En ny kvinnlig författargeneration placerade sig på 1960-talet centralt i den danska litterära institutionen. Med Kirsten Thorup (född 1942), Inger Christensen (1935-2009), Dorrit Willumsen (född 1940), Ulla Ryum (född 1937), Jytte Borberg (1917-2007) och Cecil Bødker (född 1927) ställer könet inte längre huvuddelen av de kvinnliga författarna utanför den litterära huvudfåran. Tvärtom verkar det som om könet bidrar till att radikalisera de karaktärsdrag i modernismen som på 1960-talet gör de kvinnliga modernisterna till en del av ett litterärt avantgarde. Könstillhörigheten ökar den känsla av främlingskap och splittring som de har gemensamt med manliga samtida författare.
Med debutsamlingen Indeni – udenfor, 1967, placerade sig Kirsten Thorup alltså från början i centrum på den litterära scenen. I denna och i de följande samlingarna Love from Trieste, 1969, I dag er det Daisy, 1971, och i novellsamlingen I dagens anledning, 1968, är det förfrämligandets, vanmaktens och objektiveringens positioner som granskas i ett hörbart personligt uttryck. Det är dock först med den anmärkningsvärda romanen Baby, 1973 (Baby, 1991), som Kirsten Thorup signalerar att något annat och mera är på väg. Baby utspelar sig i arbetarkvarter i Köpenhamn bland marginaliserade existenser, människor som aldrig har blivit vuxna. Ända in i språket verkar det kaotiska liv, som personerna snarare är underkastade än bestämmande i. Romanen är byggd kring älskande par, men ingen utveckling äger rum, varken med personerna eller med den historia de uppträder i. Ändå finns det en ordning i kaoset. Bakom den mycket pratande och oberörda berättaren finns en dold berättare som håller en kritisk distans till det berättade. En protest mot rotlösheten, vanmakten, ensamheten, den kroniska barnsligheten, narcissismen och den extrema könsförvirring som framstår som en del av en omfattande identitetsförlust.
“Jag kände inte att jag från början hade ett språk, en konvention eller en tradition som jag kunde använda. Karaktäristiskt för oss som började skriva före kvinnorörelsens start var att vi hade en känsla av att inte hänga ihop med resten av världen, en känsla av att inte finnas till, att befinna oss på en oidentifierbar plats. För oss kom det i skildringen av främlingskapets tillstånd att ligga en del försök att komma fram till bilder och ord för upplevelser som knappt hade varit beskrivna förr”, säger Kirsten Thorup i en intervju 1982.
(Modsprogets proces, 1982, av Erik Skyum-Nielsen).
Samtidstolkare
Det skulle visa sig att Kirsten Thorup med Baby skapade en stiliserad och stram upptakt till ett stort anlagt samtidsförfattarskap som har gjort henne till en av Danmarks mest lästa författare. Med Lille Jonna, 1977 (Lilla Jonna, 1980), Den lange sommer, 1979 (Den långa sommaren, 1981), Himmel og helvede, 1982 (Himmel och helvete, 1984), och Den yderste grænse, 1987 (Den yttersta gränsen, 1988), har Kirsten Thorup tecknat den danska utvecklingen i en obarmhärtig, men ändå paradoxalt kärleksfull friläggning av de undergångsbilder som samtidskulturen är full av. I den stora romanen, Elskede ukendte, 1994 (Älskade okände, 1995), låter hon kulturkritiken arbeta i sina huvudpersoner och förlusten och övermodet drivs ända ut i den inre och yttre apokalyps som Jonna-serien sakta men säkert förbereder.
I Baby står berättelsen om Karla sida vid sida med historier om prostitution, upplösta kärleksförhållanden och två skolflickors impulsiva rånmord på en man som de liftar med. Allt beskrivs i samma tonläge i en enda lång uppräkning:
“… och en månad senare flyttade Karla in med sina två barn på 3 och 7 år och hon satt i vardagsrummet med ett elektriskt element vid benen och hon hade ännu inte fått upp tavlor och gardiner och i fönsterkarmen stod en kaktus som bara behövde vatten var tredje månad och det låg elektriska sladdar på golvet och det stod ett paket havregryn på bordet och 3 Kalle Anka-tidningar och Isa på 3 var förkyld och hostade och Karla hade inte gått till jobbet. Hon drack kaffe och hörde på radio och Isa ville inte stanna i sängen och hon satte henne i knät och hennes hosta hade hållit Karla vaken större delen av natten … “.
Lilla Jonna och Den långa sommaren
Landsortsflickan Jonna är född under andra världskriget, och genom skildringen av hennes liv från 1952 till 1985 berättar Kirsten Thorup historien om välfärdssamhället, där stora befolkningsgruppers och inte minst kvinnornas liv förändrades radikalt och konfliktfyllt. Det är genom Jonnas bildningsresa vi förstår de stora samhälleliga förändringar som danskarna har måst genomleva under en enda generation. Långsamt och nästan omärkligt förs vi med Jonnas längtan efter förändring fram till det grymma priset för de uppbrott som nutiden är ett resultat av.
Jonna har ärvt sin längtan och sitt sociala missnöje från föräldrarna som båda drömde om något annat och bättre. “Jag kunde bara föreställa mig en väg framåt, och det var uppåt”, säger hon om sig själv. Som den första i sin släkt börjar hon på gymnasiet, men vägen genom utbildningssystemet avbryts tvärt när hon otillfreds och i protest slutar efter två månader. Därefter vet hon bara att hon inte vill upprepa föräldrarnas liv, och hon uppsöker människor och miljöer ur vilka hon försöker tilltvinga sig hemligheten med livet. Genom Jonnas sökande inlevelse i andra människor lyckas Kirsten Thorup i Lille Jonna och Den lange sommer skapa en levande och utvecklad bild av 1950-talets danska landsort. Vi får höra om en familjs sociala nedgång från lantbruket till ett liv i en bostad för hemlösa i skolans gymnastiksal. Om vardagen i den cykelaffär som föräldrarna får möjlighet att förvärva under 1950-talets bättre ekonomiska förhållanden. Vi får höra om outbildade kvinnor på en sparrisfabrik, om anställda och patienter på ett mentalsjukhus och om livet på en cirkus, där Jonnas bror John arbetar under ett par säsonger.
Genom Jonnas öppna och riktningslösa längtan efter förändring beskriver romanerna den vanliga människa som lever anonymt och starkt i upprepningen och nödvändigheten, men med en smärtsam vetskap om att livet skulle kunna vara något annat och mera än livets nödtorft. Tillsammans bekräftar de den sanning som den sinnessjuke bagaren på sjukhuset bad Jonna föra vidare, “att varje människa är större än det liv hon lever”.
Som barn och ung drömmer Jonna att hon är ett föräldralöst barn: “Det var en känsla som började i realskolan och förstärktes i gymnasiet. Jag skäms över dem. Över deras osäkerhet inför mig som studerande. Över att Carl-Frederik inte vågade ge mig örfilar längre. Över att jag bara med en föraktfull blick kunde göra dem förlägna och bedrövade. Över att de lät mig gå och smälla igen dörren när jag inte stod ut med dem. Det var i synnerhet vid kvällsmaten. Plötsligt blev det för mycket att sitta och höra dem tala om vädret – en vana som de hade sedan sina många år med lantbruk – och se dem sitta och äta. Det kunde driva mig till vansinne”.
(Den lange sommer, 1979).
Himmel och helvete
“Det kommer en tid som är större än denna”, spår den sinnessjuke bagaren 1955. Och han får rätt. Himmel og helvede är Jonnas rapport från ungdomsupprorets storhetstid i Köpenhamn 1968–1970, och läser man serien från början kan romanen läsas som 1968 kunde upplevas. I en känsla av att allt är möjligt, att världen är euforisk, att gränser är till för att upphävas, att drömmar kan bli verklighet. Stämningen genljuder i klinikbiträdet fröken Andersens konstaterande i början av romanen: “Min värld har brutit samman, men det ger plats åt förändring”. Eller när Jasmin, den girige kioskägaren och hyreshajen Bols förtryckta hustru proklamerar att “tiden ropar på rättvisa, märker ni inte det? Tiden är med oss. Världen är i rörelse”.
Himmel og helvede kan läsas i en enda utdragen lyckokänsla som en saga, där det goda segrar. Som när den till synes eviga gamla ungmön fröken Andersen blir bordellmamma med massor av pengar, kärleksupplevelser och sociala erfarenheter. Eller när Jasmin från den ena dagen till den andra lämnar Bols, och det livslånga och intensiva äktenskapet blixtsnabbt krymper till “ett kort intervall, en schizofren vistelse i ett främmande land”. Till hälften häxa och till hälften helgon vandrar Jasmin rakt ut ur äktenskapet som en radikalfeministisk drömfigur, för att därefter slå sig ner som spågumma på Lolland. Som en fågel Fenix reser hon sig ur förnedringen efter ett livslångt fåfängt försök att tillfredsställa mannen. Trots historiens osannolikhet tror man mycket gärna på den och låter sig ryckas med i en sådan grad att man läser över mörkret i romanen.
Obehaget infinner sig ändå öppet i Kirsten Thorups beskrivning av en av drogkulturens avfallsprodukter, den maniskt paranoide despoten, Fred, som på en ödegård i Wales engagerar sig i en kuslig maktkamp med Maria, som är konstnär och speglingsfigur för Jonna. Freds övermänniskofilosofi utvecklar sig som en parabel över frestelsen i öknen, där Satan lovar Jesus hela världen om han vill underkasta sig och tjäna honom.
Men man glömmer Freds helvete igen och gläder sig åt att Maria har styrka att lämna honom, som hon lämnade sin älskade Jonni när hon upptäckte att han var homosexuell. Och man önskar henne vid romanens slut lycka till med det nya liv som hon ser ut att få i ett lyckligt resonemangsäktenskap med John, Jonnas bror, som har letat efter Maria sedan romanens början. För honom är hon kärleken och den enda, för henne är han möjligheten att förena en konstnärlig karriär som violinist med drömmen om ett liv med man och barn.
Efter läsningen av Den yderste grænse, blir emellertid Himmel og helvede en mörkare roman. Läst framifrån är romanen ett vittnesbörd om förändringens möjlighet, läst bakifrån, i ljuset av Den yderste grænse, tränger helvetesvisionen fram, och man undrar om avsnittet om Fred och Maria är ett destruktivt tecken i tiden och kulturen som inte blir synligt förrän efteråt, när allt är över, när läsaren har stått vid den yttersta gränsen.
Himmel og helvede förenar och sluter romanens stora och brokiga mönster på Kongens Nytorv i Köpenhamn i september 1971, där de mest prominenta finansmännen i västerländsk kapitalism bevistar en festföreställning på Det kongelige Teater, allt medan poliser på motorcyklar kör ner demonstranter på trottoaren utanför teatern. Ryktet gör gällande att polisen testar en hemlig Nato-plan i den våldsammaste sammanstötningen mellan statsmakt och demonstranter i Danmark sedan andra världskriget. Det är Världsbanken som håller kongress med deltagande av den amerikanske utrikesministern. Men studentaktivisten Asger, som i månader har varit involverad i planeringen av demonstrationerna, får i sista ögonblicket politiska och moraliska skrupler och i stället för att delta, anklagar han sig själv för att sakna tålamod och uthållighet, för att sväva i ett tomrum av idéer och visioner utan substans, för att vilja avslöja det kapitalistiska systemet genom konfrontation med makthavarna och för att veta alltför lite om den arbetarklass som han ville göra revolution för. Det gigantiska, självdestruktiva och verklighetsfrämmande övermod som tydligt kom fram i terrorismen, fanns också i ungdomsupproret och dess politiska utlöpare, som i uppgörelsen kring Världsbanken. För också den västerländska terrorismen var ett barn av 1968, och vad händer, som Jonna frågar sig i Den yderste grænse, om man börjar se sig själv eller en del av sig själv i den tyska terroristen Ulrike Meinhof, “den ordentliga, duktiga flicka som hade gjort sig till maktens baksida, dess skugga. Och blivit främmande för allt mänskligt?”
“Språnget från 1950-talet till nu är så fantastiskt stort. Det är som om man har levt i en värld som har sjunkit i havet”, sade Kirsten Thorup i samband med utgivningen av Den yderste grænse. Att skapa förbindelsen bakåt till detta barndomens försvunna Atlantis har Kirsten Thorup tagit på sig, först och främst med Jonna-serien som har gjort henne till en av Danmarks mest lästa författare. En modern Nexø och en kvinnlig H. C. Andersen är beteckningar som har använts om Kirsten Thorups författarskap.
Den yttersta gränsen
I Himmel og helvede är det förändringens genombrott i personernas liv som skapar romanens mönster. I Den yderste grænse är det däremot domedagsbilder som genomsyrar och förenar personernas liv. Studentaktivisten Asger arbetar således nu som dataoperatör på utarbetandet av en ekonomisk världsordning, ett storstilat försök att finna en teoretisk grund för att förhindra jordens undergång. När han förlorar tron på att ensam kunna förändra världen och upptäcker att han än en gång har fallit offer för en illusion, begår han självmord efter att ha raderat ut hela kundkartoteket i företagets datasystem. Han tar därmed en del av sin värld med sig i fallet och sviker samtidigt Jonna, som han har lovat “århundradets äktenskap”, där de tillsammans ska praktisera socialistisk kärlek.
När den ambitiösa lärarinnan en morgon upplever vardagens ragnarök i ett hem där modern har haft supfest känner hon sig som “instängd i en vrångbild, en förvarning om domedagen”. Hon är själv i kris sedan älskaren har svikit henne, och efter att ha sett de skrämda, försummade barnen i den demolerade lägenheten hamnar hon på en psykiatrisk klinik. För Esther, barnens mor, har världen också brutit samman under suporgien. Hon bestämmer sig för att sätta eld på syateljen där hon är direktris. Hennes syster, fredsaktivisten Doris, ser apokalypsens bilder “eld och brand och blixtar som slet sönder himlen” i Esthers avsikt, men hon kan inte hejda henne. Det kan däremot den före detta terroristen Bruno, bartender och Esthers hemlige beundrare. “Bara för att man står vid randen av en avgrund, är det ju inget som säger att man ska kasta sig i den”, säger han till henne, och i en kärleksfull överrumplingsmanöver lyckas han ta ifrån henne tändstickorna. Och slutligen: “Stora Esther hade funnit sin överman. Hon hade funnit kärleken”.
Bara kärleken kan rädda jorden från undergång, är det sagoaktiga budskapet, men just kärleken får ge upp i de realistiska kärleksbeskrivningarna. John och Maria genomlever således en traumatisk skilsmässa, och Asger, som Jonna går och väntar på, hinner före självmordet förälska sig lidelsefullt i massageflickan Susi. Att den homosexuelle Jonni älskar kvinnor men åtrår män, gör honom således inte till outsider i Kirsten Thorups universum. Tvärtom blir han ett uttryck för den generella förtvivlan, att begäret och kärleken inte kan riktas mot samma person. Och Jonna själv, som väntar på att gifta sig med Asger samtidigt som hon har ett erotiskt förhållande till grillbarägaren Kris, önskar att “han och Asger kunde smälta ihop till en person, en man. Och att jag själv kunde smälta ihop till en hel människa”.
I Himmel og helvede försvann Jonna som jagberättare bakom de äventyrliga förändringar som förverkligas av alla utom henne själv. Det närmaste man kommer henne är broderns något förbehållsamma karaktäristik på romanens sista sida. För hon är inte direkt hans typ. “Hon pratar och tänker precis som en karl”, “man har då ingen känsla av att det är en kvinna man är tillsammans med”, “hon är för mager och vass, och hon har visst aldrig begripit sig på karlar heller”, berättar John. Först i Den yderste grænse kommer Jonna som vuxen in på scenen igen.
I två stora kapitel förs Jonnas historia fram till nutid. Inte förrän Asger dör ger hon upp drömmen om ett annat och mer lysande liv. “Jag kan inte jämt gå omkring och låta den ena drömmen avlösa den andra och dö”, säger hon till Kris. I hela sitt liv har hon levt i barndomens och ungdomens diffusa, uppåtsträvande dröm om “ett steg uppför samhällsstegen”, men som fyrtiotvåårig inser hon att livet snarare har dominerats av rädslan för att gå under. Efter Asgers självmord försvinner Jonnas sista illusion. När romanen slutar är hon på femte året anställd som expedit på ett varuhus och funderar på att bli förtroendeman. Förhållandet till grillbarägaren fortsätter. Han finns, arbetet finns. Och det räcker.
Den yderste grænse är alltså en enda lång revision av Himmel og helvedes vision om att allt är möjligt, och att gränser är till för att upphävas. Den dröm, som kollektivt och samhälleligt testades i ungdomsupproret, revideras nu slutgiltigt. Efter Den yderste grænse börjar man undra över Jonnaseriens namnsymbolik. Jonna, Jonni och John är alla förkortningar av namnet Johannes, och det ligger nära till hands att tänka att Kirsten Thorup med sin tolkning av den sista hälften av det tjugonde århundradet skriver på apokalypsen i Johannes uppenbarelse. Jonnaserien framstår som Kirsten Thorups kritiska kulturanalys av en samhällsutveckling som i goda och onda viljor går mot sin egen undergång.
“Känslan av att befinna sig i ett tomrum, inspärrad i bly. Känslan av att befinna sig i en förvrängd spegel. Känslan av att tid och rum var inlåsta i varandra … ” Så beskriver Ulrike Meinhof, den mest berömda medlemmen av Röda Armé-fraktionen, tillståndet i den s k “Dödens avdelning” i Stammheim-fängelset, där hon begick självmord 1976. Citatet ingår i romanen Himmel og helvede, där Kirsten Thorup låter Jonna likna Stammheim vid en bild av den sista hälften av 1900-talet, “precis som ett medeltidsfängelse var en bild av medeltiden”.
En bildningsväg
Den yderste grænse slutar “vid början”, som det sista kapitlet heter. Tillsamman med resten av familjen är Jonna gäst när modern Betty firar sin åttiofemårsdag på Fyn. I romanens allra sista bild är Jonna hemma:
“Hon /modern / hade glömt oss. Det var bara hon och Carl-Frederik / fadern / kvar i hela världen. De försvann ut genom den lilla, låga dörren och förvandlades till två tunga, starka, gulbruna oxar på Herrens Ängder långt utom räckhåll för oss, i skymningen efter den långa dagen under en brännande sol. Och medan solkungarna dukar under och ersätts med nya härskare som kasperteaterns dockor, skulle de alltid vara där, på ängen nära gräset bland de odödliga.”
Med Jonnaserien låter Kirsten Thorup en kvinnas liv genomlysa och spegla en ännu större och gemensam historia, men samtidigt kan romanerna läsas som en kvinnlig bildningsroman. Det kvinnliga jaget är närvarande i barndomen, men försvinner i ungdomen för att sedan åter komma till synes och bli närvarande i den vuxna realitetsprövningen och -avvikelsen. Jonna är hemma i längtan efter förändring i 1950-talets danska landsort, hemlös i huvudstadens 1968 och i sin egen vuxna kvinnohistoria. Hon är hemma igen i landsorten, i uppgivandet och i insikten om dödens realitet.
“Fattiga barn hade tre stora myter: paradiset, rikedomen och miraklet”, och de tre myterna hade etsat sig in i René, som beskrivs som en paria, en utstött. På romanens sista sida lovar René sig själv “att han skulle leva som om varje dag var den sista, som om tiden var gudomlig och måste hållas helig”.
Älskade okände
Medan Jonnaserien är en Danmarkshistoria under trettio år och en kvinnlig bildningsroman, är Elskede ukendte en nutidsbild av Danmark år 1992. Medan apokalypsen låg som undertext i Den yderste grænses undergångsbilder och domedagsfantasier, är texten om den yttersta tiden i Johannes uppenbarelse där som öppen och allestädes närvarande referens i romanen, som beskriver en dödskultur som är så stark att den fullständigt ockuperar och övertar personligheten. Elskede ukendte är Jonnaseriens mörka sida i renodlad apoteos. De motståndspotentialer som betingar hoppets överlevnad i Jonnaserien är i stort sett frånvarande i Elskede ukendte, trots att de två huvudpersonerna, Karl och René, räddar sig hem från var sitt religiöst vanvett i romanens slut. Båda hittar tillbaka till en vardag, och det är det sant sagoaktiga resultatet av en oavgjord maktkamp mellan två storhetsvansinniga, där den ene som pingstmissionär bestämmer sig för att frälsa den andre, som själv tror sig vara Jesus. Slutet har således fortfarande förbindelse med i synnerhet Himmel og helvedes magiska realism, men för övrigt har Kirsten Thorup med Elskede ukendte tagit steget fullt ut i en dystopisk realistisk beskrivning av nutiden.
“Han hade lust att omfamna de tysta träden och känna de hårda oböjliga trädstammarna mot sin kropp och smälta samman med dem, bli till man-och-träd. Men träden verkade otillgängliga och avvisande och ville inte släppa in honom i sin gemenskap. Han greps av en svindlande känsla av att vara en främling på en främmande planet”, står det om René i början av Elskede ukendte, som förenar existentiell och social ensamhet. René kände sig “utanför som pensionärer och arbetslösa som levde i sin tidsficka utan gränser”.