Tag: Finland

Den goda historien

På 1980-talet genomgick den historiska romanen, som också den är en sekelgammal favorit bland kvinnliga läsare, samma process. De kvinnliga hjältarna gjordes up to date. De historiska skildringarna anpassades till samtiden, och tillsammans med den nyromantiska litteraturen övertog den nyfeministiska historiska romanen de kvinnliga läsarnas intresse.Nya kvinnliga författare började i hela Norden skriva om gömda, glömda, förbisedda eller alldeles okända kvinnor från tidigare sekel, och böckerna mottogs av stora läsarskaror (och kritiker) med ett så överväldigande intresse att det kunde verka som om det var just den genre som de hade väntat på i åratal.

Legenden som historisk reflexion

De finska författarna Eeva Joenpelto, Anu Kaipainen och Eila Pennanen har alla i sina prosaverk fokuserat på kvinnolivet, patriarkatet och könsrollerna, antingen det har handlat om tidsskildringar i Eeva Joenpeltos Lojo-serie från 1970-talet, Anu Kaipainens historiskt-mytiska romaner eller Eila Pennanens inblick i heliga Birgittas liv, Pyhä Birgitta (Sierskan Birgitta), 1954, eller medelklasslivet i hennes Tammerfors-trilogi, förlagd till seklets början.

“Plus och minus framkallar stjärnregn”

Den finska författaren Eeva Kilpi debuterade 1959 med novellsamlingen Noidanlukko (Låsbräken) och under 1960-talet skrev hon en rad romaner och novellsamlingar där motsättningen mellan man och kvinna, kropp och intellekt, men ännu mera stad och land, är bärande. Med diktsamlingen Laulu rakkaudesta, 1972 (Sånger om kärlek, 1980) och romanen Tamara, 1972 (på svenska 1974), blir Eeva Kilpi en av de ledande personligheterna på den finska kvinnolitteraturens scen. Hos Eeva Kilpi dödar staden och den moderna teknokratin inte bara växter och djur utan också människan.Hon är en säregen blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist och hennes organiska helhetssyn på livet kommer allt tydligare till uttryck i författarskapet. Med sin självbiografiska trilogi skriver hon andra världskrigets historia från kvinnans och den finländska hemmafrontens perspektiv. Hon aktiverar läsarens eget minnesarbete samtidigt som hon redogör för sitt eget och fullföljer med stor konsekvens det civilisationskritiska perspektiv som varit drivande i hela hennes författarskap.

Att fånga texten mitt i livet

Med romanen Män kan inte våldtas, 1975, gick den finska författaren Märta Tikkanen rakt in i den pågående könsrollsdiskussionen, och blev en av den nya kvinnorörelsens galjonsförfattare, inte bara i sitt hemland Finland utan i hela Norden. I en rad böcker kom hon att tematisera inte bara en rad akuta kvinnoproblem utan också – eller framför allt – sin egen privata livshistoria på ett sätt som vann stor genklang.I bok efter bok undersöker hon de bojor som binder kvinnan eller jaget vid man, barn, älskare och föräldrar. “Var finns logiken”, frågar hon och arbetar sig systematiskt genom lager efter lager av bindningar för att om möjligt ändå hitta fram till berättelsen om en kvinnolivets logik. Gång på gång söker hon fånga den kvinnliga livstexten, sin livshistoria, bara för att visa projektets omöjlighet. Hon närmar sig sin berättelse på ständigt nya vägar och genom hennes författarskap kan man se hur tillvägagångssättet blir alltmer komplext och sofistikerat.

Ett universum kallat Tulavall

Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och det fantastiska, mellan barn- och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.I det samhälle som hon bygger upp i bok efter bok är huvudpersonerna grändernas fattigfolk. Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva. I sin senare produktion stiger hon allt oftare in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker går hon tillbaka till sin barn- och ungdom.

Uppror mot stagnationen

Efterkrigstidens unga författargeneration i Finland upplevde ett enormt behov av att bryta banden med den klassiska lyriktraditionen och det retoriskt tomma lyriska språket från förkrigstiden. Gemensamma drag inom prosamodernismen i Finland är språkets uppror mot tidigare traditioner, synvinkelsbyte och en ironisk stil som kan slå över i parodi. Ofta förekommer syntaxbrott. Det nya är också att odramatiska händelser skildras noga, får symbolisk betydelse, och att verkligheten beskrivs mer komplicerat än tidigare.

Utanför kulturen, mitt i modernismen

Under 1950- och 1960-talet steg en rad kvinnliga författare rakt in i centrum av den nordiska litteraturen. De trädde fram som fullfjädrade modernister och de hälsades med ovationer. De nyskriver modernismens främlingskap, men samtidigt som de på detta sätt placerar sig mitt på den litterära scenen ställer de sin dikt i det medvetna utanförskapets tjänst.De skriver sig in i den tradition där diktaren är en främling utanför eller just på gränsen till det samhälleliga, men de ställer sig också utanför denna litterära tradition och stångas oavbrutet med dess vedertagna former, symboler och språkbruk. Ett genomgående tema är det kulturellt marginaliserade, det som bland efterkrigstidens och ännu mera postmodernismens filosofer kommit att definieras som “det kvinnliga”.

Från mannen till barnet

Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.

Finlandssvenska krigsmodernister

På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.