“Nu är det på tiden att mödrarna förkastar sina månghundraåriga stelnade, gamla mönster och slutar att idealisera såväl madonnan och barnet som den vid bykbaljan böjda, skrynkliga, gråa och av sorgen nedslagna modern”, skriver Eeva Kilpi (född 1928) i pamfletten Miesten maailman nurjat lait (De galna lagarna i männens värld), 1968. Radikalismen i hennes artikel varslar både om den förändring som skulle komma i finländsk litteratur under 1970-talet och den som var på väg i hennes egna texter.
Med diktsamlingen Laulu rakkaudesta, 1972 (Sånger om kärlek, 1980) och romanen Tamara, 1972 (på svenska 1974), blir Eeva Kilpi en av de ledande personligheterna på den finska kvinnolitteraturens scen. Redan på 1960-talet hade hon skildrat kvinnor och kvinnors sexualitet, men i dessa dikter och i Tamara tar hon steget fullt ut och gör kvinnan till det erotiska subjektet. Tamara är en hämningslöst utlevande kvinna. Hon bryter konsekvent med vedertagna etiska normer, är ogift, har gifta män som älskare och inga som helst skuldkänslor över att vara “den andra”. Männens kroppar skildras som hon, kvinnan, upplever dem, och hon benämner deras könsorgan på samma sätt som män brukar beskriva kvinnors. I den sexuella akten “skapar” Tamara mannen och gör honom till det han är. Hon har ett intensivt kärleksliv och rapporterar om det för romanens berättare, som är en impotent invalid och forskare i språkpsykologi. Personkonstellationen är emellertid inte någon enkel omvändning av de vedertagna könsrollerna, snarare ett djärvt försök att gå förbi dem. Den fysiska och erotiskt utlevande Tamara och hennes fysiskt passiviserade, men intellektuellt expansive manlige vän är ett uttryck för de till synes oförenliga poler, som, enligt Eeva Kilpi, måste förenas för att utveckling och kärlek skall vara möjlig, och på romanens slutsidor färdas kvinnan och mannen mot varats och universums gränser: “Det som är samma som jag och allt det som inbegriper dig i din helhet bildar för ett ögonblick en personform som inte finns att få tag på i grammatikböckerna. Relativitetsteorin gör en kullerbytta i rymden. Det oändliga fyller nollan och höjer den upp till en potens som aldrig finner sin utmynning. Plus och minus framkallar stjärnregn.”
Reaktionerna inför romanen Tamara blev blandade. Den väckte både uppseende och debatt. Med diktsamlingen Laulu rakkaudesta träffade Eeva Kilpi emellertid både kritiken och den stora publiken mitt i hjärtat. Som ingen före henne skriver hon här det vardagliga begärets lov. I motsats till sexualaktivismens antiseptiska kopulationer ger hon sin hommage till den mänskliga kroppen i all dess skröplighet och obotliga iver. I burleska vändningar och med vass ironi, men framför allt med en stor portion varmhjärtad humor, beskriver hon de gränser, fördomar, tabun och trista konventioner, som ständigt hotar att sätta stopp för den kärlek, som trots allt är obetvinglig. “En vacker dag / kryper vi ihop hos varandra / ett lås knäpper till och vi kommer aldrig mera loss, / dina förslitna leder insnärjda i min gikt, / mitt magsår intill ditt hjärtfel”, står det lite gycklande i inledningen till samlingens titeldikt, men snart slår den förtröstan på kärlekens kraft som bär dessa dikter igenom mycket tydligt och klart: “och med starr i ögonen, i väntan på vårdplats / famlar du blint efter mig, / känner dig för med händerna. / Känn på du bara: / under alla de här rynkorna finns jag, / den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut, / du mitt smultron, min svala, min blomma så fin.”
“Det tråkiga är bara att man knappast nånsin får läsa en öppen och passionerad, detaljerad och hämningfri skildring av sexuellt beteende i skönlitteraturen och minst av alla av kvinnliga författare”, säger en av bipersonerna i Eeva Kilpis Tamara, 1972, och såväl romanen som dikterna i Laulu rakkaudesta samma år kan ses som ett kraftfullt försök att råda bot på detta missförhållande.
Eeva Kilpi debuterade 1959 med novellsamlingen Noidanlukko (Låsbräken) och under 1960-talet skrev hon en rad romaner och novellsamlingar där motsättningen mellan man och kvinna, kropp och intellekt, men ännu mera stad och land, är bärande. Höjdpunkten i hennes tidiga produktion Elämä edestakaisin, (Livet tur och retur), 1964, handlar om en evakuerad karelare som knappt kan bära sin hemlängtan. Två år dessförinnan, i romanen Nainen kuvastomessa (Kvinnan i spegeln), 1962, berättade hon om en kvinna som bröt upp från den karelska landsbygden och dess kvinnogemenskap för att blir husmor i staden, där hennes liv fylls med aktiviteter men töms på mening. I de svarta moraliteterna i Rakkauden ja kuoleman pöytä (Kärlekens och dödens bord), 1967, närmar sig hennes kritik av det urbana livet ett rent fördömande.
Hos Eeva Kilpi dödar staden och den moderna teknokratin inte bara växter och djur utan också människan. Hon är en säregen blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist och hennes organiska helhetssyn på livet kommer allt tydligare till uttryck i författarskapet. I diktsamlingen Animalia, 1987, beskriver hon ett uppgående i naturen som är närmast panteistiskt. Här finns ingen hierarki mellan människor djur och växter: “Varje djur är ett subjekt. / Det vill säga medelpunkten i sitt eget liv, / sin egen försvarare, / på sin vakt åt alla håll / som du och jag”, skriver hon. Det finns inga skillnader, alla ingår vi i samma helhet. “Varför inte kalla alla för människor”, säger den unge älskaren till sin älskade i titelnovellen i Kuolema ja nuori rakastaja, 1986 (Döden och den unge älskaren, 1988). En tumör växer i hennes livmoder, men hon vägrar att låta sig opereras och stympas. I stället använder hon all den kraft hon har kvar åt att “slå omkull världen” genom att aktivera sina elever i kampen för ett samhälle inte mot utan med naturen.
I Eeva Kilpis texter upptäcker människan sitt innersta genom att öppna sig för naturen och den cykliska process som ständigt fortgår där. Henry Thoreaus Skogsliv i Walden, 1854, är ett verk som ständigt faller recensenterna i tankarna när de läser hennes böcker och precis som Thoreaus transcendentalism rymmer Eeva Kilpis ekologism en starkt samhällskritisk och socialreformatorisk dimension
“Med min gamla hund vid fötterna ser jag ut en plats vid tunet där jag skulle kunna begrava honom. Jag försöker vänja mig vid döden. Efter dig, min vän, tar jag mig kanske en man, en av de där skygga och allergiska” står det på försättsbladet till Häätanhu, 1973 (Bröllopsdansen, 1981), Eeva Kilpis kanske mest älskade roman. I hennes berättelser är döden alltid närvarande, förfallet inbyggt i blomstringen och förlusten i kärleksakten. Det finns ett stort vemod i hennes berättelser, men också ett starkt raseri. Hon gör sig till uttolkare för det fönekade, till naturens delaktige, de åldrande kvinnornas försvarare och det teknokratiska manssamhällets fiende. Hon berättar om det övergivna landskapet, om landsbygden och de glömda kvinnorna; de medelålders, de inte helt vackra, men livs levande och med alla passioner och hela sin längtan i behåll.
I Eeva Kilpis berättelser är det förflutna alltid närvarande. Kvinnan befinner sig mitt i livet i alla avseenden, men för att kunna gå vidare måste hon, som Anna Maria, huvudpersonen i Häätanhu, söka sig tillbaka. I ett övergångsskede, mellan två faser i sitt liv, mellan två män och två äktenskap, blir vistelsen i det öde släkttorpet i naturens mitt närmast en rite de passage, där det gamla äntligen, likt i ett naturens kretslopp, kan upplösas och multna bort för att ge plats åt det nya. På romanens sista sidor begraver hon i ett symboliskt skeende sin gamla hund alltmedan hon betraktar den kommande höstens “ursinniga och milda skönhet”.
“Hon visste mycket väl att den nya vägen hade blivit färdig under våren. Men när hon kom till den gamla, mellan kilometerstolpen och busshållplatsen, bromsade hon in av gammal vana, och då hon svängde in på den gropiga, välkända vägen, kände hon att det var just så här hon hade velat komma hit, precis som alltid förr”, börjar Eeva Kilpis mycket lästa roman Häätanhu, 1973, och textens lite vemodiga, men ändå beslutsamma klang är signifikativ. I hennes texter söker sig kvinnorna alltid tillbaka i livet och till naturen, för att finna ett fäste i livet.
“Varje dag är en berättelse”, skrev Eeva Kilpi redan i Laulu rakkaudesta. Samma tanke avspeglas i hennes offentliga självporträtt i Ihmisen ääni (Människans röst), 1976, liksom i dagboken Naisen päiväkirja (En kvinnas dagbok), 1978. Det självbiografiska ligger tätt under ytan i hela hennes författarskap. Sommartorpet, som är spelplatsen inte bara i Häätanhu utan också i många av hennes noveller är beläget i Savolax, där hennes eget sommarhus ligger, och många av hennes huvudpersoner har påtagliga likheter med henne själv. Under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet närmar hon sig också den rena självbiografin alltmer.
Efter de självbekännande Ihmisen ääni och Naisen päiväkirja vänder hon blickarna först mot sin far och sedan mot den egna barndomen. Diktsamlingen Ennen kuolemaa, 1982 (Innan döden, 1984), är en enda lång sorgesång över faderns borttynande och död. Ibland tar hon till de gamla humoristiska tonfallen: “Fullt så död behövde du inte vara, far / du kunde titta in ibland, sitta i gungstolen, / fatta min hand och hålla den länge när vi hälsar / precis som förr.” Men gång på gång visar döden sitt oförsonliga ansikte i Ennen kuolema, ingen bot mot sorgen finns. I den stort anlagda Elämän evakkona, 1983 (Evakuerade för livet, 1985), återvänder hon också till sin karelska hembygd och motivkretsen från Elämä edestakaisin, men med faderns död som utgångspunkt. I en rad uppskakande scener får läsaren följa huvudpersonen Tauno Kokkos gradvisa nedmontering på sin väg mot döden. Han är en kraftkarl, en före detta trävaruhandlare och elitidrottsman, van att bestämma och segra. Men innan cancern tar honom bort från livet får han finna sig i att bli undanskuffad, bortrationaliserad och omvärderad.
Eeva Kilpi kommer allt närmare de smärtpunker som hela tiden arbetat i hennes berättelser och hennes texter blir allt tydligare både vad det gäller livshållning och personlig bakgrund. 1989 ger hon ut den första delen av sin självbiografiska trilogi Talvisodan aika (Vinterkrigets tid, 1990), Välirauha, ikävöinnen aika, 1990 (Längtans tid, 1991), och Jaktosodan aika, 1993 (Fortsättningskrigets tid, 1995). Med dessa böcker skriver hon andra världskrigets historia från kvinnans och den finländska hemmafrontens perspektiv. Men det handlar också om olika sätt att söka förstå denna historia. “Förborgad i minnena ligger fortfarande det personligas sällsamma skärpa som romanen inte uttömt”, skriver hon i Jaktosodan aika och i sina självbiografier öppnar hon dörrarna inte bara till sina egna utan också till andras minnesrum. Hon ställer sin personliga skildring mot sin mors minnen och hon inventerar arkivens krigsdagböcker och dåtida tidningspress. Hon aktiverar läsarens eget minnesarbete samtidigt som hon redogör för sitt eget och fullföljer med stor konsekvens det civilisationskritiska perspektiv som varit drivande i hela hennes författarskap, även i den privata berättelsen.
Redan 1954–57 utkommer Väinö Linnas magnifika skildring av de finska krigsåren och de inhemska krigen har spelat en stor roll inom finsk skönlitteratur. Perspektivet har dock alltid varit den manlige soldatens. Först vid 1980-talets slut skrivs historien med ett annat perspektiv. I Eeva Kilpis självbiografiska böcker, som utspelar sig i Karelen, beskrivs kriget ur den drabbade civilbefolkningens, kvinnornas och barnens, perspektiv.