En speciellt nordisk stämning tematiseras i en rad verk utgivna efter år 2000. Snön, tystnaden, mörkret och kontrasten mellan det trånga hemmet och den vida naturen är ett gemensamt drag i en språklig undersökning av ett kvinnligt rum. Detta utvecklas i romaner och diktsamlingar av bland andra Johanna Boholm, Merethe Lindstrøm, Rosa Liksom och Christina Hesselholdt.
2000-talets litteratur
Efter millennieskiftet 2000 blir globaliseringen och kvinnors migration från fattiga länder till Västerlandet ett tema i litteraturen. Föreställningen om ett globalt systerskap utmanas av verkligheten, där mötet med ”den andra”, främmande kvinnan bland annat blir ett möte mellan arbetsgivare och hemhjälp, i ett förhållande mellan över- och underordnad. Reflektioner om det skeva maktförhållandet mellan den nordiska kvinnan och hennes förtryckta ”syster” uttrycks bland annat i au-pair-romaner, i litteratur om kvinnliga flyktingar och i reportage och tecknade serier om mötet med förtryckta kvinnor utanför Europa. Exempel på författare som behandlar dessa problemställningar är Kirsten Hammann, Sara Kadefors, Aasne Linnestå och Åsne Seiersted.
På 2000-talet avlöses 1970-talets biografiska och självbiografiska berättelser av nya blandformer, som rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion – också kallat autofiktion. Genren används av både manliga och kvinnliga författare men framför allt de kvinnliga författarnas verk har kritiserats för att de överskrider gränsen till och lämnar ut det privata. Kvinnliga representanter för autofiktionen är bland andra Maja Lundgren, Carina Rydberg, Suzanne Brøgger, Anne Lise Marstrand-Jørgensen och Herbjørg Wassmo.
Den senmoderna barn- och ungdomsboken i Norden är livskraftig, färgsprakande och mångsidig. Frågor som kön, kropp, sexualitet och identitet spelar en stor roll och erbjuder barn och ungdomar alternativ till stereotypa föreställningar om kön. Exempel på kvinnliga författare som har förnyat barn- och ungdomsboken är Dorte Karrebæk, Lene Kaaberbøl, Inga Sætre, Pija Lindenbaum och Anna Höglund.
Frågor om kön och sexualitet, genus och identitetskonstruktion tar stor plats i 2000-talets nordiska litteratur, inte minst inom spänningsfiktionen. 2000-talets nordiska romaner är fulla av kvinnliga detektiver, gotiska hjältinnor och monster. Hos de manliga författarna förvandlas den kvinnliga huvudpersonen ofta till ett destruktivt monster. De kvinnliga författarna använder däremot övernaturliga drag för att tematisera den kvinnliga huvudpersonens självförverkligande och frigörelse från det förhärskande könskontraktet och från traditionella familjemönster. Representanter för den gotiska romanen är bland andra Leonora Christina Skov, Olga Ravn, Majgull Axelsson och Yrsa Sigurðardóttir.
På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen. I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet. De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom.
Den grönländska litteraturen efter millennieskiftet är bland annat upptagen av språkpolitik och nationalkänsla på Grönland och med att ta ett nytt avstamp som går utöver de gamla koloniala berättelserna om makt och vanmakt i förhållande till Danmark.Där grönländska författare tidigare framför allt skrev för en grönländsk publik har den grönländska litterturen under senare år utvecklats till att bli mer internationellt orienterad.Bland tongivande grönländska röster finns Jessie Klemannn, Julie Edel Hardenberg och Katti Frederiksen.
Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. Till tidens kvinnliga poeter hör bland andra Mette Moestrup, Aase Berg, Ida Börjel och Gerður Kristný.
Omkring millennieskiftet uppstår en ny författarroll – också kallad den semiautentiska. Det betyder att författaren uppfattar världen som ett tillgängligt material, som kan samlas in och bearbetas. Författarens kropp och privatliv uppfattas varken som principiellt ovidkommande eller per definition som relevant utan mer som ett material som kan återanvändas. Representanter för detta sätt att skriva på är bland andra Christina Hagen, Mona Høvring, Athena Farrokhzad och Niviaq Korneliussen.
Den samtida nordiska litteraturens berättelser om galenskap och psykiatri handlar om könsambivalens och kreativitet. I motsats till tidigare litteratur är den nu upptagen med att helt bryta med könet som sådant och att hitta tillbaka till ett tillstånd när man inte satte likhetstecken mellan den könade kroppen och det sexuella begäret. Representanter för denna tendens är bland andra Lotte Inuk, Christel Wiinblad, Beate Grimsrud och Linda Boström Knausgård.