Tag: Häxprocesser

Djävulens mjölkpigor

Häxförföljelserna i Europa började med påvebullan och den sedan så kända Malleus maleficarum (“Häxhammaren”) från 1487, skriven av Sprenger och Institoris. Med dessa böcker sattes förföljelserna i system. Världsliga och andliga myndigheter måste i fortsättningen – med eller mot sin vilja – räkna som sin ämbetsplikt att få det hela under kontroll. Men frågan är om man ändå inte hade uppnått vad man hade föresatt sig. De anklagade underkastades förhör, ofta med kroppslig lemlästning eller döden som följd. För de skulle bekänna, kosta vad det kosta ville.Detta kom att fortgå i 300 år. Den sista officiella häxbränningen i Europa ägde rum i slutet av 1700-talet. Det är tveksamt om förföljelserna upphörde på grund av att man menade sig ha utrotat de “förbrytelser” som påvebullan och “Häxhammaren” hade försökt påvisa.Texten behandlar häxornas bekännelser i de danska trolldomsprocesserna under 1500- och 1600-talet.

Begärets och känslans språk är sanningens språk

Den kristna kyrkans syn på och attityden till kvinnor som missionerat, predikat, profeterat eller på andra sätt verkat som Guds språkrör har varit vacklande: ömsom accepterande, ömsom avvaktande. Positionerna har bestämts av kyrkans behov av budbärare och av olika rörelsers tryck på kyrkan.Man kan tala om fyra perioder av relativ öppenhet visavi dessa talande och skrivande kvinnor. För det första tiden före kyrkans ämbetsorganisation (ca 100-talet e.Kr.). För det andra kyrkans expansion i Europa under perioden 600-800-talet. För det tredje vågen av lekmannafromhet framför allt på 1100- och 1200-talen och för det fjärde 1600- och 1700-talens fromhetsrörelser i kölvattnet på reformation och motreformation.