Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Tag: Vardagslivet
Thekla Knös gav vid närmare fyrtio års ålder ut dikter som i allt väsentligt ansluter sig till en glad, from och ombonad hemidealism. Av sin samtid sågs hon som en typisk exponent för vardagskulturen. Den samtida kritiken berömde hennes dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen. Därmed öppnades också det poetiska fältet för den kvinnliga poeten.Hennes intresse för barn är påfallande. Hon skriver inte bara om barn, hon skriver också för barn och hennes karriär som kvinnlig författare är därmed tidstypisk. Dessvärre hamnade hon där så många kreativa och frustrerade kvinnor förr slutade sina liv, på sinnessjukhus.
Det kvinnliga mönstret i folkdiktning och folkminnesinsamling
Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.
Om danska 1700-talstidskrifter och läsebibliotek
Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten. 1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande.I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok finner man under 1800-talet mera inträngande analyser av de egna känslorna. Hon var en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau. Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.
I mitten av 1890-talet är den svenska författaren Anna Maria Lenngren redan stor. Hon utgör en bro mellan de två stora litterära guldåldrarna i svensk litteratur; på ena sidan den gustavianska epoken och på andra sidan romantiken som fick sitt genombrott 1809.Mellan 1793 och 1800 skrev hon 120 dikter. Därefter blev hon sparsammare med sin penna. År 1800 gav Svenska Akademien henne en årlig pension. Två år tidigare hade hon börjat göra en förteckning över de arbeten som skulle kunna komma ifråga för en samlad utgåva av hennes verk. Den 1809 publicerade stolta programdikten över hennes estetik, “Invocation”, tyder på att hon tog sitt författarskap på största allvar. Om det enda som hennes lyra frambragt är “lättsinnig yra”, säger hon i sista strofen, så förtjänar den att krossas! Det är en ytterst självmedveten och högtidlig stämma som talar, och den önskar sig upplysningstidens “mod” att möta den annalkande romantikens “yrsel” med.
Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade “jomfru Biehl” med säker stilkänsla.
Svenska, norska och danska stamböcker från 1500-talet och ca 300 år framåt finns bevarade i våra arkiv. Som upplysning om bekantskaper och vänner, om de kretsar stambokens ägare vid angivna tidpunkter rörde sig i, har stamböckerna sitt största intresse. Med sina diktcitat och sentenser speglar de också sin tids kulturhistoria och ideal.Man kan i stamböcker och släktböcker se ett mönster, som förtydligar några könsskillnader: på 1600-talet är det främst männens resande som speglas i stamböckerna, deras väg ut i lärdomens och krigens Europa. Kvinnorna däremot fokuserar släkten. De speglar liv och död i sin släkt, det nät som binder dem samman med förgånget och kommande och där de själva genom barnafödslar eller barnlöshet, utgör en så viktig sammanhållande länk.