I början av 1960-talet utkom den första diktsamlingen av Vilborg Dagbjartsdóttir, som i egenskap av modernist och mångsidig kulturpersonlighet har inspirerat såväl en yngre generations kvinnliga isländska författare som författare i sin egen generation.Författare som Þóra Jónsdóttir, som debuterade 1973, och Þuríður Guðmundsdóttir, som utgav sin första bok 1969, är liksom Vilborg Dagbjartsdóttir, inflyttade till Reykjavik och delvis upptagna av samma poetiska motiv. De uttrycker sig i exakt utmejslade, minimalistiska dikter som kräver läsarens fulla uppmärksamhet.
Tag: Kristendom
Nya litterära fronter
Under 1950- och 1960-talet steg en rad kvinnliga författare rakt in i centrum av den nordiska litteraturen. De trädde fram som fullfjädrade modernister och de hälsades med ovationer. De nyskriver modernismens främlingskap, men samtidigt som de på detta sätt placerar sig mitt på den litterära scenen ställer de sin dikt i det medvetna utanförskapets tjänst.De skriver sig in i den tradition där diktaren är en främling utanför eller just på gränsen till det samhälleliga, men de ställer sig också utanför denna litterära tradition och stångas oavbrutet med dess vedertagna former, symboler och språkbruk. Ett genomgående tema är det kulturellt marginaliserade, det som bland efterkrigstidens och ännu mera postmodernismens filosofer kommit att definieras som “det kvinnliga”.
Med sin märkvärdiga debutroman Tjärdalen, 1953, skapade den svenska författaren Sara Lidman grundritningen till en storslagen litterär värld, som hon genom hela sitt författarskap skulle förbli trogen. Hennes romaner är uppbyggda av tal och handlingstrådar mellan en mångfald av människor, förenade i byn. Denna by ligger oftast i Norrland, i en utkant av civilisationen, men den har avläggare också i Afrika och i Vietnam. Den präglas av fattigdom och utsugning – men samtidigt framträder den, i det mångskiftande samspelet mellan sina inbyggare, som ett sällsamt rikt kollektiv.Tematist väcks stränga frågor om skuld och svek och ansvar, samtidigt innefattade i en kärleksfullt förlåtande skildring, i en ständig balansakt mellan Lag och Nåd. I perioder är Sara Lidmans stora insats ändå bara till en del författarens. Lika viktig är tidningsdebattören, dramatikern och framför allt den politiska talaren Sara Lidman. Hon som framträder i en för svensk offentlighet sällsam blandning av faktauppräknande och känslospråk, av frontrapporten och Höga visan. Förebildlig, älskad och avskydd.
Med debutsamlingen Indeni – udenfor, 1967, placerade sig danske Kirsten Thorup från början i centrum på den litterära scenen. I denna och i de följande samlingarna är det förfrämligandets, vanmaktens och objektiveringens positioner som granskas i ett hörbart personligt uttryck. Med romanen Baby, 1973, signalerar Kirsten Thorup att något annat och mera är på väg. Med denna roman skapade hon en stiliserad och stram upptakt till ett stort anlagt samtidsförfattarskap, som har gjort henne till en av Danmarks mest lästa författare.Kirsten Thorup tecknar den danska utvecklingen i en obarmhärtig, men ändå paradoxalt kärleksfull friläggning, av de undergångsbilder som samtidskulturen är full av.
Ett flertal kvinnliga författare som vid 1900-talets mitt skriver i skuggan av andra världskriget ställer frågan: Hur är det att leva i en tid som dramatiskt förändrats genom ett krig? Några av dem tar direkt upp kriget i sina verk medan andra bearbetar själsliga kriser som följt i krigets spår. Det gäller bland andra Solveig Christov, Aslaug Groven Michaelsen och Bergljot Hobæk Haff.
På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps författarskap. Släktskapen med den svenske poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius har påpekats, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Hon har ochså jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet.
Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.