Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Artiklar
Om 1800-talets kvinnor inte kunde bli präster och inte heller utan konflikter ägna sig åt intellektuellt arbete, så var psalmdiktningen det närmaste predikstolen de kunde komma. Lina Sandell kallade sig “en god skrifvares penna”, ett uttryck som förenar anspråkslöshet med hög självuppskattning. I de fria samfundens psalmböcker kom Lina Sandell att dominera totalt från och med den första upplagan av Pilgrimsharpan (1861). Fortfarande dominerar hon de fria samfundens psalmböcker.Bland Bibelns gestalter sökte de kristna författarinnorna förebilder för att kunna upprätta en kvinnlig tradition. Tillsammans med Charlotte af Tibell skrev Lina Sandell boken Bibelns qvinnor, och Betty Ehrenborg-Posse valde som förebilder Bibelns Debora, Mirjam och evangelisten Philippis fyra döttrar. Dessa vittra och poetiska kvinnor, menade hon, hade Guds bemyndigande att få dikta andliga sånger, även om en och annan kunde tycka att uppgiften endast hörde till prästämbetet. Men den position hon uppnådde gav hennes förkunnelse ett större rum än den någonsin hade kunnat få genom en prästtjänst.
Romantikens kvinnliga prosaister måste i sina vardagshistorier, essäer och romaner formulera sig i förhållande till en manlig romantisk retorik, som hos en rad manliga teologer tjänade till att ge oskuldsmyten innehåll och socialitet i det borgerliga hemmet. Kvinnovärdigheten blir en central tanke för många kvinnliga skribenter och författare under denna tid.Deras värdighetsmyt är ett svar på de föreställningar och idéer om upphöjelse och oskuld som en romantisk tankegång ofta skrev in kvinnor i och beskrev dem utifrån. Men värdighetsmyten färgas i hög grad av att den just är en motsvarighet till det könsliggörande av kvinnan som oskulds- och upphöjelseidealet innebär. Det är ett kvinnligt, romantiskt svar på den manliga romantikens könspolarisering.
Det var en känsla av smärta och hopplöshet som 1855 fick den då endast 42-åriga skådespelerskan Johanne Luise Heiberg att börja skriva sina memoarer Et Liv gjenoplevet i Erindringen. Som romantikens största skådespelerska var hon en myt redan under sin livstid. Men kravet på en större realism på scenen var ett tecken på att en ny tid nalkades. Behovet av klarläggande blir i de fyra memoarvolymerna samtidigt en skriftens iscensättning, där de delar av hennes personliga historia varmed ett bestående monument över hennes liv och konst kan skapas framhävs och belyses. Berättelsen om ett liv sett med en starkt selektiv blick. För att glorifiera och bevara – men också försöka förstå – det som har varit, sin egen förgängliga konst.
Svenska Sophie Sagers produktion är liten. Hon blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor publicerades i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet. Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt.
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Den ideella kvinnlighet som beskrivits i 1700-talets moraliska berättelser och borgerliga komedier hade varit långtifrån stum. Men det blev den. För många av de skrivande kvinnorna tycks skrivandet ha utgjort en kärkommen möjlighet att bryta den stillhet som under 1800-talets första hälft sänkte sig över kvinnornas liv – en stillhetens retorik.I de nordiska kvinnornas romaner och berättelser från 1800-talets mitt står ofta en stillsam, kraftfull kvinnogestalt i centrum. Den goda kvinnligheten var tyst och självuppoffrande; men även de kvinnor som började tala och skriva föreställde sig att också detta var något gott som kunde uppställas som ett ideal. Även de som tillhörde de stummas läger hade något av värde att berätta, som kunde gagna nationen och samhället.
Sara Elisabeth Wacklins författarskap är ett bra exempel på hur svårt det var för en av de halvoffentliga salongernas berättartalanger att bli författarinna. Strax före hennes död förelåg i tre band hennes livsverk, Hundrade minnen från Österbotten. Genom sin karaktär av provkarta över tidens prosastilar utgör boken en intressant länk i både den finska och den svenska romanens historia.Även om man ser verket i en samtida litterär tradition av hembygdsrealister, så kan det också tolkas i termer av ett sökande och ett experimenterande. Kanske ett resultat av Wacklins försök att osökt skildra också den österbottniska kvinnan och hennes livsvillkor. Utgivningen av Hundrade minnen från Österbotten blev omständlig. Den finske förläggaren krävde en subskriptionslista som skulle garantera åtgången och författarinnan måste förbinda sig att köpa tillbaka eventuellt osålda exemplar. Det blev aldrig aktuellt, ty verket fick en avsevärd framgång.
Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.