Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Tag: Kärlek
Magdalena Sofia, “Malla”, Silfverstolpe höll den i Sverige mest kända vittra salongen, under 1820- och 1830-talen frekventerad av en rad av tidens berömda, manliga författare. Genom sin kontakt med dessa illustra män har Malla Silfverstolpe gått till historien, medan hennes egen person och hennes individuella bidrag till salongskulturen har kommit i skymundan.Hennes stora memoarverk, utgivet postumt i fyra band, är på en gång det viktigaste dokumentet om den svenska salongskulturen och den intressantaste kvinnolitterära text som framkommit ur denna kulturmiljö. Denna aspekt har negligerats och verket har i första hand uppmärksammats som historisk källa för kunskapen om tidens berömda män. Genom sin ingående undersökning av känslans villkor ger emellertid hon en unik inblick i kvinnolivets och kvinnokulturens motsättningar under det tidiga 1800-talet.
Den svenska romantikens mest uppskattade kvinnliga författare var Euphrosyne, pseudonym för Julia Christina Nyberg. Hon debuterade 1817 med några dikter i Poetisk kalender, en av den romantiska rörelsens centrala litterära tidskrifter. Kritiker, som bekände sig till romantikens estetiska ideal, kommenterade som regel hennes texter med sympati och uppskattning.Hennes litterära berömmelse tycks ha varit som störst under 1820-talet. Hon hämtade ofta sina motiv från sagor, sägner och legender – helt i tidens smak. Naturen var en annan av hennes inspirationskällor. Blommor, fåglar och årstidernas växlingar blev föremål för flera av hennes vackraste dikter. Det var kärleken hon helst och mest innerligt besjöng, men hon skildrade ochså i flera dikter det samtida litterära etablissemanget, ofta satiriskt.Den enda prosatext Euphrosyne publicerade var “Den sköna Cunigunda”. Den är kanske för en nutida läsare den mest intressanta av hennes texter. Här låter hon en rad kvinnobilder hämtade från Bibeln och den fornegyptiska gudavärlden, den samtida litteraturen och kulturdebatten spegla, fördjupa eller upphäva varandra.
Runt sekelskiftet 1800 blomstrar salongskulturen i de dansk-tyska aristokratiska miljöerna i Danmark. Sett i ett skandinaviskt sammanhang är den mest intressanta av dem Charlotte Schimmelmanns europeiskt kända och besökta salong. Som hustru till Ernst Schimmelmann, Danmarks finansminister, och även statsminister, hade Charlotte Schimmelmann ett omfattande umgängesliv med mycket representation. Men hon såg också till att hon alltid hade en krets av lärda och konstnärer samlade omkring sig. Genom att samla hovfolk, adel, diplomater och medlemmar av det högre ämbetsmannaståndet i sin salong placerade Charlotte Schimmelmann sig i fokus för tidens politiska begivenheter.Sitt rykte som salongsvärdinna vann hon emellertid som “skönande”, beläst och välorienterad inom de nya, europeiska strömningarna inom vetenskap, filosofi och litteratur, och som drivkraften bakom sin mans mecenatsverksamhet. Som salongsvärdinna byggde hon en bro mellan det centrala Europa och det provinsiella Danmark, mellan storpolitiken och det andliga livet. Men under sitt sista decennium var den Schimmelmannska salongen bara en skugga av sig själv.
För norska Magdalene Sophie Buchholm måste längtan efter att skriva ha varit lika stark som konfliktfylld. Hon producerade trots allt en mängd dikter, varav många blev tryckta i tidskrifter och poesisamlingar under 1780-talet. De flesta av hennes dikter samlades emellertid i hennes Poesier och gavs ut i Köpenhamn 1793. Denna samling publicerade hon under eget namn. Författaren fann det alltså inte nödvändigt att dölja sin identitet som kvinna.Både med hänsyn till innehåll och genreval var hon en tidstypisk författare. Hennes produktion omfattar elegier, tillfällesdikter, en heroid, ett ode och en romans, samt en del visor. Men det är känsliga och elegiska dikter som dominerar hennes författarskap.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.
Christiane Birgitte Koren är primärt känd för sina dagböcker. De skrevs under åren 1808-1815 men utgavs först 1915, under titeln “Moer Korens” Dagbøger. Författaren vänder sig för det mesta till den närmaste familjen, men texterna riktar sig också till vänner och umgängeskrets i både Danmark och Norge.Hennes dagböcker är ett känslomässigt och intellektuellt uttrycksmedel. Moderns roll i familjen innebar en förmedling av humanitet och kultur i hemmet. Inom den ramen kunde Christiane Koren utveckla sig som teaterkritiker, recensent, sago- och anekdotberättare, och inte minst som en förmedlare av människokunskap och livserfarenhet.1803 publicerade hon Dramatiske Forsøg, som aldrig blev uppförda och inte har varit föremål för någon senare uppmärksamhet.
De danska författarna Charlotta Dorotea Biehl och Sophia Lovisa Charlotte Baden odlade liksom ett flertal anonyma kvinnliga skribenter en moralisk och känslosam prosa. Biehl i sina moraliska berättelser. Baden i sina moraliska brevberättelser.Den centrala tematiken är familjeliv och kärleksintriger, och den utdragna handlingen har som drivfjäder ofta en konflikt i samband med ingåendet av äktenskap. De främsta förebilderna var Richardson, hans franske efterföljare J.F. Marmontel och tysken C.F. Gellert.
De kvinnliga danska 1700-talsdramatikerna skiljer sig betydligt från varandra. Både Anna Catharina von Passow och Birgitte Catharine Boye odlade herdespelet som genre, men de sökte sig snabbt olika vägar. Boye tog upp det heroiska skådespelet, och Passow började experimentera med den nya komedin, som även blev den genre som Charlotta Dorothea Biehl i huvudsak kom att ägna sig åt.Medan Boyes skådespel utgör en patetisk avslutning på 1700-talets heroiska dramatik, tillhör von Passow och Biehl en tidigare generation; de tänker i nya banor och har stor del i att den danska borgerliga dramatiken förs vidare efter Holbergs död 1754.
Om danska 1700-talstidskrifter och läsebibliotek