I Edith Øbergs mer seriøsa romaner träder förhållandet till män allt mer i bakgrunden, och i stället blir kvinnors relationer till varandra huvudsaken. Det är kvinnan som skapande subjekt som har intresserat henne. Den kvinnliga identitetens problematik får en inträngande behandling i hennes senare böcker, som präglas av ett tydligt intresse för psykoanalytiska tankegångar.Särskilt intressant blir det när hon tar upp frågor kring kvinnors sexualitet och erotiska konflikter med rötter i det omedvetna. Här skriver Edith Øberg in sig i den modernistiska kulturdebatten. Genom sina intrikata djupdykningar i splittrade kvinnopsyken, där sexualfientlig uppfostran, traumatiska barndomsminnen och skuldbelagda erotiska bindningar bildar en grogrund för bortträngda konflikter, utmanar hon de manliga vitalisternas bild av kvinnan som ett okomplicerat driftsväsen. I sina fyra sista romaner rör hon vid djupt tabubelagda ämnen.
Artiklar
I Tove Janssons författarskap ses en trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld.Det är en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps författarskap. Släktskapen med den svenske poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius har påpekats, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Hon har ochså jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet.
I 1910- och 1920-talets Norge finns en dold och glömd undervegetation av erotisk kvinnolyrik producerad av bland andra Halldis Moren Vesaas, Aslaug Vaa och Inger Hagerup. Ett genomgående tema i tidens kvinnliga lyrik är utforskandet av erotisk psykologi och könsidentitet. Det kan tyda på en känsla av främlingskap – men främlingskapet är poetiskt produktivt, utifrån denna position formas nya kvinnliga lyriska uttryck.Den tematiska spänningen i dikterna ligger ofta i å ena sidan dragningen mot extasen i en total kärlekssymbios och å andra sidan behovet av en egen självständig identitet. Utgångspunkten är förväntningen om total lycka, om erotiskt, emotionellt och intellektuellt självförverkligande. Främlingskapet och dissonanserna kommer fram, när den manliga motparten inte uppfyller förväntningarna, tonen blir resignerad eller anklagande och till och med masochistisk.
Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, skildrade Karo(line) Espeseth en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka. Hennes roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Hon vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt.Dessvärre kom debatten om romanen att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare.
I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Förebilden är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent. Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen, först 1979 slutade man i Sverige att betrakta homosexualitet som en sjukdom.Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner.
Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.