Hos eskimåerna hörde det till traditionen att kvinnor kunde uttrycka sig likvärdigt med män. Knud Rasmussen hävdar att alla män och kvinnor, och ibland också barnen, hade sina egna dikter. Visserligen levde könen i det eskimåiska samhället i var sin värld, upptagna av var sina noga definierade göromål, men i diktkonsten möttes man. Sånger ansågs komma till människan utifrån, från de makter som styrde världen, liksom berättelserna ärvdes från förfäderna och representerade människosläktets samlade visdom. Ingen hade patent på denna sanning. Därför kunde till och med den mest självutplånande gamla kvinna, som till vardags levde sitt liv på den yttersta sidobritsen, stiga rakt in i samhällets centrum i samma stund som hon grep trumman och började sin sång.
Både i Grönland, Kalaallit Nunaat, och i Sameland, Sápmi, infördes skriften tillsammans med kolonisationen. Den första psalmen skriven av en grönländare trycktes 1858, den första romanen 1914, och sedan dess har den grönländska litteraturen utvecklats med åtskilliga livslånga, väletablerade författarskap. Den första skönlitterära boken på samiska var en roman skriven 1912, tre år senare kom en bok med dikter och noveller, därefter förekom sporadisk utgivning på 1930- och 1940-talet, tills samisk litteratur verkligen blev en realitet på 1960- och 1970-talet.
Høegh, Aka (f 1947) (gr): Selvportræt, 1992. Blandteknik
Av samma anledning kunde också kvinnor utbilda sig till schamaner (angakkok, i pluralis angakkut), och det fanns inga restriktioner för vad kvinnor kunde eller borde uppleva i umgänget med den andra världen i förhållande till män. Unga kvinnor tycks ha utbildat sig på samma sätt som män – men det var mycket färre kvinnor som fullföljde utbildningen och blev aktiva angakkut av den enkla anledningen att kvinnans utbildning normalt fick ett tvärt slut när hon fick sitt första barn. Utbildningen till angakkok försiggick ute i den stora ödemarken, fjärran från människor – och vilken kvinna kunde lämna sitt spädbarn i dagar och veckor för att sitta på en sjöstrand och stryka en sten och vänta på att bli uppäten av en jättebjörn från sjöns botten? Av samma skäl tycks för övrigt ganska många frivilligt framkallade aborter kunna spåras i de få kvinnliga schamanbiografier som vi har tillgång till. Utbildning var också då något som en kvinna kunde önska sig så brinnande att andra hänsyn fick vika eller i varje fall uppskjutas.
Det var således först när nya kulturella och samhälleliga institutioner infördes enligt danskt mönster, som männen fick monopol på tillvaratagandet av ideologi och kulturliv. Det blev grundtvigianerna som på allvar kom att prägla uvecklingen av undervisningssystemet i det moderna Grönland, och de nationalromantiska idéerna i grundtvigianismen, tankarna om myten, det levande ordet och om modersmålet som det grundläggande i folkets själ, har haft avgörande inflytande på uppkomsten av den starka nationella självkänslan i Grönland. Den eskimåiska rollfördelningen med kvinnan som den som härskade inomhus medan mannen var ute på fångst, stämde bara alltför väl med det idealiska grundtvigska hem, där kvinnan skulle verka i “den stilla kretsen” och således bara indirekt, som uppfostrare, delta i samhällets ideologiska och politiska utveckling. Utbildningssystemet baserades alltså på männen; det var män och bara män som fick skolundervisning utöver grundskolan, och när man på 1930-talet inrättade fortsättningsskolor för flickor var det fortfarande i det uttryckliga syftet att se till att de grönländska männen skulle kunna hitta kvinnor på en passande intellektuell nivå bland sina egna – kvinnor som kunde anses vara värdiga mödrar åt deras framtida barn. Först efter andra världskriget, då Grönland öppnades för omvärlden och alla krafter sattes in för att göra Grönland till en modern industrination, började man satsa på kvinnornas utbildning och förberedelse för självständig yrkesutövning.
Viktiga årtal för Grönland: Koloniseringen inleddes med Hans Egedes ankomst 1721 och avslutades med grundlagsändringen 1953, då Grönland blev en integrerad del av det danska riket. Grönland och Danmark är fortfarande i s k Rigsfællesskab, men 1979 trädde det grönländska självstyret i kraft, en ordning som ger Grönland självbestämmande i alla interna angelägenheter.
Samerna – assimilation och opposition
I det tidiga fångstsamhället var samerna nomader och utnyttjade de tillgängliga resurserna i en fast årscykel. På 1600-talet skedde en differentiering då de flesta samer blev bofasta, antingen som fiskare utmed kusten och i fjordarna eller med jordbruk som huvudnäring. Man fortsatte dock med bärplockning, fiske i insjöar och älvar m m och gjorde sig aldrig beroende av bara en resurs för överlevnaden. Nomadtillvaron fortsattes bara av dem som tämjde vildren och livnärde sig på renskötsel.
Marakatt-Labba, Britta (f 1951) (sam): Han for. Broderi u.å. Privat ägo
Samernas sång kallas jojk, och man antar att den var en viktig faktor i det sociala livet, både genom att man jojkade myter och berättelser i eposform och i form av personjojkar: först när man fick sin egen jojk kunde man betraktas som självständig samhällsmedlem. Denna tradition lever inte längre, bortsett från några få begränsade områden, men jojken finns fortfarande och har antagit nya former och är en viktig del av många samers liv. Personjojkarna kan med få ord och målande användning av rytm och melodi beskriva och karaktärisera en person och kan jämföras med modern lyrik. Jojken utgör också en av de viktigaste inspirationskällorna för modern samisk sång och poesi.
Både män och kvinnor kunde jojka, däremot var det vanligtvis män som blev schamaner, noaidi. Jojken var viktig också för schamaner, med hjälp av den och den heliga trumman kunde de falla i trance och göra resor till andarnas värld. Denna anknytning till samernas gamla religion var också anledningen till att missionärerna ivrigt försökte utrota och förbjuda jojken, vilket skedde samtidigt som man införde dödsstraff för utövande av schamanism. De heliga trummorna samlades in och brändes som djävulens instrument.
Den litterära vågen efter 1970-talet
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket. En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde.
Det fanns goda möjligheter att nå ut i offentligheten. Många fick sina första texter publicerade i tidningar, liksom radion i Grönland har fungerat som en storartad “mellanform” mellan muntlighet och skrift.
Två sånger har Bolethe Petersen (1892–1986) fått med i den nya grönländska sångboken och en melodi till en sång. Ingen vet med bestämdhet hur mycket hon skrev – eller hur stort inflytande hon hade på sin mans, psalmdiktaren Jonathan Petersens arbete.
I Grönland har vidare de många antologierna befordrat kvinnornas entré i litteraturen. I de två antologier som blev upptakten till 1970-talets litterära våg, Puilasoq pikialaartoq (Den sprudlande källan), 1970, och Allagarsiat (Brev jag har mottagit), 1971, representerades kvinnorna dock bara av en enda text i den sistnämnda – där redaktionen till på köpet fann det nödvändigt att framhålla att den aktuella Bolethe minsann inte var någon vem som helst, utan hustru till den avlidne Jonathan Petersen, Grönlands store psalmdiktare. I antologin Suluit (Vingar), utgiven av den grönländska författarföreningen med varierande mellanrum från 1978, har kvinnorna blivit allt bättre representerade, liksom fallet är i de två antologier som gavs ut dubbelspråkiga, på danskt initiativ: Inuit, ny grønlandsk lyrik, 1980, och Inuit nipaat, grønlandske digte i 1980’erne, 1989.
Är 1984 erkände man i Nordiska ministerrådet Grönland och Sameland som medlemmar av Norden, också i litterärt hänseende, och Grönland och Sameland kunde hädanefter nominera var sin kandidat varje år till det nordiska litteraturpriset. Hittills har Sameland två gånger och Grönland en gång nominerat en kvinna till priset.
I Norge bildades 1973 en särskild “komité til fremme av samisk litteratur”. Denna kommitté upptogs två år senare som ett av underutskotten i Norsk Kulturråd och utgav från 1973 en egen skriftserie, med namnet Cállagat (Skrifter). Många författare har debuterat där.
På 1800-talet spreds litteraturen huvudsakligen via cirkulerande handskrifter. Karoline Rosing (1842–1901) var dotter till en fångstman, men arbetade som barnflicka hos prästen och lärde sig danska. Hon översatte en rad texter, helst spännande historier, till grönländska, och hon översatte också för den grönländska tidningen Atuagagdliutit, men fick inget namn i litteraturen.
Grönländska romaner
Den första grönländska romanen skriven av en kvinna kom 1981, Búsime nâpíneq (Mötet på bussen), författad av Mâliâraq Vebæk (född 1917) och året därpå översatt till danska av författaren själv, men med en något anorlunda titel: Historien om Katrine.
Historien om Katrine är skriven inte bara för en grönländsk, utan i hög grad också för en dansk publik. Romanen försiggår under den tid då många danska hantverkare kom till Grönland, och som så många grönländska flickor tror Katrine att alla danskar är rika, och att lyckan är att bli gift i Danmark. Väl i Köpenhamn upptäcker hon att verkligheten är annorlunda. Hennes Erik var i Grönland därför att han hade massor av problem hemma, och mellan dem är ingenting som det var uppe i Grönland. De får ett barn, men deras förhållande går i kras och det gör Katrine också. Ensam och olycklig söker hon upp andra grönländare och lär sig att allt ser ljusare ut från botten av en flaska. Mannen tillerkänns vid skilsmässan vårdnaden av dottern, Katrine går vilse i det danska rättssystemet med alla dess “kontor”, och ur stånd att se någon mening med sitt liv gör hon slut på det genom att hoppa i Nyhavn.
Den kvinnliga schamanen Teemiartissaq. Svartvitt foto. Fotograf: William Thalbitzer, 1906. Dansk Polar Center
Den grönländska titeln, Mötet på bussen, åsyftar en mer undanskymd berättelse i boken: förhållandet Louise/Katrine. Louise är också grönländare, men hennes historia är det positiva motstycket till Katrines: hon har fått allt hon drömde om, radhus, en snäll man, rara barn, till och med ett halvtidsarbete. Hon har emellertid också betalt ett pris, och det är det som Katrine nu gör henne plågsamt medveten om. Louise får kontakt med Katrine därför att hon plötsligt grips av längtan efter att tala grönländska, och man märker tydligt hur livligt Louise tar del av berättelsen om det liv som Katrine lever med andra grönländare: grönländsk mat, musik och sång, grönländska skämt. Men allt detta är förbjudna saker som inte accepteras av danskarna. Det grönländska livet är i danska ögon illaluktande, bullrigt och stökigt.
Mötet med Katrine avslöjar för Louise att hennes egen världsbild, där allt är så bra och rättvist, bygger på en effektiv förträngning av stora delar av hennes eget väsen. För Louise betyder Katrines död uppvaknande och insikt. På begravningen lyssnar Louise för första gången ordentligt till vad det är de säger, de upproriska ungdomarna, generationen kring självstyrets införande.
Om Mâliâraq Vebæk ser förhållandena något utifrån, med Danmark som historiens skådeplats, skildras Grönlands utveckling i sanning inifrån hos Dorthe Nathanielsen (född 1934) i romanen Aani, 1986. Den följer huvudpersonen Aani – en alldeles vanlig grönländsk kvinna, en sådan “som ingen väntade sig hade något att säga” – från barndomen i en liten bygd någon gång på 1930-talet.
För lilla Aani är världen inte riktigt som den var för den äldre generationen. Modern arbetar och arbetar, och hon drar naturligtvis in Aani i det arbete som hon en gång skall överta, men Aani har inte lust. Ibland får familjen tidningen Atuagagdliutit och Aani föredrar att leva sig in i bilderna och texterna från den stora världen framför att hämta vatten och laga kamiker. Aani kräver tid för sig själv.
Aani älskar Jens som hon har vuxit upp tillsammans med, men ändå bryter hon förhållandet. Hon vet att hon tillsammans med Jens kommer att få ett likadant liv som modern, och Aani vill något annat som kanske kan uppnås via de danska män, som har börjat dyka upp i bygden på somrarna. Så Aani reser till staden, får ett dåligt arbete, börjar gå till de danska arbetarna i barackerna och är på väg att bli en kvinna som det “går illa för”. Men i stället för att gå under reser Aani hem till bygden, föder sitt barn och bygger långsamt upp sitt liv igen. Hon gifter sig med Jens och får med honom ytterligare sex barn, så Aani kommer ändå att leva ett liv som liknar moderns.
Aanis dotter kommer ända till Danmark, för att studera, och när hon blir gravid insisterar hon på att avbryta graviditeten och fullfölja utbildningen. Aani inser att hennes barn måste skapa sig en egen tillvaro. Själv har hon, trots upproret, sina rötter i den grönländska bygden. När hon står vid moderns dödsbädd samlas hennes jag och hon tycker att det känns som om det är först då hon blir vuxen och redo att överta moderns roll, som den som trots alla yttre förändringar för traditionen vidare.
Historien om Katrine har översatts till flera språk, bland dem samiska 1988. Mâliâraq Vebæk följde senare upp boken med ännu en roman, där Katrines dotter är huvudperson, Ukiut trettenit qaangiummata (Tretton år senare), och hon har också givit ut en bok om grönländska kvinnors historia: Navaranaaq og andre, 1990.
Dorthe Nathanielsen har fortsatt sitt författarskap inom berättartraditionen och återberättat/återdiktat en rad av historierna om den berömde storfångstmannen Ujuaansi, som hon som barn hörde av sin moster. Berättelserna skrevs egentligen för radion, men publicerades sedan i Ujuânse Avalak, 1982. Thale Eriksen (född 1919) och Grethe Guldager Thygesen (född 1937) har givit ut romaner. Thale Eriksens romaner är starkt religiösa, Grethe Guldager Thygesen försöker skapa en kvinnlig huvudperson som kan föra idealen från den tidiga grönländska litteraturen vidare, där de fiktiva personerna framstod som efterföljansvärda exempel för sina landsmän. För övrigt är utgångspunkten också här kärleken och äktenskapet mellan en grönländsk kvinna och en dansk man.
Dorthe Nathanielsens moster var den kända och uppskattade berättaren Bibiane Mikkelsen (1882–1964). Några av hennes berättelser finns bevarade på band i den grönländska radions arkiv. Bibiane Mikkelsen levde för övrigt också en tid tillsammans med den tidigare nämnde psalmdiktaren, Jonathan Petersen, men den allmänna opinionen i Nuuk ogillade förbindelsen, och de måste gå åt var sitt håll.
Samisk lyrik
Den första samiskspråkiga boken skriven av en kvinna var Kirsti Palttos (född 1947) novellsamling Soagnu (Friarfärd), 1971. Men lyriken ser ut att vara den genre inom vilken de samiska kvinnorna har nått längst. Det börjar med Inger Utsi (1914– 1984), som står som medförfattare till sin mans, Paulus Utsis sista diktsamling, utgiven efter hans död. En bild som återkommer i Inger och Paulus Utsis dikter är eldstaden, elden som symbol för samernas kultur, den ljus- och livgivande som förenar samerna till ett folk. Elden måste ständigt tillföras nytt bränsle, och man måste alltid hålla liv i glöden. “Mörk natt / osynlig horisont / Eldens glöd lyser / på snön en bit bort / Mörkret pressar de två / närmare elden / Mannen passar bålet / skrämmer mörkret”.
Ett undantag från regeln om kvinnliga samiska författare som lyriker är Kirsti Paltto som har den överlägset största och mest allsidiga produktionen av samtliga samiska författare och har skrivit både barnböcker, lyrik- och novellsamlingar, radiopjäser och nu senast en romanserie i vilken två böcker har kommit ut: Guhtoset dearvan min bohccot (Måtte våra renar beta i fred), 1987, och Gurzo luottat (Olycksbådande stigar), 1991. I novellsamlingen Soagnu är utgångspunkten gamla berättelser, medan senare noveller går längre in i moderna kvinnoöden, som i samlingen Guovtteoaivvat nisu (Tvehövdad kvinna), 1989.
I en mer direkt uttryckt politisk version återfinns denna linje hos Kirsti Paltto. Hennes dikter om en samisk framtid blir mer problemorienterade: “Jag kommer från en tid / som krossade och malde / slog sönder / förde bort många / … släckte glöden / som jag skulle värma mig vid” (citerat ur den norska översättningen).
Huuva, Rose Maria (sam): The Flower of Tenderness, 1984. Renskinn. Samiska samlingarna. Karasjokk, Norge
Både Kirsti Palttos och Rauni Magga Lukkaris (född 1943) dikter är fulla av kärlek, men också av en gnagande rädsla inför framtiden. Hos Kirsti Paltto heter det: “… men en gång tar du på dina axlar / mitt folks arv, som jag efterlämnar åt dig / min son”. Rauni Magga Lukkari säger: “Hur kan jag leda dig / jag, som själv gått vilse”. Detta är klara uttryck för många samiska kvinnors känsla av att bära huvudansvaret för sina barns möjligheter att bevara en samisk identitet i en rotlös värld.
Om möjligheten att bevara en samisk identitet handlar också Rauni Magga Lukkaris diktsamlingar. I hennes lyrik märker man en klar utveckling, på så sätt att i den första, Jienat vulget (Isen går), 1980, antyds flera teman som hon sedan återvänder till i de följande böckerna. I Lukkaris andra bok, Báze dearvan Biehtár (Farväl Biehtár), 1981, är romandiktformen ännu tydligare. Genom hela boken löper en sammanhängande berättelse om Biehtár som överger dikternas jag till förmån för en annan. Denna nya kvinna i Biehtárs liv är representant för en annan kultur, för andra värden. Boken berättar om smärtan över att Biehtár har blivit en annan av att leva i majoritetssamhället och ger också klara bilder av problemen, som kan uppstå när två personer med olika kulturbakgrund skall leva tillsammans, till och med när avståndet inte är större än mellan samisk och norsk/svensk/finsk kultur.
Den tredje av Rauni Magga Lukkaris böcker, Losses beaivegirji, 1986, på norska utgiven under titeln Mørk dagbok och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 1987, är på många sätt ett slags sammanfattning av tematiken i de tidigare böckerna. Vi möter en kvinna som tycks ha kommit över förlusten av Biehtár, en kvinna som är i färd med att finna sin egen identitet. Detta uttrycks genom att visa kvinnors styrka och förmåga till sammanhållning. Vi hör hennes starka uppmaning till de unga att inte låta historien upprepa sig. Och vi möter en kvinna som tar emot den glädje och kärlek som livet kan ge, men inte är beroende av en man att dela livet med – en hållning som blir ännu tydligare i den fjärde diktsamlingen, Mu gonagasa gollebiktasat/ Min konges gylne klær, utgiven på samiska/norska 1991. Lästa i ett sammanhang visar de fyra diktsamlingarna hur Lukkari gradvis har rört sig bort från det klart etniskt emancipatoriska till en mer subjektorienterad diktkonst. Det kvinnliga författarjagets val sker inte så mycket utifrån hennes kulturella och etniska bakgrund, utan utgår från hennes längtan och egna önskningar.
Även om de politiska förhållandena beskrivs på olika sätt hos Kirsti Paltto och Rauni Magga Lukkari, är det ändå tydligt att de talar om samma sak. Kirsti Paltto lägger inte först och främst tyngdpunkten på förhållandet mellan könen, utan på att vara minoritet utan makt och avgörande (ekonomiskt) inflytande. I hennes dikter tematiseras också den rädsla för krig som alla folkslag delar, och hon använder symboler hämtade bl a från en indiansk tankevärld. Sålunda figurerar i diktsamlingen Beaivváza bajásdánsun (Dansen till soluppgången), 1985, örnen som symbol, för att markera samhörigheten med de andra ursprungsfolken i fjärde världen. Rauni Magga Lukkari är å sin sida mer intresserad av teman från kvinnoliv och familjesfär.
De två sista dikterna i Mørk dagbok kan var för sig och isolerat betraktade verka pessimistiska med hänsyn till en samisk framtid, den näst sista lyder: “Gått så långt bort / att jag nästan hittar fram / Det främmande är känt / närmare bror / mors hand varmare / översköljt av främmande ord / Stigar öppnar sig / med floden / mot okända hav”. Här kan man få en känsla av att samerna är på väg att försvinna in i storsamhället, men den sista diktens flora av samiska ortnamn för en på nytt tillbaka till barndomens landskap. Läst i samband med de två sista raderna “Och livet så fjärran / från Luosnjársuolu” uppfattas som en stadfästelse av att även om samerna till vardags inte längre har fjällen omkring sig och därför kan komma att känna en distans till sitt ursprung, så är identiteten ändå klar – man är same, på samma sätt som den litteratur man skriver är samisk.
Modern samisk kultur karaktäriseras av sitt multikulturella uttryck. Poeter uppträder som musiker, jojksångare eller som bildkonstnärer eller kanske som alla tre delarna. Mari Boine är den mest internationella samiska konstnären i dag. Hennes world music/ethno sound med anknytning bl a till den samiska jojken har haft framgång i hela världen. Hon skriver i stort sett alla sina egna texter, men det är framför allt intensiteten och förmedlingsstyrkan i hennes musikaliska uttryck som har stor genomslagskraft. Bland hennes utgivningar kan särskilt nämnas Gula gula, Goaskinviellja och Leahkastin.
Not om Mari Boine
Tradition och förnyelse
Förhållandet till traditionen har varit väsentligt för att behålla den etniska identiteten för såväl grönländska som samiska kvinnor. Alldeles explicit har temat uttryckts hos Kirsti Paltto i novellen “Seidestenen” (i novellsamlingen Ildstedene synger – samisk samtidslitteratur, 1984). En natt, då ingenting är så modernt och förnuftigt som det brukar vara, besöker jaget gammelmor Elle, som tar henne med till seidestenen, samernas gamla offerplats. Först när hon knutit jaget till det förflutna med ett band, som hon vet aldrig kan lösas, kan den gamla kvinnan dö och jaget lämnas kvar till framtiden, både lyckligt och skrämt av det som har hänt med henne.
Precis som de gamla före skriftspråkets införande hade en viktig funktion som gruppens minne, representerar den äldsta generationen i dag den sista förbindelselänken till det förflutna. Och det förflutna är ett oundvikligt ämne i frågan om den etniska identiteten, för den bakgrund man vill bevara som sitt särskilda kännetecken inför de inträngande nordiska kulturerna finns i det liv som förfäderna levde.
Är samefolkets existens som bärare av en egen kultur då knuten till det naturnära livet? Kan man fortsätta att vara same även om man bor i en stad och inte längre har något med renar att göra? Nej, tycks svaret vara för den norskskrivande samiska författaren Annok Sarri Nordrå (född 1931) i trilogin om samekvinnan Ravna, Ravnas vinter, 1973, Fjellvuggen, 1975, och Avskjed med Saivo, 1981. Assimilation framförs som det enda alternativet för samer som inte längre lever “fjellfolkets liv”. I berättelserna, som försiggår i Sverige, framställs renskötselkulturen, så som den var fram till 1960-talet, som den äkta samiska livsformen.
Frågan om vem som är äkta same var också utgångspunkten för den första romanen skriven på samiska av en kvinna, ungdomsromanen Kátjá, 1986. Författaren, Ellen Marie Vars (född 1957), tog där itu med ett av de bittraste minnena hos varje same: vistelsen på internatskolan, där det samiska språket var strängt förbjudet och man lärde sig att se ned på allt samiskt. Huvudpersonen i romanen mobbas dessutom av rensamerna därför att hennes föräldrar är bofasta och inte har renar. Boken, som väckte stor debatt vid utgivningen, utkom 1989 på norska och 1993 också på grönländska.
Liksom Annok Sarri Nordrå skriver Aagot Vinterbo-Hohr (född 1936) på norska. Hon talade samiska så länge hennes farfar levde, men kan inte skriva samiska. Med titeln på debutboken, Palimpsest, 1987, signalerar hon tydligt vad det litterära projektet går ut på.
Rosing, Ina (f 1965) (gr): Thule nat, 1993. Akryl på papper
Palimpsest är en intellektuell och reflekterande bok, både internationell och samisk. Författaren säger också: “Jag läser möjligheten till en sannare historia och skriver”, och den historia hon berättar är sedd utifrån en kvinnlig minoritetssynpunkt. Samiskt kulturmedvetande går hand i hand med teoretiskt vetande, och tillsammans ger de två infallsvinklarna kunskap om styrmekanismer och maktförhållanden i samhället som förtrycker både kön och etnicitet: en historia som har paralleller på många andra platser i världen. Författaren använder ibland ord och uttryck som är påverkade av samiska, något som för en samiskspråkig läsare medverkar till att man under hela läsningen av boken anar det samiska språket under ytan. Mot slutet av boken bryts den norska texten, och citat ur Rauni Magga Lukkaris lyrik framträder i samiskt original. Genomlysningen av palimpsesten har med andra ord åstadkommit en ny samisk text.
Palimpsest kommer av grekiska och betyder “ett stycke pergament eller annat skrivmaterial som den första texten har avlägsnats från för att ge plats åt en ny text, som själv kan bli avlägsnad och överskriven. Används som källa för förlorade texter från gamla tider, i det att texten kan göras synlig med hjälp av kemikalier eller ultravioletta strålar”.
Och inte bara det, den har kanske också fört fram en länge dold samiskhet i ljuset. I många av de samiska områden där förnorskningen har pågått längst har man felaktigt trott att avsamifieringen var slutförd.
Humorns återkomst
Också i Grönland har identitet, etnicitet och tradition varit centrala ord i debatten, men samtidigt har det varit kvinnorna som har förmått förhålla sig friast till den vedertagna “traditionen”. Traditionen behöver inte nödvändigtvis och på alla punkter vara frigörande.
I den grönländska litteraturen skriven av män är bilden av den hårt arbetande, intill det självförnekande, självuppoffrande kvinnan standardiserad i en ram av lovord lånade från danskt 1800-tal. Vi har sett denna bild om inte förkastad så dock tematiserad och problematiserad hos Dorthe Nathanielsen.
Intressant är också att det skulle bli just en kvinna som återupplivar humorn och glädjen hos det groteska och det burleska i diktkonsten, som i Mariane Petersens (född 1937) diktsamling Niviugaq aalakoortoq allallu (Den berusade flugan och andra dikter), 1988. Boken var den första diktsamlingen utgiven på grönländska av en kvinna och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 1993.
En humoristiskt-grotesk, med det karnevalistiska nära besläktad, tradition var central i den muntliga kulturen, men blev i det närmaste utrensad ur berättelserna när dessa nedtecknades och i tryck lämnades vidare till de kommande generationerna. Samtidigt blev det kroppsliga och könsliga kraftigt nedtonat. Därtill kommer att den första moderna fiktionen utvecklades i nära anknytning till en kyrklig väckelse som ville framsteg och upplysning för det grönländska folket – en rörelse med utgångspunkt i grundtvigianismen, men också med starka pietistiska inslag.
Arke, Pia (f 1958) (gr): Selvportræt med kusine. Fotografi. U.å. Privat ägo
På detta sätt blev litteraturen redan från början lagd inom mycket fasta ramar som ett uppfostrings- och undervisningsmedium, och även om motiv och innehåll har skiftat, finns ramarna kvar. Man tar så att säga på sig högtidsdräkten när man stiger in i det litterära rummet. Därmed avgränsas litteraturen från vardagen, där humorn fortfarande är en favoriserad uttrycksform. En bra kväll i grönländska vänners lag är inte en kväll då man har pratat och diskuterat mycket, utan en kväll då man har skrattat mycket.
Mariane Petersen återför med sina små humoristiskt skildrade situationer diktkonsten till vardagen och vardagsspråket, och det är ingen tvekan om att detta starkt har medverkat till den popularitet som samlingen har fått långt ut i bygderna. Redan i den inledande dikten, efter vilken samlingen har fått sitt namn, slås tonen an. Skadeglatt betraktar författarjaget en stor spyfluga, som har råkat suga i sig lite för mycket av ölskvättarna på bordet och nu vinglar genom luften. “Måtte du verkligen få njuta av din baksmälla!” säger hon, med tanke på alla de gånger flugorna har lagt ägg i den nyuppskurna torsken och förstört allt. Efter en sådan inledning är man inte rädd för att läsa vidare, även om dikterna gradvis blir mer allvarliga.
Hos Mariane Petersen utsätts några av de mest okränkbara symbolerna i föreställningen om den grönländska traditionen för en sådan humor och komik, att de ovillkorligen förs ner i ett helt annat och avslappnat stilläge. Exempelvis skildras den lovprisade jakten inte bara i sin heroiska, utan också ibland komiska aspekt, när den ofelbara jaktlyckan uteblir. Till och med naturen stiger ner från sin mytologiska piedestal av arktisk storslagenhet och blir till alldeles vanliga omgivningar.
Till skillnad från de grönländska romanerna, som tills vidare primärt har sysslat med kulturmötet, uttryckt genom äktenskapet mellan den grönländska kvinnan och den danske mannen, är identitetsproblematiken så gott som frånvarande i Mariane Petersens första diktsamling. Trots att större delen av dikterna försiggår i och omkring Nuuk, Grönlands huvudstad, är livet omisskännligt grönländskt och inte ett dugg olikt det som kännetecknar livet på de flesta andra platser i Grönland: man har sitt arbete inom någon av de nya samhällsinstitutionerna och en fritid präglad av fångst och fiske. Under 1970- och 1980-talet har det för övrigt rått allmän litterär konsensus om att fördöma staden och stadslivet som förfrämligande och “ogrönländskt”, men hos Mariane Petersen blir det klart att i Grönland är naturen aldrig längre bort än att man alltid kan se den från sitt fönster – även i Nuuk.
På samma sätt tycks den symbolladdade flygresan mellan Grönland och Danmark ha funnit sin förlösning. Hos Mariane Petersen är det inte längre fråga om en enkel biljett, utan om ständiga flygresor fram och tillbaka mellan de två destinationerna. Under jaget ligger Danmark: “… det pyttelilla landet / platt och utan fjäll / som struket med ett strykjärn”. Inte mycket att tala om i förhållande till det Grönland som tre timmar senare tonar fram: “Ett väldigt land / med höga fjäll / snöklätt / havet fyllt av is”. Man kan väl knappast klandra jaget för slutsatsen: “Visst är det bra, att det är ett sådant land, som är ens fosterland!”
Här har saker och ting fått perspektiv i förhållande till den bild av kolonialmakten som den allt omfamnande “Mor Danmark”, som den grönländska litteraturen har tillbringat de senaste två decennierna med att göra upp med. I beskrivningen av det pyttelilla platta landet ryms en kärlek och ömhet som vittnar om att en försoning har inträtt. En försoning som inte bara gäller förhållandet mellan två länder och två befolkningar, utan framför allt två sidor av grönländskt medvetande. Kulturmötet har för länge sedan flyttat in i och blivit en del av själva kulturen, på gott och ont.
Nyaste tendenser
Sedan kvinnorna kom in i litteraturen på 1970-talet har det för Grönlands del i stort sett uteslutande varit de lite äldre årgångarna som har manifesterat sig i den litterära offentligheten. De yngre kvinnornas kraft tycktes sugas upp av politik och administration, en tendens som för övrigt gäller den grönländska litteraturen generellt. En rad av de författare som just hade fått ett litterärt genombrott eller stod alldeles inför det, blev i stället toppolitiker i det nya självstyret.
För kvinnornas del ledde det till att man ovanpå den sena starten också efteråt kom att sakna en hel generation författare. Det är ett språng på hela tjugotvå år mellan Mariane Petersen och den av de yngre kvinnliga författarna som har gjort sig själv mest synlig, Jessie Kleemann (född 1959). Jessie Kleemann har publicerat dikter i åtskilliga antologier och representerat Grönland vid många arrangemang utomlands, bl a Nordisk Poesifestival i New York, där hennes dikter också är representerade i festivalens antologi, The Nordic Poetry Festival Anthology, Sverige, 1993.
Jessie Kleemann tillhör den generation för vilken resan inte bara gick till Danmark utan på allvar ut i världen. Upplevelsen av att tillhöra ett ursprungsfolk blir därmed levd verklighet, uppnådd genom långvariga vistelser dels hos samerna, dels hos inuiter och indianer i Kanada, samtidigt som besök i Europas och Amerikas storstäder har inneburit kontakt med de nyaste strömningarna. Allt detta smälter samman i Jessie Kleemanns konst, så att det i mötet mellan det mest “ursprungliga” och det mest “moderna” uppstår ett helt nytt språk, laddat med betydelser från en gammal schamanistisk erfarenhetsform, inskriven i ett nutida medvetande. Stilistiskt bryter Jessie Kleemann med den berättande prosadikt som var den dominerande diktformen i den skrivna grönländska litteraturen. I stället prövas en mer expressionistisk, ofta surrealistisk stil, där handlingen utspelar sig på det inre planet med det förflutna som metafor för en modern utforskning av själslivet. Ursprungligen är Jessie Kleemann målare och grafiker, och detta sinne för det bildskapande märks tydligt i hennes poesi, som i sin form också drar nytta av metaforanvändningen och den fördolda, antydande form som kännetecknade trumsången.
Høegh, Arnánnguaq (f 1956) (gr): Utan titel, 1976. Teckning. Privat ägo
To fugle
tre
er ved at fortære en mand
de æder ham
de mæsker sig med hans hjerte
Blodpøl –
Hvor er din elskede?
Her er fuglerne
de æder stadig
(citerat ur den danska översättningen av den ännu outgivna samlingen).
Timmissat marluk
pingasut
angut nungulerpaat
nerivaat
uummataa qaasilaarutigaat
Aagasak –
Naak asasat?
Timmissar aajuku
neriuarput suli
Det är hos Jessie Kleemann det erotiska som kommer tillbaka till diktkonsten i sin fulla, mångfacetterade helhet, med all den aggressivitet, lidelse och allt det våld som ingår – inte minst i dessa väderstreck, där naturen själv målar allt i kontraster, från polarnattens mörker till midnattssolens ljus. Eskimåerna såg det trygga varma huset som en metafor för kvinnokroppen – hos Jessie Kleemann är författarjagets kropp ett hus, men också ett hus kan stå i lågor – och Jessie Kleemanns jag-hus står i ljusan låga. Lidelsen tycks vara den enda möjliga kontakten mellan människor. Mellan huset och den omgivande världen finns inga fasta väggar, det väldiga havet sköljer in, medan själva luften blir röd som ett levande hjärta, andas in och blåser ut andedräkten igen på det jag som kan förvänta att månen lyssnar, och stjärnorna tittar på när hon skriker från botten av sin hjärna. Men mellan människor finns det mycket fasta gränser, det gemensamma husets tid är sedan länge förbi. “Uanga Taanna Uanga” – jag det är jag inte du, “Mit navn er Uangaannalik / Kun Jeg”. Därför denna längtan efter överskridandet, som ändå – också vid den mest vampyraktiga förbindelse – bara i en sällsynt, utvald sekund kan likna sann förening. När det slutligen händer finns det inga ord, för då har “orden helt enkelt inte lust att bli sagda” – orden kommer först efteråt, och därför betecknar Jessie Kleemanns ord ofta brytning och längtan. Ändå är nyckelordet för hennes dikter framför allt livskraft. På danska rimmar hjärta på smärta, men på grönländska har hjärta och liv samma ursprung.
“Det samiska projektet”
I Sameland har den kulturella delen av kampen hela tiden varit det viktigaste för “det samiska projektet”, och raden av kvinnliga författare har blivit allt längre under 1970- och 1980-talet. Ellen Sylvia Blind (född 1925) kretsar kring det religiösa i sina två diktsamlingar, medan Marit Hivand (född 1936) bygger på den episka jojkpoesins berättarstil i boken Eallin bálggis (Livets stig) från 1987. Efter tre barnböcker gav Inghilda Tapio (född 1946) ut sin första diktsamling 1995, Ii fal dan dihte (Inte just därför). Samlingen innehåller såväl minnesdikter som små observationer av hur annorlunda det är att vara same i dag, jämfört med hennes uppväxt. Marry A. Sombys (född 1953) författardebut ägde rum redan 1976 med den första samiskspråkiga barnboken, Ammul ja alit oarbmælli (norska: Ammul og den blå kusine, 1977). 1994 gav hon ut sin första lyriksamling, en dubbelspråkig utgåva på samiska och norska, Mu Apache ráhkesvuohta / Krigeren elskeren og klovnen.
Den samiska barnboksgenren har dominerats av kvinnor. Vid sidan av namn som Marry A. Somby, Ellen Marie Vars och Kirsti Paltto bör nämnas Inger Haldis Halvari (född 1952), Rauna Paadar-Leivo (född 1942), Kerttu Vuolab (född 1951) och Inger Margrethe Olsen (född 1956). Kerttu Vuolab har också givit ut en ungdomsroman och Inger Margrethe Olsen har skrivit dramatik för den samiska teatern Beaivvás i Kautokeino.
En ny ungdomlig röst fördes in i den samiska litteraturen av Inger-Marie Aikio med de tre böckerna Gollebiekkat almmi dievva (Himlen full av guldvindar), 1988, Jiehki vuolde ruonas gidda (Under glaciären grön vår), 1994, och Silkeguobbara lákca (Silkesoppans grädde), 1995. I den första diktsamlingen är hon experimentell i uttrycket och bryter den nära förbindelsen mellan poeten, texten och kontexten, som t ex jojklyriken har representerat. I debutboken är hon formmässigt nyskapande i samiskt sammanhang och följer snarare en internationell trend än samisk tradition, medan det traditionella i uttryckssättet är på väg att hinna upp henne igen i den följande boken. Det är emellertid ständigt det kvinnliga subjektet som står i centrum i Aikios texter, ofta med en ironisk distans både till sig själv och till texten.
Liksom grönländska Jessie Kleemann är också Synnøve Persen (född 1950) först och främst känd som bildkonstnär, men har sedan den litterära debuten 1981 med alit lottit girdilit (blå fugle flyr, 1983) också markerat sig som poet. I debutboken låter hon en genomgående blå ton dominera både skriftbilden och illustrationerna och understryker på detta sätt dikternas melankoliska innehåll. I sin andra diktsamling, biekkakeahtes bálggis, vindløs sti, båda 1992, förädlar Synnøve Persen jojkpoesins korta och träffande uttryck till en närmast minimalistisk stil, där allt det yttre är avskalat, och dikterna framstår i ordens totala nakenhet, som “nakna träd / söker / fåglarna” och “stilla rum / faller löv”. Boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 1993.
I ábiid eadni, 1994 (Havets mor, 1994), förmedlas den mörka melankoliska bilden genom den genomfört svarta glansfärg som boken är hållen i, med de två knallröda mittsidorna som kontrast. I alla de tre diktsamlingarna insisterar författaren på sin rätt att uttrycka sig i en gränssprängande frihet, där det subjektivistiska projektet inte skall underordnas någon etnisk eller kulturell kategori. Hon vill inte tvingas in i ett bås. Konsten är fri, och människan är frigjord för att själv utforma sitt livsprojekt.