Thekla Knös gav vid närmare fyrtio års ålder ut dikter som i allt väsentligt ansluter sig till en glad, from och ombonad hemidealism. Av sin samtid sågs hon som en typisk exponent för vardagskulturen. Den samtida kritiken berömde hennes dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen. Därmed öppnades också det poetiska fältet för den kvinnliga poeten.Hennes intresse för barn är påfallande. Hon skriver inte bara om barn, hon skriver också för barn och hennes karriär som kvinnlig författare är därmed tidstypisk. Dessvärre hamnade hon där så många kreativa och frustrerade kvinnor förr slutade sina liv, på sinnessjukhus.
Tag: Sverige
Den svenska romantikens mest uppskattade kvinnliga författare var Euphrosyne, pseudonym för Julia Christina Nyberg. Hon debuterade 1817 med några dikter i Poetisk kalender, en av den romantiska rörelsens centrala litterära tidskrifter. Kritiker, som bekände sig till romantikens estetiska ideal, kommenterade som regel hennes texter med sympati och uppskattning.Hennes litterära berömmelse tycks ha varit som störst under 1820-talet. Hon hämtade ofta sina motiv från sagor, sägner och legender – helt i tidens smak. Naturen var en annan av hennes inspirationskällor. Blommor, fåglar och årstidernas växlingar blev föremål för flera av hennes vackraste dikter. Det var kärleken hon helst och mest innerligt besjöng, men hon skildrade ochså i flera dikter det samtida litterära etablissemanget, ofta satiriskt.Den enda prosatext Euphrosyne publicerade var “Den sköna Cunigunda”. Den är kanske för en nutida läsare den mest intressanta av hennes texter. Här låter hon en rad kvinnobilder hämtade från Bibeln och den fornegyptiska gudavärlden, den samtida litteraturen och kulturdebatten spegla, fördjupa eller upphäva varandra.
De franska preciöserna skapade på 1600-talet egna salonger som protest mot den vulgära hovkulturen under Henrik IV. Dessa salonger blev eftertraktade mötesplatser för den kulturella eliten. Salongens centrum blev det själfulla samtalet som ofta försiggick i budoaren, det intima rummet. Mellan hovkulturens representativa salongssal och borgerskapets privata vardagsrum ger salongskulturen plats för speciella umgängesformer, skapade och styrda av de spirituella värdinnorna, som alltid spelade en dominerande roll.Man konverserar inte, utan samtalar uppriktigt och hjärtligt om intima, politiska och kulturella ämnen. Den nordiska salongskulturen utgör en mildare, sammantvinnad variant av den preciösa och den förromantiska salongen. På 1700-talet och i början av 1800-talet talar de bildade i Norden flera språk. De europeiska strömningarna sugs därför snabbt upp i motsvarande nordiska kulturskikt. Salongskulturen är sparsamt beskriven i litteraturhistorien. Och nämns salongsvärdinnor, så är det på grund av de kända män som gästade deras salonger. Men värdinnorna skapade också själva konst.
Växlingen från 1700- till 1800-tal kännetecknas i Europa ideologiskt av etablerandet av en kulturbärande medelklassfamilj där den romantiska idealiseringen av kvinnan som dels Guds och naturens moder, dels den omedvetna och främmande delen av mannens mänsklighet bidrog till ett samgående av de äldre kvinnotyperna, husmodern och salongsvärdinnan, i den romantiska intimsfärens kvinna. Romantiken gav på det viset kvinnan en kulturell position enbart i kraft av sitt kön, något hon inte tidigare hade haft och snart förlorade igen.Den romantiska intimsfären var gemenskapen mellan könen, som skulle förverkliga romantikens filosofi och religiösa livsinställning. I uppbyggandet av kvinnornas nya intimsfärsidentitet kom kvinnolitteraturen att spela en avgörande roll. Den förmedlade och införlivade inspirationen från den stora europeiska rörelsen.
Medan Mary Wollstonecraft var radikal romantiker i skrift och liv, hade de nordiska kvinnliga författarna svårare att höja sig över fördomar om vad som var passande för kvinnor. Åtminstone i Sverige sanktionerade en patriarkalt präglad religiositet ett utbrett kvinnoförtryck på alla nivåer. Därtill kom romantikernas manschauvinistiska profil.Det passiva kvinnoidealet à la Rousseau som dominerade på kontinenten försökte de engelska, franska och tyska författarinnorna fly ifrån genom att gå i exil, både bildligen och bokstavligen. I Skandinavien var detta en sällsynt utväg. Det stora svenska undantaget är Fredrika Bremer.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.
Den insats som brukar förbindas med Hedvig Charlotta Nordenflycht i den svenska litteraturhistorien är att hon är den som inför den subjektiva lyriken i svensk litteratur. Samtidigt var Nordenflycht den första i svensk litteratur som såg diktandet som ett kall; en uppgift, en kulturgärning i sig själv. Hon var en av de första i vår kulturkrets som levde på sin penna. Som Levertin skriver om Nordenflycht: “Hon är den första moderna människan i den svenska dikten.”I hela sitt författarskap pläderade Fru Nordenflycht för en bättre ställning för kvinnan. Hon ägnar mycken tid och energi åt att vederlägga påståendet om kvinnans svaghet, åt att visa att kvinnan är lika välutrustad som mannen och åt att plädera för att hon i likhet med honom bör få använda sin förmåga och sin inre kraft.
Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten. 1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande.I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok finner man under 1800-talet mera inträngande analyser av de egna känslorna. Hon var en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau. Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.
Överallt i den kvinnliga 1700-talslitteraturen talas det om dygd. Och man behöver inte leta länge bland samtidens uttalanden om kvinnliga författare och skribenter förrän man stöter på yttranden som att dygden är det enda som ger en kvinna rätt att skriva och att dygden är syftet med hennes verksamhet. Vare sig den skrivande kvinnan uppträder i rollen som vittert fruntimmer, intim dagboksskrivare, religiös bekännare eller livserfaren författare är och förblir dygden hennes främsta kännetecken.
I mitten av 1890-talet är den svenska författaren Anna Maria Lenngren redan stor. Hon utgör en bro mellan de två stora litterära guldåldrarna i svensk litteratur; på ena sidan den gustavianska epoken och på andra sidan romantiken som fick sitt genombrott 1809.Mellan 1793 och 1800 skrev hon 120 dikter. Därefter blev hon sparsammare med sin penna. År 1800 gav Svenska Akademien henne en årlig pension. Två år tidigare hade hon börjat göra en förteckning över de arbeten som skulle kunna komma ifråga för en samlad utgåva av hennes verk. Den 1809 publicerade stolta programdikten över hennes estetik, “Invocation”, tyder på att hon tog sitt författarskap på största allvar. Om det enda som hennes lyra frambragt är “lättsinnig yra”, säger hon i sista strofen, så förtjänar den att krossas! Det är en ytterst självmedveten och högtidlig stämma som talar, och den önskar sig upplysningstidens “mod” att möta den annalkande romantikens “yrsel” med.