Mellankrigstidens kvinnolitteratur
Tag: Självständighet
Under den självuppfunna pseudonymen Cora Sandel debuterade norska Sara Cecilie Margareta Gjörwel Fabricius 1922 med en konstnärsnovell från Paris. Hon fortsatte att skriva på norska, trots att hon bodde i Sverige livet ut. I författarskapet utgör kvinna och man oftare motpoler än kärlekspar. Spänningen i hennes texter ligger i kraftfältet mellan kvinna och man. Och det är kvinnans blick på mannen som hon skildrar, gång på gång.Cora Sandel hade sinne för genreblandning. I flera av hennes prosaverk finns en dramatisk nerv, samtidigt som det poetiska uttrycket ligger på lur i detaljerna, i användningen av rytm och språkliga paralleller och i bildframställningen. Bland hennes efterlämnade papper finns både dikter och rena dramautkast. Hon har kallats “det osagdas” diktare. Det är den underliggande ironin och de bakomliggande, djupare sanningarna som gör hennes texter så bra, liksom hennes förmåga att skapa lågmälda, men samtidigt trotsigt optimistiska kvinnogestalter.
Den finska författaren Hagar Olssons debut från 1916, anses, tillsammans med Edith Södergrans debut, som den finlandssvenska modernismens födelse. Som litteraturkritiker på Dagens press börjar hennes ryktbara kampanj för “det moderna” i konst och dikt. På hennes litterära program stod tillit till livsmakterna, till människoandens kraft att förvandla världen och till konstnärens heliga kall. Den största formella förnyelsen åstadkom Hagar Olsson inom dramatiken. Hagar Olssons skådespel är i hög grad politisk teater, förkunnelse och agitation.”Den nya kvinnan” och hennes problematik blir ett allt tydligare tema i Hagar Olssons romaner från slutet av 1920- och början av 1930-talet. Genom kontakt med den feministiska kvinnogruppen kring tidskriften Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad skärptes Hagar Olssons intresse för kvinnofrågor.
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Súsanna Helena Patursson var en i lång rad kvinnliga färöiska författare i den nationella rörelsen. Hon skrev den första färöiska teaterpjäsen Veðurføst, som uppfördes 1899. Dessutom uppmanade hon kvinnor att delta i den offentliga diskussionen och att utbilda sig och hon undervisade dem i hur hus och hem borde inredas. Hon gjorde hushållsarbete, inredning och matrecept till en nationell och politisk sak och var utgivare av och redaktör för den första färöiska kvinnotidningen, Oyggjarnar (Öarna) 1905–08. Paturssons kvinnliga efterträdare är bland annat Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria Mikkelsen. Medan dessa reste ut i världen för att lära, få idéer och inte minst lärpengar, återvände Johanna Maria Skylv Hansen i sitt författarskap till det gamla bondesamhället.
I 1909 pågår kvinnornas kamp för rätten att rösta för fullt. Från London refererar Elin Wägner från “den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909.Under fyra decennier kommer Elin Wägner att vara den outtröttligaste motrösten till patriarkatet i Sverige. Den första höjdpunkten är Pennskaftet, 1910. Denna stockholmsroman är en bibel för “den nya kvinnan”. Men Wägner är inte ensam. Även Selma Lagerlöf och Ellen Key är bland de många författarinnor och debattörer, som sluter upp om kampen för rösträtt.
De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.
Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an (1839) är en skarp och genomgripande uppgörelse med romantikens kvinnobilder och en enkal och elegant presenterade kärleksutopi. Den gav upphov till den hetsigaste och mest djupgående könspolitiska striden i 1800-talets svenska litterära offentlighet fram till sedlighetsfejden några decennier senare. Några av dessa skribenter försvarade Almqvist, men de flesta gick till mycket hårt angrepp mot honom.De kvinnliga författare som deltog i debatten uppfattade utan undantag Det går an som en manlig önskedröm. Det var det faktum att Almqvist tillmätte erotikens skiljande från den äktenskapliga institutionen så stor betydelse som gjorde det näst intill omöjligt för kvinnorna att helhjärtat uppskatta hans bok, även om de i andra frågor kunde dela hans kvinnopolitiska uppfattning.