I Émile (1762) anför Rousseau som ett exempel på kvinnans sanna natur – som är fåfänga – den lilla flickan som, tvingad att lära sig skriva, vägrar att tillverka annat än hundratals varianter av bokstaven O. En dag får hon under sin lärda möda syn på sig själv i spegeln. O fasa! En så o-kvinnlig ställning! I avsky kastar hon gåspennan ifrån sig. Rousseau borde ha vetat att han talade i nattmössan. Han liksom andra skönskrivande män hade skolats av preciösernas arvtagerskor. Det var vittra damer som från sina välbesökta salonger med len och stadig hand styrde både kultur- och dagsfrågor. Med franska revolutionen flyttade politiken ut på gatan och blev en angelägenhet för karlar. Napoleon lät för säkerhets skull lagstadga om mäns överhöghet. Fransyskorna fick stämma ner tonen.
Men gåspennan släppte de inte i första taget. 1807 går som en löpeld över det ockuperade Europa en glansfull bild av det kvinnliga geniet. I Germaine de Staëls succéroman Corinne ou l’Italie hyllas den unga poetissan Corinne på Capitoleum. Hela Italien och en och annan bildskön lord ligger för hennes fötter.
Germaine de Staël blev vägvisare för en hel generation kvinnliga författare i Europa. Denna världsberömdhet var svensk medborgare genom sitt äktenskap med Sveriges ambassadör i Paris. 1812–13 besökte hon, under sin långa flykt undan Napoleon, Stockholm, och finns beskriven som en liten satt men magisk dam i Sophie von Knorrings roman Illusionerna (1836). Germaine de Staël höll hov varhelst hon och hennes följeslagare – vänner, älskare, barn – drog fram. För många inkarnerade hon kulturen i en tid av barbari. Germaine de Staël var en av Napoleons mäktigaste motståndare. Tack vare henne spreds bilden av Kvinnan som ett annalkande hot eller löfte om förändringens vindar. Också i Sverige. Malla Silfverstolpe (1782–1861), värdinna i den svenska romantikens mest inflytelserika salong, läste gärna Germaine de Staël, men drömde hon om att bli hyllad liksom Corinne så blev hon besviken. I den svenska litteraturhistorien har hon ihågkommits som ett “geni i vänskap”. I sina memoarer överskrider Malla Silfverstolpe dock gränserna för det passande genom att kallhamrat utnyttja den romantiska uppfattningen att kvinnans verkliga genialitet sitter i hjärtat.
Kanske är själva kärnan i den kvinnliga romantiken ett ifrågasättande av att hjärta nödvändigtvis ska rimma på smärta. Kvinnorna prövar att omdefiniera den romantiska, komplementära könsideologin, enligt vilken kvinnan ska vara en känslofull vestal i förhållande till mannen, som äger den verkliga skaparkraften. Nationalskalden Tegnérs ord i ett brev från 1837 är typiska: “Kvinnan bär i allmänhet en resonansbotten i sitt bröst och är full av naturpoesi; och det drar mig till henne.”
Martina von Schwerin, en av romantikens många begåvade kvinnor – känd främst för sin brevväxling med Esaias Tégner – gjorde om Descartes rationalistiska utsaga “jag tänker alltså är jag till” till “jag känner – alltså är jag lycklig.”
Den svenska romantiken framställs, åtminstone i litteraturhistorieskrivningens backspegel – som en mycket manlig angelägenhet. Trots att perioden innehöll betydande generationsmotsättningar, så tecknas i litteraturhistorien en bild av den segrande grupperingen som det första av alla de lyriska pojkgäng som alltsedan dess intagit rangplatserna på den svenska parnassen, fosforisterna med tonåringen Per Daniel Amadeus Atterbom i spetsen.
Den poetiska revolution som männen förespråkade byggde på diverse förbund som alla mer eller mindre uteslöt kvinnor och hyllade manliga dygder (Auroraförbundet, Iduna, Götiska förbundet). Liksom tidskriften Phosphoros (1810), utifrån vilken man brukar räkna romantikens genombrott i Sverige, hade man som förebild den tyska romantiken med dess avoga inställning till det franska, “kvinnliga” inflytandet.
Utifrån denna gängse litteraturhistoriska definition av “romantiken” finns det knappast några kvinnliga författare i Sverige mellan Anna Maria Lenngren och Fredrika Bremer. Den manliga romantikens storhetstid var redan över när kvinnorna började publicera sig i större utsträckning, under 1830- och 1840-talen. Det är tydligt att marknaden inte var gynnsam för kvinnliga romantiker i Sverige. Men man kan också säga att romantiken, i synnerhet för kvinnorna, hade sina verkningar långt in i den period vi kallar realismens.
Sigrid Leijonhufvud och Sigrid Brithellis bibliografi Kvinnan inom svenska litteraturen (1893) finner dock en rad kvinnor som under romantiken publicerade dikter, sånger, romaner, korta prosaberättelser och översättningar, t. ex. Eleonora Charlotta d’Albedyhlls (1770– 1835) fornnordiska skaldedikt Gefion (1814). Gefion sägs ha grundat de skandinaviska länderna – och hon får också lära nordborna hur jordens och bergens rikedomar ska utvinnas och brukas – för fredliga ändamål. Christina Charlotta Bergers (1784–1852) roman Albert och Louise eller den Dubbla upptäckten (1817) är en berättelse om kärlek med förhinder med många sentimentala och skräckromantiska inslag. Dorothea Dunckel (1799–1878) samlade en rad skrifter i olika genrer i Dramatiska och lyriska försök 1–3 (1828–32), upplyser Eva Borgström i “Om jag får be om ölost” (1991).
Exilens hjältinna
En romantisk kvinnotyp som inte är så vanlig i Sverige var Mary Wollstonecraft (1759–1797), författare till den 1792 utgivna skriften A Vindication of the Rights of Woman. När hon fann sig vara övergiven av sin älskare och barnafader i England, tog hon resolut med sig sin lilla “oäkta” dotter på en strapatsfylld affärsresa till Skandinavien. Hennes kärleksförlust är smärtsam men viktigare synes henne identiteten som “fri” kvinna vara.
Wollstonecraft var radikal i ordets samtliga bemärkelser och hade ivrigt rapporterat från franska revolutionens inledande skede. När hon nu, 1795, befinner sig på resa i Skandinavien, passar hon på att observera “moralens och sedernas nuvarande tillstånd” i norra Europas exotiska hörn, vilket för henne visar sig tydligast i hur kvinnor och män möts. Hennes iakttagelser av de i olika grad förtryckta skandinaviska kvinnorna är både subjektiva och slumpmässiga, men som dokument ändå värdefulla.
I Sverige tycks hon mest ha träffat på representanter för de lägre klasserna, vilket ger henne anledning att förvåna sig över de grovarbetande kvinnornas hårda villkor. Moraliskt är landet bankrutt, om man får tro den kultiverade engelska iakttagaren. Hon hamnar vid ett tillfälle i kölvattnet på berusat marknadsfolk och förundrar sig över bägge könens råhet, här dricks och röks och kopuleras av hjärtans lust. “Nu förvånar jag mig inte över att flickorna så tidigt förlorar sin vackra hy eller över att kärleken här bara är ett begär, avsett att fylla naturens huvudsyfte, aldrig livad av vare sig ömhet eller känsla.”
“Ändå hävdar männen sin mänskliga värdighet genom att förtrycka kvinnorna. De lägsta och arbetsammaste sysslorna lämnas därför till dessa stackars trälinnor. Detta har jag sett mycket av. Jag har hört sägas att om vintern tar de ner tvätten till floden och tvättar den i det kalla vattnet, och fast deras händer blir sönderskurna av isen, får sprickor och bölder, vill inte männen, deras arbetskamrater, vanhedra sin manlighet genom att bära en balja och så lätta deras börda”, skriver Mary Wollstonecraft om svenskarna.
I Norge umgås hon med överklassen och är förtjust över den kultur som finns, men väl att märka endast hos kvinnorna! Läsaren tror sig vara på väg in i en roman av Camilla Collett.
“I Kristiania fick jag det belevade mottagande, som snarare är ett kännetecken på de fina sedernas utbredande i världen än i någon särskild del av den. Första kvällen efter min ankomst superade jag med några av stadens elegantaste människor och kunde nästan inbilla mig att jag befann mig i en krets av engelska ladies, så lika dem var de i sätt, klädedräkt och till och med i skönhet.”
I Danmark retar Mary Wollstonecraft upp sig på den nationella självgodheten som tvingar in borgerskapets kvinnor i rollen av “duktiga husmödrar, utan talanger eller några av de behag som pryder ett mer utvecklat umgängesliv”. Medan männen i medelklassen förnedrar äktenskapet genom att underhålla “lösaktiga förbindelser med sina tjänsteflickor”. Intressant nog observerar Wollstonecraft den av våra kvinnliga författare så omhuldade period av villkorlig frihet som finns före kvinnornas inträde i äktenskapet.
Danmark imponerar minst på Wollstonecraft: “Jag har förut sagt att männen är hustyranner, vare sig man betraktar dem som fäder, bröder eller äkta män. Men det finns ett slags mellanrum mellan det välde som utövas av fadern och den äkta mannen, vilket är den enda period av frihet och glädje som kvinnorna äger. Unga människor, som är förtjusta i varandra och har vunnit sina vänners samtycke, utbyter ringar och får tillåtelse till en grad av frihet tillsammans som jag aldrig har sett i något annat land.”
Letters Written during a Short Residence in Sweden, Norway and Denmark gavs ut 1796 och blev en stor framgång i England och Amerika. Den översattes till många språk, till svenska redan 1798 med titeln Bref skrifna under et kort vistande i Sverige, Norrige och Danmark.
Medan Mary Wollstonecraft var radikal romantiker i skrift och liv, hade de nordiska kvinnliga författarna svårare att höja sig över fördomar om vad som var passande för kvinnor. Åtminstone i Sverige sanktionerade en patriarkalt präglad religiositet ett utbrett kvinnoförtryck på alla nivåer. Därtill kom romantikernas manschauvinistiska profil. Det passiva kvinnoidealet à la Rousseau som dominerade på kontinenten försökte de engelska, franska och tyska författarinnorna fly ifrån genom att gå i exil, både bildligen och bokstavligen. I Skandinavien var detta en sällsynt utväg. Det stora svenska undantaget är Fredrika Bremer, som under senare delen av sitt liv reste vida kring i världen och rapporterade.