Romantikens kvinnliga prosaister måste i sina vardagshistorier, essäer och romaner formulera sig i förhållande till en manlig romantisk retorik, som hos en rad manliga teologer tjänade till att ge oskuldsmyten innehåll och socialitet i det borgerliga hemmet. Kvinnovärdigheten blir en central tanke för många kvinnliga skribenter och författare under denna tid.Deras värdighetsmyt är ett svar på de föreställningar och idéer om upphöjelse och oskuld som en romantisk tankegång ofta skrev in kvinnor i och beskrev dem utifrån. Men värdighetsmyten färgas i hög grad av att den just är en motsvarighet till det könsliggörande av kvinnan som oskulds- och upphöjelseidealet innebär. Det är ett kvinnligt, romantiskt svar på den manliga romantikens könspolarisering.
Tag: Norge
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Den ideella kvinnlighet som beskrivits i 1700-talets moraliska berättelser och borgerliga komedier hade varit långtifrån stum. Men det blev den. För många av de skrivande kvinnorna tycks skrivandet ha utgjort en kärkommen möjlighet att bryta den stillhet som under 1800-talets första hälft sänkte sig över kvinnornas liv – en stillhetens retorik.I de nordiska kvinnornas romaner och berättelser från 1800-talets mitt står ofta en stillsam, kraftfull kvinnogestalt i centrum. Den goda kvinnligheten var tyst och självuppoffrande; men även de kvinnor som började tala och skriva föreställde sig att också detta var något gott som kunde uppställas som ett ideal. Även de som tillhörde de stummas läger hade något av värde att berätta, som kunde gagna nationen och samhället.
Medan Mary Wollstonecraft var radikal romantiker i skrift och liv, hade de nordiska kvinnliga författarna svårare att höja sig över fördomar om vad som var passande för kvinnor. Åtminstone i Sverige sanktionerade en patriarkalt präglad religiositet ett utbrett kvinnoförtryck på alla nivåer. Därtill kom romantikernas manschauvinistiska profil.Det passiva kvinnoidealet à la Rousseau som dominerade på kontinenten försökte de engelska, franska och tyska författarinnorna fly ifrån genom att gå i exil, både bildligen och bokstavligen. I Skandinavien var detta en sällsynt utväg. Det stora svenska undantaget är Fredrika Bremer.
Det sagomaterial som kallas “Narrationes Lubricae”, slippriga historier, berättades förr i tiden av vuxna informanter runtom på den norska landsbygden. Många kvinnor har registrerats bland de vuxna källorna, de grova historierna var/är ingalunda förbehållna herrsällskap.Man känner till namngivna personer bakom ca två tredjedelar av det erotiska skämtmaterialet, och av dessa är exakt hälften kvinnor. Detta är kanske överraskande. Många räknar sagan, och man skulle då förvänta sig speciellt av det grövre slaget, som en mer manligt präglad form. Kvinnliga informanter knyts i folks medvetande i första hand till folkvisorna, där musiken och det estetiskt bundna står i förgrunden.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.
För norska Magdalene Sophie Buchholm måste längtan efter att skriva ha varit lika stark som konfliktfylld. Hon producerade trots allt en mängd dikter, varav många blev tryckta i tidskrifter och poesisamlingar under 1780-talet. De flesta av hennes dikter samlades emellertid i hennes Poesier och gavs ut i Köpenhamn 1793. Denna samling publicerade hon under eget namn. Författaren fann det alltså inte nödvändigt att dölja sin identitet som kvinna.Både med hänsyn till innehåll och genreval var hon en tidstypisk författare. Hennes produktion omfattar elegier, tillfällesdikter, en heroid, ett ode och en romans, samt en del visor. Men det är känsliga och elegiska dikter som dominerar hennes författarskap.
Christiane Korens resedagbok från sin tid i Köpenhamn innehåller personliga och intressanta glimtar från det nya århundradets inträdande i Danmark. På en elegant, livlig och uttrycksfull prosa berättar hon om sina upplevelser. 1700-talet var oåterkalleligen förbi, och i Korens skildring av livet på Madam Møllers pensionat och på Bakkehuset framträder en bild av kvinnan i hennes nya roll som musa och biktmor i en intim krets av unga manliga författare och blivande genier.
Christiane Birgitte Koren är primärt känd för sina dagböcker. De skrevs under åren 1808-1815 men utgavs först 1915, under titeln “Moer Korens” Dagbøger. Författaren vänder sig för det mesta till den närmaste familjen, men texterna riktar sig också till vänner och umgängeskrets i både Danmark och Norge.Hennes dagböcker är ett känslomässigt och intellektuellt uttrycksmedel. Moderns roll i familjen innebar en förmedling av humanitet och kultur i hemmet. Inom den ramen kunde Christiane Koren utveckla sig som teaterkritiker, recensent, sago- och anekdotberättare, och inte minst som en förmedlare av människokunskap och livserfarenhet.1803 publicerade hon Dramatiske Forsøg, som aldrig blev uppförda och inte har varit föremål för någon senare uppmärksamhet.
Den danske professorn J. S. Sneedorff lovordade författarinnan Margaretha Klopstocks Breve fra Døde til Levende som förebild för det moderna danska språk han själv verkade för.Orsaken till 1700-talets växande intresse för kvinnliga skribenter, i synnerhet brevskrivare, nya som gamla, kända som mindre kända, var bland annat att kvinnorna skrev på sitt modersmål och att deras texter kunde användas som praktiska exempel i den stundom mycket abstrakta språkdebatten. Kvinnorna var dessutom inte skolade i den latinska lärdomstraditionen, som man ville frigöra sig från.