Med 1960-talet kom en förändring av den svenska landsbygden. “Flyttlasspolitiken” tvingade många jordbrukare att sälja sina gårdar och flytta in till städerna eftersom jobben fanns i industrierna. Ett liv utanför storstäderna betydde därför inte längre att leva som jordbrukare. På landsbygden låg gårdar där ingen brukade jorden och där ladugårdarna tömts på djur. Villkoren för ett liv på landsbygden ändrades drastiskt och de författare som ville skildra lantarbetares liv tvingades att antingen vända blicken bakåt i historien eller söka sig andra vägar.
Redan i Ing-Marie Erikssons (född 1932) roman Märit, 1965, antyddes dessa förändringar. Hon berättar om människor i en by i Jämtland under andra världskriget med så starka dokumentära inslag att några kände sig utpekade och hon åtalades för förtal. Under några år framåt pågick rättegången och Ing-Marie Eriksson dömdes. Hon överklagade visserligen och fick straffet sänkt – men hennes roman, som berättar om en ung kvinna som behandlas som ett djur av sin familj, betraktades alltså som ett brott.
Bo Strömstedt i Expressen 9.4.1967 om litteraturens nederlag i samband med domen mot Ing-Marie Eriksson:
“Diktens innersta mening är sanning. Den vill vidga vår kunskap, vår känslighet, vår förmåga att uppleva; den vill visa oss något, lära oss något, om oss själva och andra; Ing-Marie Erikssons berättelse om den sjuka flickan i Jämtland är ett fint exempel. Rättvisan är blind. Stockholms rådhusrätts dom vill förblinda också dikten.”
Ingen såg heller att Ing-Marie Eriksson tillförde romankonsten en tydligt kvinnlig blick och erfarenhet, kan man tillägga.
Romanens Märit skildras ur barnets perspektiv, som om författaren minns henne från sin barndom. Ing-Marie Eriksson berättar hur två systrar ser på denna påstått tokiga kvinna, hur de varnades för henne och lockades av henne. Barnens lek fungerar som terapi för Märit och de når in i hennes tystnad, bryter den och får henne att öppna sig. Hennes trevande försök att komma ut i livet och samhället blir emellertid ödeläggande för henne och slutar med att hon knäcks.
Märit handlar om att gömma den alltför avvikande för omvärlden, den manar oss att se människan i det främmande, men handlar också om att bearbeta en skuld. Märit fick aldrig bli en människa utan hölls som en skamfläck inom familjen. Som en vag känsla av skuld lever hon kvar hos de som såg vad hon utsattes för men inget gjorde.
En annan tid – ett annat språk
Hos Ann-Charlotte Alverfors (född 1947) med sin svit om Getrud eller Sparvöga, som hon kallas i de tre romanerna, är det 1950-tal och 1960-tal och ingen är längre bonde. Men just Sparvögas familj lever kvar i en gruppgemenskap som erinrar om gångna tiders många generationer på samma gård.
Sparvöga är ett barn som kräver kunskap. Hon frågar hela tiden, om inte med ord så med sina stora ögon. Och hon får svar. De vuxna möter henne, de hör hennes frågor. På många sätt är det en ganska ömklig tillvaro hon växer upp i, men på andra sätt är det en mycket kärleksfull gemenskap.
I de här romanerna har de, som normalt brukar beskrivas som språklösa, ett rikt och starkt språk. Morfadern namnger människorna omkring sig på ett sätt som erinrar om antikens tradition att förse människor med namn efter sina karaktärsdrag. Barnet med de stora ögonen blir till Sparvöga, modern, som arbetar så ihärdigt och hårt, kallas Järnnäve. Alverfors visar hur människor utan traditionell utbildning har ett språk som är lika uttrycksfullt som den bildade klassens, ja rentav mer levande. Men det är ett annat språk, inte litterärt i vanlig mening, utan ett språk utanför reglerna, vilket blir särskilt tydligt i hennes närmast karnevalsliknande skildring av farmodern och hennes vänner.
Trots att böckerna till synes skildrar Morfars flicka i Sparvöga, 1975, och Pappas flicka i Hjärteblodet, 1976, och nästan Mans kvinna i Snabelros, 1977, så är det en värld där mödrar har en avgörande betydelse. Det är Sparvögas, Getruds, mamma som håller ihop den lilla familjen med förgreningar. Morfadern är den ende man som drar hem något till boet. Pappan, den lungsjuke mannen, vill bli författare men han trivs bäst på sanatoriet, eller när han får skrodera om vad han kunde ha blivit. Och farfadern, som har haft pengar, ärvda sådana, sitter nu fet, full och rädd, törstig och olycklig i en skrubb på sitt lilla tappställe, som inte är en besinmack utan en pump vid ett skjul.
Kvinnorna är i förstone inte så tydliga, men ändå skildrade så att det inte är någon tvekan om att det är de som håller livet uppe. Mormodern står delvis i skuggan av den rejäle morfaderns duglighet, men Getruds mor sliter som ett djur, samtidigt som hon tar korrespondenskurser för att kunna få arbete på kontor. Hon kämpar hårt för att komma bort från kroppsarbetet och lyckas också få ett annat jobb. Hon behöver inte längre arbeta på fabriken, men skillnaden är hårfin, och hemma har hon hela tiden mannen som ligger på soffan och fantiserar, när han inte är på sanatoriet. Getrud blir i Snabelros mamma till en pojke, uppkallad efter den lilla ömtåliga rosenknoppen på babysnoppen. I tonåren blir hon gravid med en kille som är utplacerad på landet för att han slarvat till det för sig i storstaden. Han är det enda nya som finns och Ann-Charlotte Alverfors skildring av hur Getrud lockas och attraheras av honom är stark: han är vad som bjuds och i det eländet blir hon kvinna. Genom barnet blir Getrud kvinna, trots att hon ännu bara är barnet själv.
I Hjärteblodet finns ett porträtt av gammelmormor och genom henne blir det tydligt att romansviten, trots alla dessa fäder, i olika varianter, i grunden är en kvinnohistoria. Gammelmormor är som en knotig vrestall, låg, seg och stadig. Skildringen av hennes livs smärta och död är inte sentimental, men säkert kan den anses melodramatisk, som livet är. Ann-Charlotte Alverfors skildrar inte bara arbetarklassen på ett ovanligt sätt, med gammelmormor fortsätter hon de kvinnliga författarnas revidering av Ivar Lo-Johanssons och Vilhelm Mobergs lantarbetarkvinnor. I Getruds släkthistoria “tyar” kvinnorna.
Den ensammas tal
Med Gerda Anttis tre romaner om Astrid, Ett ögonblick i sänder, 1980, Jag reder mig nog, 1983 och Bara lite roligt …, 1994, kommer ännu en ny tid och ett annat liv in i romanerna om vad som utspelar sig utanför städerna. Astrids man är en modern variant av forna tiders lanthandlare, med livsmedelsbutiken på en mindre ort. Det äkta paret bor på hans födelsegård, utan att ha del i lantbruket. Det är i stället brodern som tagit hand om bondelivet och bor med sin fru i ett nybyggt hus på gården. Astrid och Lennart lever barnlösa, med farmor Alma på bottenvåningen, som på forna dagars undantag i det gamla huset.
Astrid har ingen längtan från landet, hon håller en liten fårskock och hon väver mattor. Men hon är inte tillfreds med tillvaron. En älskare har kommit in i hennes liv och hon går sedan dess med maken i tystnaden och lögnen. När Lennart dör i en hjärtattack rusar livet in i hennes tillvaro. I tankarna gör hon upp med sin lögn och skammen att inte ha älskat sin man.
Hennes inre uppgörelse börjar redan i Ett ögonblick i sänder. Varför lyckades hon inte att få någon ordning och glädje i sitt liv, innan mannen befriade henne från problemet genom att dö, frågar hon sig. En viss försoning uppnår hon i den andra romanen, Jag reder mig nog, men i den tredje, Bara lite roligt …, tvingas hon tillbaka in i självrannsakandet när frissan börjar berätta om sin älskare mitt under permanenten. Astrid sitter där hon sitter med huvudet fullt av rullar och får finna sig i att lyssna på förtroenden hon inte vill höra. “Varför är det förbjudet att vilja ha lite roligt?” frågar frissan. Och Astrid fortsätter som vanligt samtalet tyst inombords, i stället för att säga vad hon tänker. Det finns gränser för Astrid, men det vilar ett lätt vemod över henne när hon långsamt vandrar in i gemenskapen i kyrkans syförening tillsammans med grannkvinnan.
Gerda Anttis romaner är till synes enkla berättelser: en kvinnas inre monolog. Det är, som om hon låter Astrid berätta för en tänkt syster, för läsaren – kvinnor emellan – om det mest triviala och banala av allt. Här blandas det dagliga småpratet vid brevlådorna ute vid vägen eller med gubbarna som kört hem veden, med en kvinnas ensamma tankar vid vävstolen eller vid fönstret om aftonen.
Astrid summerar sitt liv i några meningar i Gerda Anttis roman Jag reder mig nog. “Efter snart femti års liv och levande, vad har jag? Ett hus och en bil som är köpta för pengar som kommer ur askan efter ett äktenskap. Några vänner som älskar mig som jag älskar dem, med handskarna på. Ett osäkert försörj, en dålig själ, en hund som jag talar sanning med, en ärvd katt, en karl som jag tänker på och längtar mig mör efter. En karl som jag inte vet mycket om och väl aldrig får veta mycket om. Inte vad han gör om kvällarna, inte vad han gör när han är ledig, inte hur han bor, inte hurdana möbler och kaffekoppar han har, ingenting. Ja, dör man inte direkt kan man ju alltid skratta ihjäl sig”.
Birgitta Ney
Att resa och att återvända
“Jag är ingen”, skriver Ingela Strandberg (född 1944) i diktsamlingen Genom brunnarna till havet, 1987:
Jag är ingen,
men jag finns
och jag sätter
mina spår i världen,
skriver tecken
på spruckna väggar,
osynlig för alla
utom för det oönskade barnet.
Jag är den lätta röken
som lämnar mjölken
när den svalnar
från juver till mun.
Så går jag,
men återvänder,
alltid.
I dikten återfinns det som kännetecknar hennes författarskap: den låga positionen som dock inte är utan stolthet, det lantliga, vardagliga bildspråket och den cirkulära rörelsen bort-hem. Hos Ingela Strandberg finns samtidigt en önskan att värna om det som varit, och som återfinns i bilderna av det gamla Lantbrukssverige, och en längtan att ge sig iväg och finna det nya. Spänningen mellan dessa två poler är viktig i hennes texter men också medvetenheten om likheten mellan dem.
Ingela Strandberg debuterade 1973 med barnboken Tomas får en vän och har efter debuten publicerat ett dussintal böcker, både prosa och poesi. Romanen Genom pärleporten, 1976, om flickan Anjelicas kamp mot bigotteri och stel religiositet varierar också flykt- och hemkomst-temat. Anjelica ger sig iväg, men tvingas återvända och inse att bara i det enkla livet kan en verklig frihet uppnås. Det är en frihet som bygger på insikten att livet kan vara både sorgligt och hemskt och att man måste ta tillvara ögonblicket. Denna frihet bygger också på de band till naturen som arbetet med jorden skänker människan. I “Jordsken” ur Ett rum för natten, 1984, sägs att även om jaget inte är särskilt fritt så kan det “– långt bortifrån känna älgens tyngd mot gungande porstuvor …”. Denna samkänsla med naturen gör också att jaget i dikten “Brytning” “vet att mina fotspår ska suddas ut av eftermiddagsregnet och att jag när som helst kan bli en droppe i det dreglande bäckvattnet …”. Men trots medvetenheten om friheten i naturen och i det lilla livet finns hela tiden önskan att ge sig av. “Jag står på trappan ser skidspåret gå in i mörkret och längtar till Rio Juruena och jaguarernas hjärtslag i träden”, sägs det i “Elevation”, från Ett rum för natten.
Spänningen mellan landsbygdens stillastående och resans rörelse kan inte överbryggas. Möjligen kan det stillastående sökas också borta. “Jag reser, jag överger”, skriver Ingela Strandberg i dikten “Sjöar”, från diktsamlingen blues för ett snöigt landskap, 1994, som utspelar sig i USA. Men det diktade jaget återvänder ständigt till det landskap där det är möjligt att i marken förnimma älgens tyngd. Också långt bort ifrån.