De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Tag: Kärlek
Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?
L. Onerva tillhörde den nya generationen akademiskt utbildade kvinnor och skrev själv drygt trettio verk. Hon debuterade med diktsamlingen Sekasointuja 1904, och det är som författare till en lyrik som “förknippar livsnjutning med lidande” som hon har blivit erkänd.Som prosaförfattare däremot, har hon ansetts vara “alltför intelligent, alltför analyserande”. Ändå är det L. Onerva som skriver den första moderna romanen i Finlands historia.
Hos mig är kärlekens makt så väldig, att den ofta nästan har slagit sönder min själ. Så skriver den finska författarinnan Aino Kallas i sin dagbok den 11 november 1918. Mens den väldiga “kärlekens makt” kan sägas vara den kraft, som driver fram hennes författarskap, placerer Maila Talvios författarskap sig centralt i de nordiska ländernas debatter om sexualmoral och inspirerades av bl a Ellen Key. Bakom upplysningsidealen kan man läsa en sammanhängande berättelse om kvinnlig sexualskräck, pessimism och dödslängtan.
“Jag är ingen kvinna”, skrev Edith Södergran. I skuggan av värlskatastrofer handlar hennes diktning om makten att definiera sig själv. Hennes bidrag till en ny värld är att ta klivet ut ur den marginaliserande kvinnligheten och ställa sig mitt på världens scen.Under sin korta levnad som poet var Edith Södergran tämligen utskämd. Många av pressreaktionerna gick ut på att dryfta om författarinnan var spritt språngandes – eller bara litet lagom galen.Edith Södergrans diktning skall ses som en pågående process, ett försök att visa på språkets omöjlighet att täcka den mänskliga erfarenheten av att vara sammansatt av ont och gott, manligt och kvinnligt, bödel och offer.
Även om Victoria Benedictsson är kompromisslös i sitt avståndstagande från företrädarna för den “fria kärleken”, är hon själv en äkta genombrottsförfattare. Hon skyggar inte för att ge sig in i det mest förbjudna. Det är inte idéerna i tiden, utan kroppens villkor i den nya moralen, som alltmer blir hennes stora tema. Kroppen blir hennes instrument och konstnärliga barometer, och hon avlyssnar i detalj dess signaler. Experimentet är vågat och kräver att hon ger sig in i lejonets kula. Med stålpennan i högsta hugg tar hon kurs på företrädaren för det moderna genombrottet, Georg Brandes. Vartenda ord som sägs dem emellan, antecknar hon, och mer därtill.Victoria Benedictsson går steget längre än sina kvinnliga kolleger när hon visar på priset för tidens “fria kärlek”, som är det kvinnliga begärets utplåning och kvinnokroppens förstörelse. I sin sanningsiver som “modern” författare som inte skyggar för tabun förbiser hon det patriarkala motståndet. Stora boken är ett unikt dokument om det historiska ögonblick då det kvinnliga objektet blir subjekt och under hotet om utplåning börjar tala. För denna insikt och för detta konstverk pliktade Victoria Benedictsson med sitt liv.
Under pseudonymen Harold Gote kom Frida Stéenhoff under åren 1897 till 1908 att göra några av de mest progressiva och radikala inläggen i den tidens svenska kvinnodebatt. På grund av sin vision av det könsjämlika och klasslösa samhället blev hon “brädpatronernas och grosshandlarnas bête noire’.Hon ville i sina texter emellertid inte enbart exponera sin tids sexism. Lika viktigt var det för henne att formulera strategier för att få en förändring till stånd. En av hennes huvudpoänger i detta projekt var att endast om kvinnan kan försörja sig själv kan hennes moderskap bli harmoniskt.Hennes skönlitterära författarskap har tycke av den programmatiska stridsskriftens och partsinlagans förutsägbarhet, vilket är till förfång för dess estetiska verkan. Ändå utgör hennes fiktion och broschyrer en viktig länk i nordisk kvinnolitteratur. Genom sitt avantgardistiska tonläge bidrog dessa till att flytta fram kvinnans position och Frida Stéenhoff blev en av de främsta feministiska teoretikerna kring sekelskiftet.
Victoria Benedictsson kände sig som “paria, en skabbig hund”. Innan hon bestämde sig för pseudonymen Ernst Ahlgren, tvekade hon länge mellan alternativen “Tardif”, den senkomne, och “O.Twist”, den ovälkomne. Skrivandet är för henne lika symboliskt laddat som uppenbarligen valet av signatur. “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?” undrar hon i januari 1888.Hennes eget liv blev kort och slutade tragiskt. Men under några få år i mitten av åttiotalet utvecklade hon en häpnadsväckande produktivitet. Hennes andliga vitalitet under denna korta period strider mot den bild av en sjuklig, undergångsmärkt varelse som dominerat hennes eftermäle.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.