Att fånga texten mitt i livet

Med Män kan inte våldtas, 1975, gick Märta Tikkanen rakt in i den pågående könsrollsdiskussionen. Berättelsen om den konventionella Tova, som våldtas på sin 40-årsdag och förvandlas från proper, ensamstående mor till en piskande hämndens ängel var en thriller i tidens anda. Den rullar fram på hårdkokt och effektiv prosa, mullrar av vrede och bärs av grova ironier. Detaljerna i det lite osannolika förlopp, som beskriver hur en kvinna återgäldar den manliga våldtäkten öga för öga och tand för tand mejslas fram med obarmhärtig tydlighet. Det är en berättelse om ett enskilt fall, en privat historia, som efterhand antar allmer generell innebörd. Historien om Tovas hämndaktion förvandlas successivt till en anklagelseakt inte bara mot en särskild man utan mot hela det patriarkala samhället.

Med Män kan inte våldtas blev Märta Tikkanen en av den nya kvinnorörelsens galjonsförfattare, inte bara i sitt hemland Finland utan i hela Norden. I en rad böcker kom hon att tematisera inte bara en rad akuta kvinnoproblem utan också – eller framför allt – sin egen privata livshistoria på ett sätt som vann stor genklang. Det är dock först med sin nästa bok, diktsamlingen Århundradets kärlekssaga, 1978, som hon erhåller sin obestridliga nimbus och når de verkligt stora läsargrupperna.

Århundradets kärlekssaga är en direktrapport från de inre djupen av ett alkoholistäktenskap. Många av dikterna är också utformade som ett direkt tilltal. I ett äktenskap där kommunikationen upphört och alla ord förvanskats överräcker hustrun, liksom som en sista åtgärd, sina brevlappsdikter till den äkta maken, konstnären Henrik Tikkanen. “Jag tycker / att du har svikit mig / när du inte har haft / användning för mig som jag är / utan gjort om mig till ett andeväsen”, skriver Märta Tikkanen. “Jag vet inte / hur jag ska komma över / min besvikelse.”

Makarna Tikkanen befann sig sedan länge i en konstnärlig dialog. Henrik Tikkanens svar på Märta Tikkanens debutroman nu imorron, 1970 (i Sverige 1981), som också var tydligt självbiografisk, tog form i hans teckningar, men så småningom går Henrik Tikkanen in också i en litterär dialog med sin hustru. Och Århundradets kärlekssaga kan läsas som ett svar på hans självbiografiska Mariegatan 26 Kronohagen, som hade kommit ut året innan. Här skildras hustrun Märta som ett under av styrka, uthållighet och kärlek. Hon har all den beslutsamhet och fasthet, den genomsyrande, över allt gällande kärleksförmåga, som han själv saknar. Hon är hans fasta punkt, den evigt väntande, allt fördragande, älskande kvinnan, och det står som ett ikonografiskt skimmer kring henne i romanens slutbild, då han sent omsider återvänder hem efter en europeisk rumlarturné. “Hon var hemma och trots att det var sent satt hon uppe som om hon väntat på mig”, skriver han. “Jag älskar dig så oerhört / sa du”, citerar Märta Tikanen sin make i Århundradets kärlekssaga:

Ingen har någonsin kunnat älska som jag
Jag har byggt en pyramid av min kärlek
sa du
Jag har placerat dig på en piedestal
högt ovan molnen
Det här är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras

Ironin är drypande och gång på gång drar Märta Tikkanen diktsamlingens titel i smutsen. Men samtidigt ger hon den, åter och åter, sitt erkännande. Deras kärlekshistoria är förvisso århundradets. Men nu vill hon också berätta – för honom och alla oss andra – vad det kostar en kvinna att uppleva en sådan. Hon öppnar dörren till alkoholisthustruns privata helvete och bitvis står det som en stank av kroppsodörer, oborstade tänder och spyor kring porträttet av maken. Hon sätter ord på det mest förfärliga, obevekligt utan att väja för några förnedrande detaljer. Ändå är det dikt fylld av säregen värme. “Du var min längtan / efter att ta och ge”, säger texten och formulerar det kärleksideal som går som ett omkväde genom hela Märta Tikkanens författarskap: “Du var den som jag ville stå i bredd med”. I nästa andetag berättas bara om förnedring och Århundradets kärlekssaga gungar i mycket precisa rytmer fram som en sorgsen och skorrande tvåsamhetsblues, där hätska anklagelser och eländesbeskrivningar bryts mot nostalgi, uppflammande kärlek och stor längtan.

Märta Tikkanen är på många sätt den privata bekännelsens diktare. Hennes författarskap är i grund och botten en fortgående bearbetning av det pågående livet. Hon skriver sin livstext gång på gång, skriver den och skriver om den. Projektet inleddes redan 1970 med debutromanen nu imorron. Den är dedicerad “till min diskmaskin av märket constructa” och berättar om en småbarnsmamma som gör allt för att få en enda vecka för sig själv, hon prackar till och med sin make på en annan kvinna. Väl av med den mycket påfrestande, något alkoholiserade och erotiskt opålitlige – ännu inte namngivne – maken blir barnen emellertid sjuka och måste stanna hemma från dagis. Vad värre är drabbas hustrun också av akut svartsjuka och ägnar mycken tid åt att spekulera över makens eventuella otrohet.

Vägen till den efterlängtade skrivmaskinen är lång, men icke desto mindre är nu imorron en tydlig författartillblivelsetext. Hela texten är organiserad kring det möte mellan kvinnan och skrivmaskinen som bara inte vill bli av. Småbarnsmamman, författarens alter ego, är fångad i en värld av damm och disk, sjuka barn och behövande män, jagad av en obetvinglig längtan efter den egna stunden som skall ge den egna texten. Och romanen kan på många sätt läsas som en seger över det liv som texten beskriver. I de följande två romanerna, Ingenmansland, 1972, och Vem bryr sig om Doris Mihailov?, 1974, utvecklar Märta Tikkanen den kvinnliga instängdhetens och fångenskapens problematik ytterligare, men nu i rent fiktiv form. Fredrika i Ingenmansland är inlåst inte bara i den tjänande hustrurollen utan framför allt i en tvåsamhet, som hotar att uppsluka henne. Clara i Vem bryr sig om Doris Mihailov? är fångad i det frigjorda äktenskapets alla lögner. Doris, den frånvarande titelpersonen i samma roman, en ensamstående labil och allmänt misslyckad ensamstående mor, har snarast blivit satt i karantän. De är, precis som Tova i Män kan inte våldtas, definierade av det manliga samhällets text och strukturer. Fredrika försöker frigöra sig genom politiskt arbete, Clara gör karriär och Doris flyr in i asocialitet och aggressivitet. De arbetar ihärdigt för att komma ut ur sin fångenskap, men även om dörren till kvinnans fängelse alltid tycks öppna sig på glänt på de sista sidorna i Märta Tikkanens böcker och man anar ett uppror, så beskriver själva texterna bara olika typer av kvinnlig inordning och underkastelse.

“Varför går du inte?”, frågar författarinnans alter ego sig själv i den första dikten i Århundradets kärlekssaga. I bok efter bok undersöker Märta Tikkanen de bojor som binder kvinnan – eller jaget, ofta talar hon rakt självbiografiskt – vid man, barn, älskare och föräldrar. “Var finns logiken”, frågar hon sig i Rödluvan, 1986, och svarar “ingenstans / den är för avig”. Men Märta Tikkanen arbetar sig, i denna liksom i flera andra romaner och diktsamlingar, systematiskt genom lager efter lager av bindningar för att om möjligt ändå hitta fram till berättelsen om en kvinnolivets logik. I diktsamlingen Mörkret som ger glädjen djup, 1981, och Sofias egen bok, 1982, handlar det om banden till ett sjukt barn, i Storfångaren, 1989, och Arnaía kastad i havet, 1992, om relationen till en ny man.

Rödluvan, som spänner över ett helt livsförlopp, är kanske den mest omfattande av dessa undersökningar. Den skildrar i fragmentarisk och tentativ form en flickas utveckling från barn till vuxen. Mycket av själva historien känns igen från Märta Tikkanens tidigare böcker, men berättelsen är ändå ny. Döden har satt punkt för århundradets kärlekssaga och den måste skrivas om och tolkas på nytt. Märta Tikkanen skriver den indirekt, som en bearbetning av den gamla sagan om Rödluvan och Vargen, men det är inte bara den gamla folksagan som skrivs om, det är också århundradets kärlekssaga. I Märta Tikkanens Rödluvan är det flickan som springer före in i skogen. Hon vet att hon vill ha sin Varg och lockar honom med sig. Sagans konstellationer vänds upp och ner. Vargen är galen och härlig (när han inte tar till flaskan) och mamma nöjd. Rödluve-dottern skall nämligen göra vad modern aldrig vågade, möta den manliga våldsamheten, frigöra sig och skaffa ett eget rum. Texten arbetar sig fram associationsvis med livsförloppet som hållpunkter och de båda sagorna, Rödluvan och Århundradets, som resonansbottnar.

“Har du fått nog av vargar, väljer du numera andra slags män i livet?” frågar en kvinna Märta Tikkanen på en författarafton i Nuuk på Grönland. Frågan finns i romanen Storfångaren liksom hennes nej. I denna roman och i Arnaía kastad i havet går Märta Tikkanen vidare med sin undersökning av kärlekens och känslornas gåtfulla logik. De berättar båda om samma kärlekshistoria, men de närmar sig den från två olika håll. I Storfångaren ringlar sig texten i associativa slingor fram mot det möte som också är ett avsked. I Arnaía kastad i havet närmar hon sig den dubbla sorgen av en förlorad make och en älskare som vänder sig bort. Som ett grovmaskigt fångstnät kastar Märta Tikkanen först den grönländska folksången om storfångaren som inte låter sig fångas över sin privata kärlekshistoria. Sedan söker hon fånga den med hjälp av myten om Ikaros dotter Arnaía som var identisk med Odyssevs hustru Penelope.

“Det privata är politiskt!” löd den nya kvinnorörelsens paroll och man kan säga att Märta Tikkanen skriver programmet fullt ut, även efter det att de litterära trenderna börjat blåsa åt annat håll. Mitt i tiden, mitt i livet, omsätter hon inte bara sina egna erfarenheter på ett kongenialt sätt, utan ger också mycket uppenbart röst åt något som länge väntat på att bli berättat. Gång på gång söker hon fånga den kvinnliga livstexten, sin livshistoria, bara för att visa projektets omöjlighet. Hon närmar sig sin berättelse på ständigt nya vägar och genom hennes författarskap kan man se hur tillvägagångssättet blir alltmer komplext och sofistikerat. Det tidiga 1970-talets tilltro till den direkta benämningen, tron på att erfarenheten kunde sättas direkt på papper, får ge vika för ett alltmer indirekt och tentativt sätt att närma sig de erfarenheter som skall beskrivas. Genrerna löses upp, poesin blir prosa och prosan poesi, reseskildringen en kärlekshistoria, kärlekshistorien en myt. Livstexten måste ständigt skrivas om, ständigt benämnas på nytt.