Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur
Tag: Litterära priser
Med romanen Män kan inte våldtas, 1975, gick den finska författaren Märta Tikkanen rakt in i den pågående könsrollsdiskussionen, och blev en av den nya kvinnorörelsens galjonsförfattare, inte bara i sitt hemland Finland utan i hela Norden. I en rad böcker kom hon att tematisera inte bara en rad akuta kvinnoproblem utan också – eller framför allt – sin egen privata livshistoria på ett sätt som vann stor genklang.I bok efter bok undersöker hon de bojor som binder kvinnan eller jaget vid man, barn, älskare och föräldrar. “Var finns logiken”, frågar hon och arbetar sig systematiskt genom lager efter lager av bindningar för att om möjligt ändå hitta fram till berättelsen om en kvinnolivets logik. Gång på gång söker hon fånga den kvinnliga livstexten, sin livshistoria, bara för att visa projektets omöjlighet. Hon närmar sig sin berättelse på ständigt nya vägar och genom hennes författarskap kan man se hur tillvägagångssättet blir alltmer komplext och sofistikerat.
Nya litterära fronter
Sonja Hauberg dog innan hon hade fyllt trettio år, av en tyfus som hon hade ådragit sig. Hon hann ge ut två romaner, Hvad vil du mig?, 1942, och Syv Aar for Lea, 1944. Vid sin död efterlämnade hon romanmanuskriptet April som gavs ut postumt år 1961.Alla böckerna har det gemensamma mönstret att den kvinnliga huvudpersonen är placerad mellan två män. Dels är det den broderlige vännen som hon delar minnen med, och i förhållande till honom kan hon bli synlig som person. Dels är det älskaren som hon kämpar för att bli förstådd av. Men alla Sonja Haubergs kvinnogestalter sviks i sina kärleksförväntningar: vänskap går inte att förena med erotik.
Stina Aronson gav ut sjutton böcker, och det är för sitt norrbottniska ödesmarksberättande hon är mest känd. Men när hon fick sitt genombrott med romanen Hitom himlen, 1946, hade hon ett långt och spännande författarskap bakom sig. Till det nyskapande i Stina Aronsons norrlandsskildringar hör att där sällan finns berättelser i vedertagen mening. Det som “händer” är främst av allt upptäckandet av världen, av dess fridfullhet och plötsliga fasansfullhet.Den största inre spänningen i hennes sena verk ligger i förhållandet mellan ett modernistiskt registrerande av världen och ett moraliskt eller etiskt förhållningssätt till den. Där ges namn åt detta senare: medlidandet och “resonansen”. Hennes norrlandsberättelser formar sig till en sådan resonansens skrift, ett ljudfång ut mot det främmande tysta, som görs hemvant och förtroget. Men samtidigt förblir i grunden okänt, ovetbart.
Torborg Nedreaas debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus. Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Hon intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.
Anna Bondestam kom till skönlitteraturen efter en nordisk romanpristävling, där hennes debutroman Panik i Rölleby vann andrapris år 1936. I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud om den öppnare syn som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverkligheten, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling.
Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
Den åländska invandrarflickan Sally Salminen debuterade 1936 med romanen Katrina, som var upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv 17 böcker: romaner, reseskildringar och självbiografier. Allt hon gjorde kom dock att överskuggas av Katrina. Hennes författarskap avslutades med fyra självbiografiska böcker varav Upptäcktsresan har betecknats som en av de bästa finlandssvenska tolkningarna från 1920-talet.