På 1480-talet reste två fromma och nitiska personer vid namn Jacob Sprenger och Heinrich Institoris runt i Rhenlandet och försökte egga folk och överhet att delta i kampen mot den nya form av kätteri som de menade redan hade börjat sprida sig som en farsot i stora delar av den kristna världen. Både folket och överheten var emellertid så motvilliga, att de bägge munkarna såg sig nödsakade att vända sig till sin fader påven och höra om han inte skulle kunna utöva sin makt och göra något åt saken. Det kunde han: “Det har nått vårt öra”, skriver Innocentius VIII i den påvliga bullan, Summis desiderantes affectibus, som han utfärdade 1484, “att det finns ett stort antal människor som med hemliga konster dräper fostren i mödrarnas liv och kreaturens avkomma, anställer skador på markens grödor, hindrar mannen från att genomföra sexualakten och kvinnorna från att bli havande. Allt detta på grund av att de har försvurit sig åt djävulen eller någon av hans hjälpdjävlar, de s.k. incubi och succubi, med vilkas hjälp satan skaffar sig tillträde och herravälde över människornas tillvaro”.
Påven inte bara välsignade “mina älskade söners”, de båda inkvisitorernas, företag utan ålade även vid straffansvar all överhet, andlig som världslig, att uppbjuda alla krafter till att bekämpa detta för det kristna trossamfundet dödliga hot.
Det visade sig att den olagliga verksamheten var mer utbredd och seglivad än vad man först hade antagit. Till en början var problemet inte bara att något försiggick utan, vad värre var, att man inte riktigt visste vad det var som försiggick. Ja, man visste kanske i början ingenting alls. Alltsammans byggde på ren hörsägen; “Vi har hört…“
Häxförföljelserna började inte med Sprenger och Institoris. Men i och med påvebullan och den sedan så kända Malleus maleficarum (“Häxhammaren”) från 1487, som de båda skrev om fenomenet, sattes förföljelserna i system. Världsliga och andliga myndigheter måste i fortsättningen – med eller mot sin vilja – räkna som sin ämbetsplikt att få det hela under kontroll.
Detta kom att fortgå i 300 år. Den sista officiella häxbränningen i Europa ägde rum i slutet av 1700-talet. Det är tveksamt om förföljelserna upphörde på grund av att man menade sig ha utrotat de “förbrytelser” som påvebullan och “Häxhammaren” hade försökt påvisa. Men frågan är om man ändå inte hade uppnått vad man hade föresatt sig.
“Och processerna verkar försiggå på följande sätt: En succubus tar säden från en ond man och … ger den till den hjälpdjävul som tilldelats kvinnan eller häxan, och denne uppträder som incubus för häxan; det sker under en (planet)konstellation, som är gynnsam för syftet att den således avlade mannen eller kvinnan skall bli stark i trolldom.”
(Malleus maleficarum)
Vad var det då man – i detta fall teologerna, kyrkans ledning och den centrala myndigheten – ville uppnå?
Häxeri definierades tidigt, i likhet med andra typer av kätteri, ur kyrkorättslig synpunkt som “crimen exceptum”. Juridiskt innebar detta anmärkningsvärda och speciella brott att tortyr tilläts som rannsakningsmedel, vilket bland annat just utmärker den inkvisitoriska proceduren.
Att tortyr fick användas i trolldomsmål var inte så mycket ett uttryck för sadism hos kyrkans rättslärde som ett tecken på den stora vikt kyrkan lade vid processerna.
I “Häxhammaren” är det framför allt två företeelser, som försätter de båda munkarnas känslor i svallning. Det är för det första den kvinnliga sexualiteten, vare sig den uppträder i överdriven, underdriven eller perverterad form. Blotta faktum att den över huvud taget existerar, ger varje gång de råkar komma in på den, och det gör de ofta och gärna, upphov till ett blomstrande språkligt raseri, ymnigast förekommande i det kapitel där de förklarar varför det speciellt är detta “bräckliga kön” som hemfallit åt sådana “oanständigheter” (dvs. häxeriet). Det är här de eldar upp sig till den övertygande och berömda slutsatsen: “Allt sker av köttslig lusta, vilken hos henne är omättlig.” De tillfogar också för säkerhets skull: “Tre slags ting är omättliga, och därtill ett fjärde, som aldrig säger: det är nog, nämligen livmodermunnen.”
Den andra företeelsen, ingalunda av en slump förknippad med den första, som får de båda författarna att totalt tappa koncepterna, är det fenomen de kallar “förtigandets häxkonst” (maleficium taciturnitatis). Vissa kvinnor, visar det sig, fortsätter envist att tiga oavsett om de under tortyren bokstavligt talat flås levande. Vikten av att få kvinnan att öppna munnen framgår inte endast av att obegränsad tortyr påbjuds i sådana fall, utan även av att författarna inte tvekar att anbefalla lögn och list vid förhören, t.ex. löfte om frigivning eller strafflindring. De skall bekänna, kosta vad det kosta vill.
Den officiella motiveringen till detta mordiska nit är att man hoppas på angiveri av medskyldiga, samt på att genom detta “skriftemål” kunna slita syndaren ur djävulens klor, men den motiveringen håller naturligtvis inte bättre än vad officiella motiveringar brukar göra.
I Sexualitetens historia (1978) talar den franske filosofen Michel Foucault om bekännelsen som en särskild teknik eller metod för kyrkan, liksom senare för samhället, att skaffa sig kunskap om och därmed kontroll över sina medlemmar. Förutom att Foucault tycks glömma, eller bortse från, vilka motiv den anklagade själv kunde haft för att bekänna, kan det inte förnekas att denna “metod” under de europeiska häxprocessernas tid utvecklades i en av sina tydligaste och brutalaste former. Det framgår bland annat av “Häxhammaren” och påvebullan att det för den katolska kyrkan (liksom senare för den protestantiska och för den världsliga makten) hade blivit av central betydelse att skaffa sig kunskap om en psykisk och social verklighet som den mist kontrollen över, eller snarare, som den aldrig haft kontrollen över. Denna verklighet som ännu inte inordnats i ett gemensamt symbolsystem, i samhällets definition av sig själv, blev i absurd form socialt inlemmad genom processerna och genom bekännelserna.
Efter att kyrkan med överhetens hjälp hade byggt upp sin lära om fenomenet (under förföljelsernas tid dokumenterad i en rad lärda avhandlingar om trolldom och häxeri), och allmänheten upplysts om vilken ståndpunkt man skulle inta, förlorade man intresset för saken. Efter 300 års ut- och invrängande av kvinnorna, orkade överheten inte längre föra processer. Då stod ortsbefolkningen, som även den i hög grad varit engagerad i företeelserna, ofta helt oförstående, och på många ställen, bland annat i Danmark, fortsatte man att lyncha och misshandla “häxor” långt in på 1800-talet.
Bekännelserna kan betraktas inte endast som ett av flera inslag i processerna, de utgör i betydligt högre grad än något annat samtida material själva den text som skapades genom processerna.
“Såsom kvinnan nämligen av naturen är lögnaktig, så är också hennes tal. Ty det är både stingande och lustigt; därför blir även hennes stämma liksom sirenernas, som lockar de förbiseglande till sig och dräper dem. De dräper för att de tömmer pungen, stjäl kraften och tvingar fram gudsförakt.”
(Malleus maleficarum)
En dansk häxprocess
Som konkreta historiska och juridiska handlingar är häxprocesserna långt ifrån något enhetligt fenomen. Det förekommer så stora avvikelser i fråga om rättegångsformer och bedömningar att man i en mer konkret framställning inte kan säga något heltäckande. I det följande kommer därför främst de danska processerna att behandlas.
I Sverige förekom trolldomsprocesser fr. o. m. 1500-talets senare del. Huvudanklagelsen blev efter hand förbund med den onde, och Blåkullafärder omtalades.
Under perioden 1668-76 genomfördes stora processer i Dalarna, Norrland och Stockholm varigenom mer än 300 människor, mestadels kvinnor avrättades. Det sensationella i de svenska massprocesserna var att små barn ofta användes som vittnen. Då barnvittnenas opålitlighet avslöjats tog förföljelserna snabbt slut och en bit in på 1700-talet försvann de fällande domarna helt.
Anna Lourups
Den 20 september 1619 stiger Ole Andersen, klockaren i Ribe, fram i rättssalen och anklagar det gamla fattighjonet Anna Lourups för att hon för tio år sedan kommit till honom och bett om lite bly: “Men då hon intet fick … gick hon ut och sade många onda ord … någon tid därefter blev han så gott som vansinnig och ville ta livet av sig. Därför anklagade han Anna Lourups för att vara en uppenbar och allmänt känd trollkvinna.”
Den första kända häxprocessen i Danmark ägde rum 1533, varefter antalet successivt stiger under hela 1500-talet och kulminerar under åren 1610-25. Den sista officiella häxbränningen ägde rum på Falster 1693, där två kvinnor dömdes till bålet, och en tredje landsförvisades på grund av sin verksamhet som klok gumma.
Klockaren krävde därefter att hon skulle ställa borgen, dvs. garanti, för att hon skulle stanna i staden under processen, “annars stock och järn åt henne”. Ingen ville naturligtvis riskera rykte och egendom för en gammal kvinnas skull, och hon arresterades omedelbart och sattes i “finkaburen”.
Sedan klockaren tagit mod till sig och väckt åtal, började flera av stadens borgare att dra sig ett och annat till minnes. Under sex därpå följande domstolsförhandlingar presenterade han ca tjugo vittnen, vars olyckor och motgångar nu skylldes på Anna Lourups häxkonster. En hade förlorat “mjölklyckan”, en annan hade fått ölbrygden förstörd, flera hade mist sina kor, en var “hasteligen sjuk och vanför bliven”, ännu en hade blivit “så underlig att han hoppade ner i en källa och skulle ha drunknat om icke annat gott folk hade varit i närheten”. Allt som ett resultat av att Anna Lourups hade hotat dem med “skam och ofärd”.
Ole Klockare fick dessutom tag i några stackare från fattighuset, vilka kunde vittna om att folk gått omkring och ropat trollkona efter henne, och dessutom att det hände underliga saker hemma hos henne, “i synnerhet nattetid, då hon springer ut och in i sitt hus”.
När det på det sjunde tingsmötet frågades efter “stockvittne”, “kyrkonämnd” eller “sockenvittne” till hennes försvar var det givetvis inte en själ som anmälde sig. Förutom hon själv: “Om Volle Klockare tar livet av mig oskyldiga, så skall jag dikta en visa om honom, som han skall få både sorger och tråkigheter av så länge jag lever, och han skall aldrig efter denna dagen vare sig trivas eller vara lycklig”, och “hon skulle icke skona någon, utan ange dem allesammans (som häxor)”.
Trots att Anna Lourups således varken var kraftlös eller tigande utan tvärtemot under hela processen svarade för sig med eder och förbannelser, i kraftfulla rytmer och rim, hjälpte det föga. Tvärtom. Det är uppenbart att det just var hennes munväder man fruktade. Hon dömdes av en enig nämnd att brännas på bålet. Domen stadfästes av Ribe rådstugurätt (som hade hovrättsstatus), varefter Anna “frivilligt och opinad” avlade en lång bekännelse och fick sin slutliga dom. Hon avrättades strax därefter, kanske, vilket ofta var fallet, redan samma dag.
Målet mot Anna Lourups är ett typiskt exempel på hur en dansk trolldomsprocess kunde gå till under den här tiden, och hon är själv ett typiskt exempel på en dansk trollkvinna. Det var ofta en äldre eller gammal kvinna, dvs. över 50 år, inte nödvändigtvis ogift, ungefär hälften av de anklagade var gifta eller änkor. Mellan 80 och 90% av samtliga anklagade, såväl i Danmark som i övriga Europa, var kvinnor. Utövandet av trolldom var under denna tid ett kvinnoyrke även om det kunde förekomma manliga utövare. De flesta anklagade var dessutom fattiga, många direkta tiggare. Det framgår klart av rättegångsmaterialet att många av de anklagade hade legat ortsbefolkningen till last. Det dagliga tiggandet var en plåga: man kunde inte “bli kvitt henne”. Naturligtvis anklagades inte alla gamla fattiga kvinnor, bara de som var särskilt besvärande. Anna Lourups uttalade talang för att uttrycka sitt raseri i smäde- och nidverser var något utöver det vanliga, men det är ordet, den onda tungan, som spelar den största rollen i de folkliga häxföreställningarna. De anklagade uttrycker sin vrede, kränkthet, klagan och fruktan; inte bara i ord, utan även med blickar, händer. Föremål som “hon” rört vid, ja, trollkvinnans blotta närvaro tycks ha varit störande och skapat oro i naturens och människornas ordning: “Varje gång Bodil Harichs hade kommit in i hans hus … hade någon olycka inträffat.”
Det nya som händer vid den här tiden är att det, av orsaker som ligger utanför det lokala rättssamhället, blir legitimt att med rättsliga medel förfölja och straffa kvinnor som inte utan vidare finner sig tillrätta i sin eländiga tillvaro.
Det utslagsgivande trolldomsmedlet var det onda ordet. Denna tro på ordets makt att av utsägelsen skapa handling, kom att bli allenarådande också inom rättsväsendet. Det framgår av det faktum att om någon hade lovat ont och det onda inträffade betraktades det som ett avgörande bevis.
Bekännelserna
“Karen Roeds bekännelse om trolldom och dess gärningar, som hon har bekänt inför borgmästare och råd den 4 augusti 1620”: “Först bekände Karen Roeds att för ungefär 26 år sedan hade Hans Frandsen lärt henne trolldomskonster i hennes hus, i en liten kammare, dit hon hade fört honom, och då avsvor hon sig vår Herre, och samtidigt överlämnade Hans Frandsen åt henne en drängpojke, som hette Svarting, som strax hade kommit in i kammaren till dem, i en ung mans skepnad, och han hade lovat henne allt hon begärde … och nu är nämnda personer i hennes följe: först Hans Frandsens frilloson vid namn Jens Hansen, som är ledare för följet; dessutom Karen Kraghs, Johanne Moltesdatter … en värdshuskvinna, som bodde i Timmerby och är en liten tjock kvinna, koppärrig i ansiktet – hennes man springer omkring och säljer såpa och brännvin – ytterligare en kvinna … När hennes följe samlades, möttes de på skeppsbron, så for de iväg till S:t Peders kyrkogård, och sedan till Vislefs kyrkogård, och där dansade och drack de tillsammans, allt som deras drängpojkar gav dem.
Likaså bekände Karen Roeds att när hennes drängpojke var hos henne uppträdde han ibland i en ung mans gestalt och ibland som en svart hund…
Dessutom bekände Karen Roeds att det var en man på Sønderho vid namn Søren som fiskade; han lurade av henne några penningar och därför lät hon sin drängpojke slå sönder hans ben … och vidare bekände Karen Roeds att hon visste att den kvinna som tjänade Peder Claussen, ville taga hans mandom ifrån honom, därför att han icke ville taga henne till äkta … Därnäst bekände Karen Roeds att hon och Karen Jørgensen … hade framkallat den svåra stormen för några år sedan, när de många fiskebåtarna gick under och besättningarna drunknade … Vidare bekände ovannämnda Karen Roeds att sistlidna pingstdag var det främmande på besök hos henne, och då hon inte hade något öl skaffade hennes drängpojke en halv tunna gott öl och ställde på golvet i hennes kammare; han var svartklädd och hade stickade strumpor, och sedan den gången hade han icke varit hos henne.
På Riberhus rådhus var länsmannen, den ärlige och välborne herr Albert Scheel samt borgmästare och rådmän tillstädes den 9 augusti, och Karen Roeds var närvarande och lät dem höra hur hon med starkaste ed frivilligt och opinad bekräftade denna sin bekännelse…”
Denna berättelse återfinns i Ribe rådstugurätts protokoll och utgör en av ett stort antal bekännelser, som fortfarande finns i domstolsarkiv runt om i landet. Det material som använts här och i det följande består av utskrifter eller fullständiga referat av bekännelser från domböcker och tingsböcker, inalles knappt 50 stycken, på ett omfång av mellan några få rader och upp till ca 20 normalsidor. Till största delen utgörs de av så kallade “spontana” bekännelser, “frivilligt” avlagda under processens gång. Det verkar dock som om många av kvinnorna har utsatts för “pinligt förhör” efter domen, antingen det nu var en del av straffet, ett utslag av domarnas sadistiska böjelser eller ett försök att plåga ännu ett par namn ur dem. I varje fall finns antecknat en del sådana angivanden och utpekanden av medskyldiga och uppräkningar av trollkonster, som de blivit anklagade för. Dessa angivanden har åberopats där det har varit relevant.
Som en beskrivning av den skenbara yttre verkligheten har bekännelserna inte något värde. Det mesta är obegripligt pladder. Syftet här är emellertid inte att efterforska eller påvisa vad som verkligen har ägt rum. Bekännelserna skall läsas så, som de föreligger, dvs. som texter, tillkomna i en viss situation, som en speciell utformning av existerande föreställningar kring ett visst ämne eller en viss gestalt, nämligen trollkvinnan. Bekännelserna ses här således som ett slags muntligt traderad genre, de är nedskrivna – inte av begåvade adelsfröknar – utan av mer eller mindre sansade skrivare.
Många forskare menar att det inte är kvinnornas egna berättelser som återges i bekännelserna, utan att orden lagts i munnen på dem av domare, åklagare, präster och annat gott folk under processens gång. I likhet med andra bekännelsetyper, exempelvis bikten, är även dessa tillkomna i ett samspel mellan den bekännande och den eller dem som lyssnar till bekännelsen. Innehållet i bekännelserna utgörs av diverse folkliga, kyrkliga och lärda föreställningar om trolldomsväsendet. De betraktas i den form de föreligger som texter som uppstått ur en faktisk situation. Att de anklagade i de flesta fall tvingats träda in i dessa föreställningar som handlande subjekt, är ställt utom allt tvivel. Men den utförlighet med vilken de bekänner och den förbluffande ivern att få allt sagt, när de nu äntligen fått komma till tals, eller att man lyssnar på vad de har att säga, skiner igenom i vissa av texterna, och gör det sannolikt att situationen för en del av de anklagade också hade ett syfte och en mening.
En rote, dvs. en lokal sammanslutning av trollfolk, bestod enligt bekännelserna av 12-14 medlemmar. Rotemästaren var oftast en man, liksom även andra poster, som “trumslagare”, “pipare”, “klockare”, innehades av män.
Genrens huvudelement
“För det första bekänner hon att fan kom till henne en torsdag vid midnatt … och sade att hon skulle giva honom hela den del hon hade därinne (i kyrkan) … och hon sade till honom att (hon skulle) vara hans med liv och själ …”
“Angående de häxor som underkastar sig demonerna kan man ställa många frågor om hur dessa omständigheter försiggår: för det första, av vilket material är demonens kropp; för det andra om själva akten alltid begås med säd uppfångad från en annan; … för det fjärde, om demonen under själva akten är synlig för de omkringstående.”
(Malleus maleficarum)
Den typiska bekännelsen börjar som här med att pakten ingås. Största delen upptas därefter av en redogörelse för kvinnans verksamhet som trollkona (jfr Karen Roeds ovan), de trollkonster som hon själv har utövat under årens lopp: “hon hade förhäxat Peder Christensens hustru i Taaderup av den orsaken …”, umgänge med annat trollfolk, huvudsakligen fester och gemensamma förtrollningar: “de samlades vid Hessnæs och voro de tjugo i flocken där församlade”, angivande av medsammansvurna: “dessa här nedskrivna voro tillsammans med henne …”, till slut en edlig försäkran om bekännelsens sanningsenlighet “… att hon efter denna sin bekännelse ville dö …”. Alla bekännelser innehåller inte samtliga nämnda element, några innehåller fler, och många individuella variationer förekommer. De uppräknade elementen är dock återkommande inslag. Det är de som utgör genren.
Birte Carlé tar i verket Kristen fortællekunst om skøger og jomfruer (1991) upp de kristna skökoberättelserna som återfinns på latin i samlingsverket Vitae Patrum (Levnadsberättelser av fäderne). Det utkom 1615, men berättelsernas tillkomsttid låg omkring tusen år tillbaka. Samlingen rymmer, trots sin titel, många och fylliga berättelser om kvinnor. Endast tre av dessa återfinner man i den nordiska traditionen.
Pakten
Häxbekännelserna kan sägas vara den tidigaste kvinnliga bekännelselitteraturen på danska. Bekännelserna har avgivits i fängelser och fängelsehålor eller på den plats där kvinnorna stått till svars, och de tecknar bilden av en människa, som vid en viss tidpunkt i sitt liv funnit det nödvändigt att säga upp det förbund, varigenom hon en gång inlemmats i det kristna samfundet, dvs. sin samtids mänskliga gemenskap, för att ingå ett annat. Tidpunkten för förskrivningen kan ha varit för tio, tjugo, ja ända upp till femtio år sedan. Den anklagade kan vara osäker på tidpunkten. Var det i förrgår, är det sex år sedan, eller har hon alltid varit försvuren åt djävulen? Hon har, som det verkar, ingått den andra pakten för att få något som den första inte kunde ge henne. Formuleringarna är tämligen lika i samtliga bekännelser: Om hon avsvure sig, … om hon tjänade, … skulle hon “få tillräckligt”.
Tillräckligt av vad?
Utifrån texterna framgår det helt klart: av mat, makt och sex – kort sagt. Det kan man ju säga om alla, men problemet med trollfolket är att de vill ha det på ett alldeles särskilt sätt, de vill ha det av djävulen. Bekännelsen börjar med begynnelsen, med pakten, som med sin speciella symbolik uttrycker häxbeteendets psykologiska förutsättningar. Djävulspakten är urscenen.
“Det råder inget tvivel om att häxan visserligen kan göra förunderliga ting med manliga organ, ty det är i överensstämmelse med vad många har sett och hört och med det som allmänt säges.”
(Malleus maleficarum)
“Tjuv och trollkona”
Att få tillräckligt i elementär materiell mening har helt uppenbart varit ett huvudmotiv för de danska trollkvinnorna, ett tydligt uttryck för den nöd och fattigdom som var utmärkande för majoriteten av de anklagade. En stor del av anklagelserna och bekännelserna rör också vad man skulle kunna kalla “tjuvtrolldom”, dvs. “tjuvmjölkning” och “tjuvkärning”, när häxan med hjälp av magi tjuvmjölkade grannarnas kor. Hit hör även förtrollning av mjölk, smör, öl och grödor, över huvud taget sådana processer varigenom människorna skaffar sig livets nödtorft.
Förutom att smör och mjölk var viktiga näringsmedel vid denna tid, utgjorde de även tecken på materiellt välstånd och på människors trivsel över huvud taget. Att stjäla smöret från en människa var att stjäla lyckan från henne. Även om det var illa nog att bli bestulen på födan, så var det detta mer symboliska tjuveri som gjorde fenomenet så laddat. På ett sätt som var svårt att upptäcka, ofta genom sitt blotta väsen och sin blotta närvaro, griper häxan in i människornas liv och berövar dem lycka och välbefinnande.
Det märkliga är att denna trollkvinna, som under många år hade tillägnat sig det som människorna värdesatte, vilket fått många att känna sig bestulna eller berövade något, ändå inte tycks bli fet på det. Om häxan kan sägas samma sak som om djävulsynglen, bortbytingarna, vilka omnämns i “Häxhammaren”, att hur mycket man än proppade i dem lade de inte på hullet. Trollkvinnan är uppenbarligen en människa som blivit “bortbytt” redan från början. Hon hade aldrig tillhört den mänskliga gemenskapen.
Beteckningen “tjuv och trollkona” förekommer liksom “hora och trollkona” ofta i samtida källor.
Makt
“Vill du bliva min, så giver jag dig makt att …” Som motiv till att försvärja sig åt djävulen kan bekännelserna uppge den makt som trolldomsförmågan innebär. All magisk verksamhet som trollkvinnan utövade, oavsett syftet, var naturligtvis en form av maktutövande. Denna aspekt blir speciellt tydlig i vissa fall. Bland de förtrollningar av människor som oftast förekommer i materialet är galenskap och olika former av sinnessjukdom: “Och när han kom in i huset blev han så arg och vanvettig att han åt och bet i jorden, och bet stora hål i sina skor, och slet kläderna av sig, så att de måste hämta andra människor från staden för att hålla fast honom.”
Det förekommer också att trollkvinnorna direkt hotar med denna form av maktutövning: “Så snart hon fått makt över honom skulle hon göra honom så rädd att alla hans inälvor skulle brinna upp och han skulle tvina bort…”
Trollkvinnan griper direkt in i en människas själsliv, på områden som denna inte själv kan kontrollera. Liksom häxorna i Macbeth lockar hon fram onda passioner, väcker slumrande demoner och förvirrar med hjälp av ångor och brygder under vanvettigt rabblande offrets mänskliga medvetande.
Bland de mest rabiata och ängsliga häxförföljarna tycks det ha funnits både offer, som klockaren Ole Andersen och andra som inte drabbades, eftersom de “höll sig för nära Guds makt”.
I moderna häxskildringar, t.ex. Karen Blixens och Fay Weldons, är det just denna förmåga att gripa in i och manipulera människors dunkla drifter som står i fokus. Det var också denna förmåga som väckte mest fruktan och som låg bakom skräcken för trollkvinnan. För genom den fick hon något av det hon hade blivit lovad när hon ingick pakten med djävulen, ett slags anseende, en form av makt.
“Hora och trollkona”
Direkta anspelningar på sexualitet förekommer inte i särskilt påtaglig grad i det danska domstolsmaterialet. Det har fått många forskare att hävda, att sexualiteten inte spelade någon nämnvärd roll i dåtidens häxföreställningar. Antagligen förhöll det sig tvärtom; sexualiteten var ett övertydligt tema. Det hela tar sin utgångspunkt i kvinnans “trolovning” med demonen, som hon vill “tjäna”, eller som lovar att “betjäna” henne (i vissa manliga bekännelser utsägs att mannens “dräng” är en hondjävul), ett ganska entydigt uttryck för den i varje fall latenta föreställningen, att all trolldom och allt häxeri har både sin upprinnelse och främsta drivkraft i sexualiteten.
Själva grunduppfattningen, att en kvinna har ett osynligt manligt demoniskt väsen som sin närmast förtrogne eller sammanboende, placerar henne i en kategori bortom alla accepterade sexuella former. Ligger hon med mannen eller med djävulen, månntro? Har man en djävul i garderoben, vad skall man då med mannen till? Tydligen inte till mycket: “Hon hade under tre år inte haft samlag med sin man Peder Skrædder, bara med sin drängpojke, vars penis var kall som is.” Förhållandets art kan variera, allt efter vars och ens fantasi och böjelser. Karen Gregers från Falster erkänner beredvilligt under ett förhör att djävulen “i en svart hunds skepnad … för hon hade alltid älskat hundar så mycket … som en försäkran skulle ha allt det blod som gick från henne så länge hon levde, vilket hon också gav honom, och han hade njutit hennes blod varje månad, när hon hade haft sin tid, enligt kvinnors sed”.
Att trollkvinnorna särskilt förbundits med sexuella föreställningar framgår dessutom av rättsfall, där hon sägs ha hjälpt den ene eller den andre till eller från hans “mandom”. (Denna typ av förtrollningar ges det största utrymmet i “Häxhammaren”.)
“Och märk vidare att kanon talar om lösaktiga älskare som för att rädda sina älskarinnor från skam, utan någon hjälp från djävulen, använder preventiva medel, såsom medikamenter och örter som äro i strid med naturen. Sådana syndare bör straffas med döden. Men häxor som utför samma ting med hjälp av häxkonster bör straffas med lagens strängaste straff.”
(Malleus maleficarum)
Bekännelsernas innehåll stämmer väl med “Häxhammaren” och påvebullan, vilka inleds med en beskrivning av hur det hela tar sin början, dvs. med människors umgänge med incubi eller succubi. Det stämmer även överens med vad kyrkofadern Augustinus, som hade stor del i utformningen av kyrkans demonologi, säger: “Alla former av häxeri har sitt ursprung i den avskyvärda föreningen mellan människor och demoner.”
Även biskopen på Själland, Peder Palladius, visste utmärkt väl vad det rörde sig om:
“Varför skulle han icke våga vara i lag med henne, därför att en trollkona är djävulens mjölkpiga, hon mjölkar honom och han mjölkar henne så länge att de tillsammans mjölkar sig ner uti helvetets avgrund, bevara dig för deras lön, vi ska inte mera tala därom.”
Vad innebär det att vara djävulens mjölkpiga? Vad innebär det att ligga med djävulen? Det var just vad inkvisitorerna, liksom senare Freud, gärna ville ha reda på: Vad är det egentligen som äger rum?
“Mjölkpigor” var en särskild beteckning på prästfrillor, så Palladius kanske i det här fallet träffar huvudet på spiken.
Frågan var: Vad är det som händer? Vad är det som sker med den kvinnliga sexualiteten när den inte längre kontrolleras, när den inte följer gängse banor? I de europeiska processerna gick man stundom mycket grundligt tillväga för att ta reda på den saken. Under förhören klädde man inte bara av kvinnorna nakna, man rakade även av dem allt hår, huvud- och pubeshår, allt deras kvinnohår, för att se vad som dolde sig därunder, för att hitta djävulens märke i kvinnokönet.
Sabbater
Av alla trollkvinnornas göromål skall vi titta närmare på ett. I många bekännelser berättas det om trollfolkets sammankomster, som äger rum på vissa av årets dagar eller vissa veckodagar, ofta på bestämda platser, där det frossas, dricks, spelas och dansas, för att inte nämna värre saker. Det framgår klart av berättelserna om dessa “Gillen och Gästabud” att det är frågan om rudimentära sabbatsföreställningar, som känns igen från de kontinentala processerna. De avspeglar sabbatens “idé”. Att studera samtida kopparstick föreställande häxsabbat eller att läsa om den i de europeiska domstolsprotokollen eller i den samtida demonologiska litteraturen (där häxsabbaten fått sin systematiska utformning) är en ganska frustrerande upplevelse. Inte på grund av att det saknas intressanta detaljer, såsom häxfärder, invigningsceremonier, dans, festmåltider, framställning av salvor och gifter, sexuella orgier – samlag med djävulen t.ex. – utan för att det är omöjligt att uppfatta något inbördes sammanhang mellan de olika elementen och se deras funktion som beskrivning av inre eller yttre förlopp. Man förstår ingenting förrän det går upp för en att sabbatens idé är frånvaro av mening, ordning, sammanhang. Det som beskrivs är upphävandet av all igenkännlig mänsklig verklighet: Dansen utförs bakochfram, musiken, som frambringas genom slag med knotor och kranier, är icke-musik, maten är illasmakande och osaltad, kopulerandet, som äger rum utan urskiljning, eller med djävulen, vars penis är kall som is, skänker uppenbarligen ingen lust eller glädje, adepterna kysser under invigningsceremonin i stället för heliga föremål djävulens stinkande röv osv.
Sabbaten framställer således inte, som karnevalen gör, en uppochnedvänd ordning, där syftet är att påminna om och ge utlopp åt drifter och begär, som människorna i det dagliga livet lägger band på, dvs. ett slags rening. Sabbaten framställer en slags förvänd ordning. Sabbatens överordnade karakteristika är det närmaste man kan komma en beskrivning av “häxsamhället”: icke-uttryck, icke-mänsklighet, icke-samfund. Ett förstadium till helvetet.
Beneficium
Inte oväntat domineras den bild man får av trollkvinnan i bekännelserna av de former av skadegörande trolldom, maleficium, varigenom trollkvinnan, enligt sitt avtal med djävulen, bringar människor och djur sjukdom, olycka och död. I några bekännelser nämner kvinnorna dessutom, ibland i förbigående, ibland uttryckligen, som en del av bekännelsen, sin verksamhet som kloka gummor. Även om det endast var ett fåtal som anklagades och dömdes enbart för utövande av vit magi, tyder det ganska stora antalet kloka gubbar och gummor (ca en tredjedel) bland de anklagade på att människor som bedrev sådan verksamhet lättare misstänktes än andra.
De bekännande kvinnorna har ofta själva en mycket förvirrad inställning till sin helbrägdaverksamhet. Karen Gregers (som uppenbarligen endast har utövat vit magi) från Falsterprocessen räknar, med närmast yrkesmässig stolthet, upp inte mindre än 50 personer, som hon under årens lopp har “hulpit”. Trots det förklarar hon själv senare att hon förtjänar att plikta med livet för sina gärningars skull. En av de övriga anklagade i samma mål, Anna Kruese, säger sig ha fått sin helbrägdaförmåga av djävulen, och hon läser därefter upp ett signeri som hon har använt mot “skott”:
“Vår Herre Jesus satt vid sin skorsten och lutade sitt huvud, när jungfru Maria, Jesu välsignade moder, kom gående; varför sitter du här min käre son och lutar ditt huvud; varför skulle jag icke luta mitt huvud, jag är älvaskott, nisseskott, dvärgskott och slagen av fläderkungar, fattigkungar, blåa kungar … på mitt huvud och mitt bröst; stå upp min välsignade son och gå till ditt heliga kors, där du lät ditt heliga blod … frisk och sund, så gör jag dig i Jesu namn.”
När Maria själv (vilket reformationen ännu inte hade lyckats förhindra, även om den gjorde sitt bästa) kan verka som signerska, till på köpet för sin egen son, var det kanske svårt att förstå hur det skulle kunna vara brottsligt för andra. Även Anna säger sig emellertid gärna vilja “lida (döden) för sina synder”.
Dessa kvinnors nästan schizofrena inställning till sin verksamhet som kloka gummor visar, mer hjärtskärande än något annat, i vilken omfattning processerna, genom kriminaliseringen av centrala delar av kvinnligt beteende och kvinnlig verksamhet, kunde påverka samtidens kvinnouppfattning och den enskilda kvinnans självuppfattning.
Vems framställning?
“Anna Lourups svarade: att hon efter denna sin bekännelse ville dö, och hon mottog därpå sakramentet.”
Samtidigt som bekännelsen är berättelsen om ett kvinnoliv, är den också det sista trollkvinnan är med om i sitt liv. Med sin edliga bekräftelse av bekännelsen avsvär hon sig förbundet med mörkrets makter och återgår till den kristna gemenskapen. Därmed befäster hon samtidigt sin egen dödsdom.
Med sina tre faser (paktingåendet, dess sociala konsekvenser och uttryck: maleficium samt paktuppsägelsen), karaktäriseras häxeriet som en dubbel förbrytelse: dels den konkreta skada som vållats, dels det själstillstånd som är handlingens förutsättning, kätteriet, själens förvändhet eller bortvändhet, uttryckt genom pakten. En dubbelhet som senare, på andra områden, kommit till uttryck vid varje brottsbedömning. “Mörkrets gärningar” betyder här rent konkret, att de försiggår i mörker, i det fördolda, icke igenkännbara, på platser där demonerna och det omedvetna härskar. Bakom den inkvisitoriska förhörsprocedurens fördomar och inkompetens kan även spåras ett sakligt intresse av att utforska detta “omedvetna”.
Bekännelsen befinner sig som genre – det gäller såväl skriftemålet, analysandens tal i den psykoanalytiska kuren, medgivandet inför domstolen och den nedtecknade bekännelsen – alldeles på gränsen mellan det fördolda och det uppenbara. Att bekänna är att lyftas fram i ljuset, bli omtalad, att inlemmas i samhället.
Ur kyrkans synvinkel är häxprocessen således ett slags “liten domedag”, där trollet blir människa, blir “frälst”. Det är med denna frälsningspedagogik som kyrkan ideellt sett motiverar sin medverkan i denna 300-åriga häx- och kvinnoförföljelse: Något var i görningen, kvinnor företog sig allehanda konstigheter – vilket de i och för sig alltid hade gjort. “Häxhammaren” uppger att osederna kan spåras tillbaka till ca 1400 f.Kr. Men de hade förvärrats och nu fick det vara nog. Nu skulle det kvinnliga hemlighetsmakeriet, ja, hela kvinnokönets outhärdliga mysterium, fram i dagsljuset. Det hade redan tolererats alltför länge, eller, som Sprenger och Institoris skriver: “Ingen har skadat den katolska tron mer än barnmorskorna.” Nu skulle kvinnan fram, nu skulle det sägas. Hon skulle frälsas, död eller levande.
Frågan är naturligtvis hur den frälsning såg ut som kvinnorna underkastades genom processerna? Hur framställdes den och av vem?
Det kan, som redan antytts, verka som om en del av de anklagade haft ett intresse i att bekänna, att framställa sig själva som häxor. Det hade i flera fall varit möjligt för de anklagade att ta tillbaka en redan avlagd bekännelse, helt eller delvis, men de svor ändå dyrt och heligt på att vad de sagt var sanning. Stämningen kan också ha skiftat under processens gång. En ångestfull och hatisk stämning kan ha avlösts av en nästan gemytlig atmosfär, när man kommit in på förhäxningens detaljer eller på djävulens fysionomi. De anklagade har i sådana situationer kunnat uppleva ett slags negativ försoning med det samhälle som de under kortare eller längre tid varit uteslutna ur. Genom att bekänna blir de åter, eller kanske för allra första gången, bekräftade och erkända. Visserligen som syndare, men ångerfulla sådana. De befinner sig i gemenskapen. De är sedda.
Därmed kan de också bli “sedda” av sig själva. Har de dittills levt ett anonymt liv i lidande, förnedring och nöd, får deras liv genom bekännelsen ett slags sammanhang och mening, en tolkning – och betydelse.
Ingen kan klandra de anklagade för att de under de givna omständigheterna gav upp och bekände. Men det står klart att den tolkning eller identifiering av kvinnorna, som uppnåddes genom processerna betingade ett högt pris. Bekännelsesituationen sammanförde en folklig och en kyrklig häxuppfattning till en kvinnobild som även efter häxprocessernas tid fick konsekvens som disciplineringsfaktor för kvinnokönet, och då inte minst för den del av det som “trolovade” sig med litteraturen.