Det var den förändrade samhällsekonomin som gjorde att Nathalie Zahle fick gehör för sina utbildningstankar, och genom att grunda skolor uträttade hon ett banbrytande arbete för att kvalificera kvinnor för de nya krav som omställningen medförde. Det krävde att kvinnorna kunde försörja sig själva, att de hade kunskaper och utbildning.I överensstämmelse med detta utformade också genombrottskvinnorna sina romaner som bildningsförlopp. Att det sällan lyckades, att deras bildningsromaner blev sammanbrottsromaner, beror inte på att de var dåliga författare, tvärtom, utan på att romanerna reflekterar modernitetens dubbelhet: att frigörelsen till personlig myndighet samtidigt är ett lösrivande, en förlust av kontrollen.Karakteristiskt nog kom Erna Juel-Hansen närmast att uppfylla genrekravet. Av samtliga kvinnliga genombrottsförfattare hade hon störst tillit till framsteget. Hennes bildningsromaner bärs av en optimistisk tro på frigörelsens möjlighet och en vilja att – trots allt – skriva fram en hel kvinnoidentitet.
Tag: Noveller
“En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje”, skrev den finska författaren Fredrika Runeberg i sitt memoarverk Min pennas saga, som kom ut först år 1942.Då Fredrikas alla tre verk – de historiska romanerna Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858) och Sigrid Liljeholm (1862) samt hennes samling berättelser Teckningar och drömmar (1861) – utkom, var Runebergs ställning som Finlands nationalpoet redan säkrad. Hans inställning till litteratur, skriven av kvinnor, var välvillig men nedlåtande. Samma inställning delade två andra opinionsbildare vid mitten av 1800-talet, Z. Topelius och J.V. Snellman. Båda stödde Fredrika Runeberg i hennes skrivande, eftersom hon inte framförde några emancipatoriska tankar.Hon drömde å ena sidan om att skriva kvinnornas historia, men å andra sidan underkastade hon sig de tongivande manliga opinionsbildarnas förväntningar. Sina skrivelser i kvinnosaken lät hon bli att publicera och väntade 15 år innan hon lät publicera sin debutroman. I sina köksbordslådealster och dagböcker jämförde hon kvinnans läge med slaveri.
Camilla Colletts främsta verk Amtmandens Døttre är den första realistiska tendensromanen inom norsk litteratur och den första norska roman, som kritiskt och på bredden utforskar kvinnornas livsvillkor inom de bättre ställda befolkningsskikten. Romanen var ingen dussinvara när den kom ut 1854–55. Många greps av bokens tendens: Angreppet på förnufts- och försörjningsäktenskapet, klagomålen över kvinnolivets trånga ramar. Till och med de manliga kritikerna gladde sig över det nya i hennes stil.Efter Amtmandens Døttre och en samling Fortællinger (1861), skrev hon inte fler berättelser. I stället använde hon 1860-talet till att utforska gråzonen mellan självbiografi, memoarlitteratur och reseskildring. Därefter tar hon på allvar steget in i essäistiken, utger två nya band Sidste Blade (1872, 1873) och ger 1877 ut sin genombrottssamling som feministisk kulturkritiker, Fra de Stummes Leir.Författarskapet avslutas med två nya essäsamlingar och en rad enskilda artiklar. Hon har stor del av äran i att det norska moderna genombrottet blev så starkt präglat av kvinnosaken, och hon medverkade till att man i Norge kunde undvika den skarpa klyfta mellan kvinnor och män i synen på könsmoral, som präglade det danska kulturlivet på 1880-talet.
Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.
När den danska författaren Magdalene Thoresen lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Hennes författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Både hos kritiker och läsare hade hon störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
Under sitt långa liv skrev den norska författaren och prästfrun Hanna Winsnes, såväl i underhållande syfte som för praktiskt bruk, dikter, religiösa texter på vers, romaner, noveller och barnberättelser. Hon hade inga uttalat konstnärliga ambitioner, men hon fann glädje i att berätta inom familjekretsen och hade ett starkt meddelelsebehov. Hon var beläst och väl orienterad både i äldre och nyare litteratur. Hennes poetiska värld är helt igenom harmonisk och överskådlig, och hon uttrycker aldrig några tvivel på fundamentet för vad som är rätt och orätt. Hon återvänder gång på gång i sin diktning till att kärleken – såväl mellan mor och barn som mellan man och kvinna – jämte gudstron och ödmjukheten har högsta prioritet i tillvaron. Hon är framför allt berömd, älskad och kritiserad – som hela Norges kokboksförfattarinna. Redan den första utgåvan av Lærebog i de forskjellige Grene af Huusholdningen (1845) blev mycket populär.
Med sina 24 berättelser i En Hverdags-Historie från 1828 befäster Thomasine Gyllembourg en ny litterär tradition – den realistiska prosaberättelsen. Hon får läsaren att röra sig i vardagens yttre handlingsrum, utsmyckade med detaljer som kan tyckas som rena prydnader, men vars funktion är att göra oss hemmastadda i hennes universum. Medan En Hverdags-Historie visar familjelivet i en skrattspegel, innehåller Gyllembourgs författarskap även en rad noveller som återger familjens bild i en trollspegel. När Thomasine Gyllembourg skrev sina vardagshistorier var kärnfamiljen ännu ny, och hon hade själv en väsentlig del i dess tillblivelsehistoria.Med En Hverdags-Historie ställer hon sig mitt emellan den släktmedvetna gamla familjen och den nya individorienterade familjen, och därifrån iakttar hon familjens utveckling, väger vinster och förluster och blottlägger sprickorna i den grund som kärnfamiljen vilar på. Hon registrerar således de tendenser som under 1840-talet pekar fram mot den moderna livsform som några decennier senare sattes under debatt i genombrottslitteraturen.
1800-talet blev läsandets århundrade, och kvinnorna erövrade från början – både som läsare och författare – en stor del av den våldsamt expanderande litterära marknaden. Eftersom just kvinnorna dittills hade varit utestängda från den (latinska) bokliga kulturen var de flesta nya läsarna kvinnor. Läsarna kastade sig framför allt över den underhållande prosafiktionen. Bland de nya genrer som skapades av medierna blev först den fantastiska, gotiska romanen och därefter den realistiska romanen huvudgenren. Kvinnliga skribenter fick tillgång till medierna i den mån de kunde träffa rätt vad gällde publiksmaken, vilket de faktiskt lyckades med. Från slutet av 1700-talet har kvinnliga författare präglat den europeiska litteraturmarknaden på ett sätt som litteraturhistorien långt ifrån har givit en fullständig bild av.
Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.
Den svenska romantikens mest uppskattade kvinnliga författare var Euphrosyne, pseudonym för Julia Christina Nyberg. Hon debuterade 1817 med några dikter i Poetisk kalender, en av den romantiska rörelsens centrala litterära tidskrifter. Kritiker, som bekände sig till romantikens estetiska ideal, kommenterade som regel hennes texter med sympati och uppskattning.Hennes litterära berömmelse tycks ha varit som störst under 1820-talet. Hon hämtade ofta sina motiv från sagor, sägner och legender – helt i tidens smak. Naturen var en annan av hennes inspirationskällor. Blommor, fåglar och årstidernas växlingar blev föremål för flera av hennes vackraste dikter. Det var kärleken hon helst och mest innerligt besjöng, men hon skildrade ochså i flera dikter det samtida litterära etablissemanget, ofta satiriskt.Den enda prosatext Euphrosyne publicerade var “Den sköna Cunigunda”. Den är kanske för en nutida läsare den mest intressanta av hennes texter. Här låter hon en rad kvinnobilder hämtade från Bibeln och den fornegyptiska gudavärlden, den samtida litteraturen och kulturdebatten spegla, fördjupa eller upphäva varandra.