I 1980-talets svenska kvinnoprosa finns en uttalad språkkritisk och jagcentrerad hållning, likaså en tematisering och en omskrivning av monstruösa och änglalika drag som återanknyter till en kvinnolitterär tradition.
Tag: Historia
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Åren kring decennieskiftet från 1980- till 1990-tal blev en intressant och händelserik tid för den svenska minoritetslitteraturen i Finland. Episk bredd, psykologisk intensitet och fyllig personteckning, ett rikhaltigt stoff integrerat i en övertygande intrig, berättarteknisk skicklighet och formmedvetenhet, intressant metafiktiv reflexion, förmågan att skapa suggestiva fiktiva universa – samtliga dessa romantekniska grunddygder finns i rikligt mått representerade i den finlandssvenska prosans nya uppblomstringsperiod, som till yttermera visso domineras av kvinnliga författare.För de finlandssvenska poeter som debuterar på 1980- och 1990-talen är “kvinnodikt” inte längre aktuell. Bruksdiktningen har gjort sitt, just där behöver man inte längre konsolidera systerskap med agitatoriska tonfall. Man intresserar sig mer för poesin som språk.
Postmoderna berättare
På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.
Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. Hennes omfattande författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick sedan en utveckling bort från kriminalgenren, samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen.Författarskapen rummer kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.
Den nordnorska författaren Herbjørg Wassmo debuterade som lyriker på 1970-talet, och har därefter skrivit både dramatik och dokumentärlitteratur. De fem stora romaner som kom på 1980- och 1990-talet har i all sin komplexitet och skenbara olikhet ett tema som förenar dem: det svikna barnet. Men hennes avsikt tycks inte vara att kritisera otillräckliga eller kärlekslösa föräldrar eller ett förfrämligande samhälle i modern mening. Den egentliga konflikten befinner sig på ett djupare plan.Förutom att berätta om den unga och ofärdiga människan i en komplicerad socialiseringsprocess representerar “det svikna barnet” kanske först och främst det “barnsår” som vi alla bär med oss – oavsett ålder, tid och omgivning.
Vibeke Grønfeldts författarskap har efter hand blivit stort – mycket stort! Men trots tyngden, trots den bevågenhet och respekt som omgärdar författarskapet, står det egendomligt avskilt i den litterära debatten. På samma sätt som författaren fortfarande bor på sin födelseö Samsø, tycks hennes skrifter på motsvarande vis insistera på att förbli i utkanten av kulturen.
Den danska författaren Jette Drewsens 1970-talsförfattarskap har blivit en bild av det uppbrott inom litteratur, politik och privatliv som den nya kvinnorörelsen satte i gång. Hennes romaner berättar om och för den nya medvetandegjorda mellanskiktskvinnan, de gav upphov till diskussioner om den nya kvinnolitteraturens form och budskap – och de blev så småningom i sig reflexioner över en kvinnlig estetik som är under ständig förvandling.Medan Jette Drewsens kvinnor i 1970-talsromanerna finner en strategi för överlevnad, börjar Anne Marie Ejrnæs (född 1946) författarskap med två romaner om kvinnor vilkas liv bryter samman av klyftan mellan ideal och social verklighet. Krisen är ett centralt och efter hand inte odelat negativt begrepp i hennes författarskap. Ett författarskap som senare framför allt präglas av intresset för det historiska.
Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.