiga, och det var dags att bryta de privata tabuna och dela med sig av sina erfarenheter. Det som tillhörde det så kallade privatlivet sågs som möjliga gemensamma erfarenheter, som måste fram i ljuset, om könsrollerna skulle förändras och kvinnolivet släppas fritt. Författaren Suzanne Brøgger, som förde sin egen könspolitiska kamp i den upphetsade 1970-talsdebatten om bekännelselitteratur och privatliv, hävdade i sin epokgörande essäsamling, Fri os fra kærligheden (1973; Fräls oss ifrån kärleken, 1974), att målet måste vara att helt avskaffa privatlivet.

”Jeg mener, at vores privatliv er så vigtigt at det må og bør offentliggøres, for ingen kan være ligeglade med hvordan andre lever, med mindre man er hensunket i en total menneskelig formørkelse.”

 

Safehaven. Fra serien Untitled (Imprints)
Petra Noppari.2015.

Flera manliga litteraturvetare var kritiska mot den nya biografismen. Kvinnornas böcker var för privata, bundna till sin egen historia; de saknade i grunden konstnärlig distans och bearbetning, hette det.  Den svenska författaren Kerstin Thorvall hånades för att ha gett upphov till den så kallade bekännelselitteraturen med sin roman Det mest förbjudna (1976), medan danska Vita Andersen förebråddes för att vara allt för privat i sina dikter, Tryghedsnarkomaner (1977; Trygghetsnarkomaner, 1979). Det är en kritik, som i decennium efter decennium, ja långt efter att den biografiska och autofiktiva vågen har sköljt in över nordisk litteratur, har upprepats om och om igen. Många av kvinnornas böcker angrep ett skenbart vedertaget konstnärligt ideal om att transformera det personliga och privata stoffet till något allmänt och könsneutralt. Vita Andersens dikter ansågs av den modernistiska kritiken vara ”perspektivlöst privata”, som kritikern och författaren Jørgen Gustava Brandt uttryckte det i essän ”A som i Vita” (1981).

Men den nordiska kvinnolitteraturen visade i stor skala att den tiden var förbi, när den litterära kulturen dominerades av ”stora” konstnärspersonligheter, som omarbetade sitt undanstuvade privata kapital till allmängiltig konst. Och knappt hade kvinnorna brutit det privatas tabu förrän männen följde efter och gjorde det biografiska stoffet till en uppenbar litterär källa, estetisk utmaning och performativ gest i blandformer av fiktion och biografi.

Bekännelselitteratur, autofiktion och senare performativ biografism blev beteckningar på de många blandningar av det biografiska, det fiktiva och det faktiska, som nordiska författare arbetade med. Och Vita Andersen kom att få en renässans hos flera av de unga författarna. Hennes två första böcker gavs således ut igen 2013 av poeten Olga Ravn, som levererade ett utmärkt förord till Andersens böcker, som nu betraktades som epokgörande.

De ny litterära blandformerna mellan det biografiska, det fiktiva och det faktiska krossade, som litteraturvetarna Poul Behrendt och Mads Bunch formulerade det 2015, modernismens ”glasfasad” och skapade nya läsarter, där man kunde kasta sig över studiet av relationerna mellan ett verks empiriska författare och texten.

Det blev dessutom tydligt att också den empiriska författaren är en figur, som inte tydligt kan avbildas och avgränsas. Den danske författaren Claus Beck-Nielsen har exempelvis utmanat föreställningen om den empiriske författaren med sina olika transformationer, bland annat till figuren ”Madam Nielsen”, som använder en identitet som en sorts återfödd Karen Blixen för att behandla några av  nutidens stora teman om migration och europeisk identitet i sin roman, Invationen. En fremmed i flygtningestrømmen (2016). Också danska Christina Hagen satte frågetecken vid figuren den empiriska författaren, när hon i tv-intervjuer lät sig representeras av en ung, vacker danskstuderande kvinna för att, utom allt tvivel, demonstrera att medierna intresserar sig mest för de kvinnliga författare, som gör sig bra på bild. Hon förklarade i en artikel i tidningen Politiken under rubriken, ”Man skal ligne en kneppedukke for at blive hørt” (Politiken, 23.8, 2014), att hon helt enkelt protesterade mot mediernas stereotypa litterära kvinnoroll.

En sådan protest kunde också ses hos en av kvinnolitteraturens pionjärer, svenska Kerstin Ekman, som tillfälligt satte punkt för sitt författarskap 2011 med den satiriska romanen Grand final i skojarbranschen, där den vackra och begåvade författaren, Lillemor, med de rätta åsikterna och känsla för det offentliga författarlivet, hotar att avslöjas av sitt alter ego, den tjocka och rebelliska Babba, som faktiskt är upphovet till alla Lillemors böcker. Romanen är autofiktion om autofiktion, en berättelse, där Ekman avslöjar nutidens stereotypa mediering av författaren i den litterära kulturen och samtidigt sätter in den enskilde läsaren som en auktoritet, som kan skapa sin egen hållning. Trots de många medieringarna av författaren kan autofiktionen spela tolkningens kort direkt i läsarens händer.

TENDENSER I TVÅ DECENNIERS LITTERATUR

2014 utkom den svenska författaren Mara Lees roman Future Perfect – en komplex och stor roman om den vilda och vackra sömmerskan Dora, hennes två söner, Lex och Trip, och den gåtfulla flickan Chandra, som de alla förälskar sig i. Romanens titel, böjningsformen ”futurum exaktum”, pekar på hur småbitar av tidigare och nutida föreställningar om galenskap, sexualitet och annorlundaskap svävar runt personerna och gör deras framtid märkligt avslutad och stängd. Dora syr kläder till handikappade och blir ägare till den så kallade ”gröna boken”,  L’amovibla: The art of sewing and survival om en mytisk klädedräkt, var ursprung förlorar sig långt tillbaka i historien, men som kanske är en gåtfull erotisk frigörelsesymbol. Chandra fortsätter till slut Doras projekt genom att gå i lära som sömmerska, men romanens sinnrika handling pekar på, hur svårt det är att slippa ut ur kulturens spindelnät av betydelser, tankesätt och fördomar.

Mara Lees modernistiska berättelse är ett exempel på de mycket olikartade uttrycksformer, som används av de nordiska författarna i deras försök att konstnärligt beskriva de språkliga och kroppsliga normer, som finns i nordisk kultur och som utesluter ett beteende och en tankegång, som avviker könsmässigt och etniskt. Både manliga och kvinnliga författare behandlar dessa ämnen och teman men det var kvinnorna, som tidigt på det nya årtusendet gav tematiken en särskild styrka med böcker av Maja Lee Langvad, som kommer från Korea och är adopterad i Danmark, och Athena Farrokhzad, som är en svensk poet med iransk bakgrund.

De konstnärliga former som har använts av de kvinnliga författarna under de senaste decennierna är ofta experimentella och olika genrer och konstarter blandas, även om högmodernismen i amerikansk och europeisk kvinnolitteratur från Virginia Woolf och Edith Södergran till Ingeborg Bachmann och Joy Carol Oates utgör klangbotten.

Tillsammans med den experimentella, konstnärliga utforskningen av normer och värderingar ser vi också att några av de stora, gamla temana i nordisk kvinnolitteratur tas upp i den nyaste kvinnolitteraturen.

Moderskapet, kärleksförhållandet och historien är klassiker i kvinnolitteraturen men tiderna förändras och de nordiska välfärdsstaternas uppbyggnad och transformation under de första decennierna av 2000-talet har gjort att tematiken har förnyats och förändrats. Den danska författaren Kirsten Thorup, som debuterade redan 1967 har ofta vridit och vänt på moderskapet som tema, men i hennes roman Erindring om kærlighed (2016) vävs skildringen av moderskapets problematik samman med skildringen av välfärdssamhällets skuggsidor. Thorups huvudperson, Tara, kämpar med att ta hand om sin dotter Siri under socialt och psykologiskt svåra förhållanden. Tara har svårt  att förstå Siris behov och skäms över sin oförmåga medan dottern å sin sida inte vill ta emot sin mors kärlek och insisterar på den självständighet som hon tvingas ut i då modern inte klarar av livet med Siri. Det komplicerade mor-dotter-förhållandet blir en allegori över välfärdsstaten, som idealt sett vill sina medborgares bästa men som samtidigt ofta är oförmögen och  dominant. Bärande i romanen är en vision om att moderskapets goda krafter kunde få en större betydelse politiskt och etiskt. Romanen mynnar ut i att Siri använder moderskapstematiken i ett stort performativt konstverk, där hon formulerar hoppet om en bättre framtid.

 

Next One. Fra serien The Structure of Uncertainty
Eeva Hannula. 2014.

En mors ambivalenta känslor inför sitt nyfödda barn får starka uttolkningar hos flera författare under 2000-talets första decennier. Danska Maja Lucas textbok Mor. En historie om blodet (2016) skildrar på ett naket språk hur tabun om osäkerhet, negativa känslor och trötthet bryter ned modern. Ambivalensen gentemot det lilla krävande barnet kan fortfarande skapa skuld och skam i kvinnor/mödrar, som får den självuppoffrande madonna-modern nedtryckt över sig med kulturens modersmjölk. Lucas bok visar att kvinnokroppen inte alltid innehåller ett outtömligt förråd av  uppoffrande, konfliktfri kärlek. Norska Benedicte Meyer Kroneberg skildrar modersgestalten ur både den vuxna dotterns och barnets synvinkel i romanen Ingen skal høre hvor stille det er (2011). Modern, som i den vuxna världen rubriceras som mentalsjuk, är i barnets ögon både den vilda ”kråkan”, som barnet har hemligheter tillsammans med, den tysta, depressiva ”nattfågeln” och den lugna ”mamman” men först och främst är dottern lojal med de olika versionerna av ”mor” och den lojaliteten innebär att hon som vuxen konfronterar fadern med den undanträngda sanningen om moderns självmord. Berättelsen avslöjar med sin skarpa blick de förväntningar och bortförklaringar som familjemedlemmarna trasslar in varandra i.

Man kan fråga sig i hur hög grad tematiken om mödrar, fäder och döttrar tillförs något nytt i de första decenniernas litteratur. Och ett svar skulle kunna vara att moderskap och faderskap är föremål för många avslöjande nordiska blickar och att det nordiska välfärdslivet ser ut att lämna både kvinnor och män ensamma i världen, isolerade från varandra, även när de lever i nära relationer som föräldrar och barn. Danska Naja Marie Aids internationellt framgångsrika noveller, Bavian (2007; Babian, 2009), skildrar således den tafatthet, osäkerhet, ångest, aggression och grymhet, som kan råda i nära relationer. Flera av personerna är bara en enskild replik eller en pytteliten gest från att uttrycka ett avgrundsdjupt förakt för varandra. Christina Hesselholdts serie om kvinnan Camilla, vars första del, Camilla and the Horse, utkom 2008 (Camilla and the horse, 2011), utvecklar den viktiga ensamhetstemat, medan norska Linn Ullmanns roman De urolige (2016; De oroliga, 2016) ger frånvaro- och ensamhetstemat en särskild styrka genom att hon berättar om sitt personliga förhållande till sina berömda föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Ensamhetstemat förbinds här med ett konstnärstema och romanen har en existentiell poäng om att det finns en stark längtan hos både far, mor och dotter efter nära relationer och efter att behärska berättelsen och använda dess krafter i sin tolkning av självet. Romanen blir därmed också berättelsen om en kamp om historien och tolkningen av självet.

Historiska teman har varit viktiga i nyare nordisk litteratur både på 1900-talet och under de första decennierna av 2000-talet. De kvinnliga författarna har bidragit till den historiska berättelsen, dels genom att berätta om historiens glömda och förbisedda kvinnoliv, så som finska Rakel Liehu har gjort i sin roman Helene (2005) om bildkonstnären Helene Schjerfbeck, dels genom att använda historiska ramar för att understryka och belysa existentiella teman så som Ida Jessen gör i En ny tid (2016) och den åländska författaren Ulla-Lena Lundberg har gjort i sina nyare böcker. 2012 tog Ulla-Lena Lundberg upp en tråd från sin roman Marsipansoldaten (2001), om finsk-ryska vinterkriget och gav ut romanen Is om livet just efter andra världskriget på några småöar i Ålands skärgård. Romanen utmärker sig genom sin känsliga skildring av öbornas liv i en samhörighet med naturen, som är på väg att försvinna. Men Is är inte en vanlig berättelse om förfallet i miljöer långt från ekonomiska och kulturella centra. Den berättar enkelt om de existentiella och känslomässiga villkoren i ett samhälle, där alla är djupt beroende av varandra, av naturen och av andliga makter, som var gamla, när Jesus var ung, som en av öborna uttrycker det. Det tillresta prästparet och öborna utgör en kontrast men berättelsen är solidarisk med de värderingar, som de var för sig representerar, även om de faktiskt strider mot varandra. Romanen handlar om kärleken mellan prästen och hans fru men den är också en kärleksförklaring till en plats och till ett stycke nordisk natur.

A gift that can’t be taught
Alba Giertz, 2015.

 

De historiska berättelserna tar ofta upp teman från tiden omkring andra världskriget men också ungdomsupproret, kvinnorörelsen och de nya konstnärsmiljöerna behandlas, berättat med antingen individen eller familjen som huvudperson. Danska Anne Lise Marstrand-Jørgensen och Katrine Marie Guldager har i stora familjeromaner berättat om tillkomsten av ett nytt kvinnoliv, om kvinnofrigörelsens pris och om många dyrköpta erfarenheter. En yngre generation kvinnliga författare ser här osentimentalt på både det gamla och det nya kvinnolivet.

Kärlek och parförhållanden och konflikter mellan könen spelar en huvudroll i denna litteratur och i Sverige blev Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (2013) startskottet för en upphetsad debatt om den så kallade kulturmannen. Anderssons roman handlar om den begåvade författaren Ester, som faller för en sådan kulturman, den charmerande konstnären Hugo Rask. Hon är långt mer intresserad av honom än vad han är av henne, och hennes självständighet bryts ned. Därmed blir Esters förälskelse mer och mer olycklig och stalker-liknande. Förhållandet mellan Ester och Hugo kan uppfattas som en allegori över maktstrukturer i det nordiska kulturlivet. Kulturmän som Hugo förför och erotiserar sin omvärld, men utövar också en kontant makt, som betyder att deras ideer blir förhärskande. Medan 1970-talslitteraturen debatterade den så kallade ”knudemand”, som inte kunde uttrycka sina känslor, handlar en av de litterära debatterna på 10-talet om hur gamla förtrycksmönster och maktstrukturer sticker upp huvudet i det mondäna och blomstrande nordiska kulturliv, där kvinnliga författare annars är talrika. En höjdpunkt nådde debatten, när den svenska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, redaktör för Nordisk kvinnolitteraturhistoria, gav ut essäsamlingen Kulturmannen och andra texter (2016), följd av hennes litterära debut Århundradets kärlekskrig (2016), där hon, baserat på sitt eget liv och i synnerhet sitt äktenskap med en av Svenska Akademiens ledande medlemmar, Horace Engdahl, hudflänger en manlig dominans i parförhållanden och kulturliv, som i hennes ögon lever i högsta välmåga. Witt-Brattströms verk går som titeln antyder tillbaka på Märta Tikkanens 1970-talsklassiker, Århundradets kärlekssaga (1977) som en påminnelse om att det uppbrott i den litterära kulturen, som den gången förutsågs fortfarande är i full gång.

 

De totalt 20 artiklar, som vi publicerar i denna uppdatering av Nordisk kvinnolitteraturhistoria, tecknar en kontur av de många nya röster och teman, som har kommit till sedan vi 1998 publicerade sista delen av den tryckta fembandsversionen av verket. Artiklarna berättar om nya teman och genrer, från kvinnodeckarna till de stora berättarna och framstående lyrikerna, som nordisk kvinnolitteratur räknar i dag. Också de många genreöverskridande experimenten beskrivs. Artiklarna griper sig företrädesvis an stoffet tvärnordiskt och försöker visa hur litteraturens nya kvinnor har bidragit till att bryta ned könsstereotyperna och använda litteraturen som en experimentverkstad. Vi har dessvärre inte utrymme att nämna alla viktiga och betydande författare. Men vi öppnar en dörr för läsaren, så att man själv kan gå på vidare upptäcktsfärd i den vitt förgrenade nordiska kvinnolitteraturen.

Hitta artiklarna  i temat 2000-talets litteratur.

SKØNLITTERATUR

  • Naja Marie Aidt: Bavian. Gyldendal, 2006. På svenska Babian: noveller. Lind & Co, 2009
  • Vita Andersen: Tryghedsnarkomaner. Gyldendal, 1977. På svenska Trygghetsnarkomaner. Alba, 1979
  • Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Natur & Kultur, 2013
  • Suzanne Brøgger: Fri os fra kærligheden. Gyldendal, 1973. På svenska Fräls oss ifrån kärleken. Wahlström & Widstrand, 1974
  • Kerstin Ekman: Pukehornet. Albert Bonniers förlag, 1967
  • Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen. Albert Bonniers förlag, 2011
  • Christina Hesselholdt: Camilla and the horse. Rosinante, 2008. På svenska Camilla and the horse. Kabusa, 2011
  • Ida Jessen, En ny tid. Gyldendal, 2015
  • Niviaq Korneliussen: HOMO Sapienne. Milik, 2014
  • Benedicte Meyer Kroneberg: Ingen skal høre hvor stille det er. Cappelen Damm, 2010
  • Mara Lee: Future Perfect. Albert Bonniers förlag, 2014
  • Rakel Liehu, Helene. WSOY, 2003
  • Maja Lucas: Mor. En historie om blodet. C&K forlag, 2016
  • Ulla-Lena Lundberg: Marsipansoldaten. Albert Bonniers förlag, 2001
  • Ulla-Lena Lundberg: Is. Schildts & Söderströms, 2012
  • Madame Nielsen: Invasionen. En fremmed i flygtningestrømmen. Gyldendal, 2016
  • Bjørn Rasmussen, Ming. Gyldendal, 2016
  • Charlotte Strandgaard: Katalog. Arena, 1966
  • Kirsten Thorup: Indeni – udenfor. Gyldendal, 1967
  • Kirsten Thorup: Erindring om kærlighed. Gyldendal, 2016
  • Kerstin Thorvall: Det mest förbjudna. Bonnier, 1976. Det mest forbudte, Jespersen og Pio, 1976
  • Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga. Trevi, 1978. Århundredets kærlighedseventyr, Lindhardt og Ringhof, 1979
  • Linn Ullmann: De urolige. Oktober forlag, 2015. De urolige, Gyldendal, 2016
  • Hanne Højgaard Viemose: Hannah. Gyldendal, 2011
  • Hanne Højgaard Viemose: Mado. Forlaget Basilisk, 2015
  • Bjørg Vik: Nødrop fra en mjuk sofa. Cappelen, 1966
  • Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig. Norstedts, 2016. Århundredets kærlighedskrig, C&K, 2016

FAGLITTERATUR

  • Poul Behrendt og Mads Bunch: ”Autofiktion har knust modernismens facade”, Politiken, 28.04, 2015.
  • Jørgen Gustava Brandt: ”A som i Vita”, Vente på et pindsvin, 1981.
  • Suzanne Brøgger: Fri os fra kærligheden, 1973.
  • Rita Felski: Literature after Feminism, 2003.
  • Lise Garsdal: ”Jeg er feminist. Absolut”. Interview med Mara Le. Politiken, 09.03, 2015.
  • Jon Helt Haarder: Performativ biografisme, 2014.
  • Anne-Marie Mai: Hvor litteraturen finder sted, bd. III, 2011.
  • Gerd Elin Stava Sandve: ”Linn Ullmann drømmer om et eget sted”. Interview, Dagbladet, 26.05, 2016.
  • Hanne Højgaard Viemose: ”Forfatteraben”, oprettet 01.05, 2016.