Tag: Feminism

Vit mans slav

Den svenska författaren Sonja Åkesson debuterade 1957 med Situationer och gav ut ytterligare en diktsamling under 1950-talet. I de tidiga böckerna vacklade hennes skrivsätt mellan den förfinade metaforiken i natur- och landsbygdsdikterna och de människoskildrande grotesker, som hon sedan kom att utveckla. I augusti 1960 var hon med om att skriva manifestet “Front mot formens tyranni”, som var ett viktigt steg ut ur 1950-talsmodernismen in i ett mer realistiskt 1960-tal.Hon fann sin egen speciella ton inom ramen för den nyenkla estetiken under inspiration av konkretismen. Hennes dominerande skrivsätt är en rak, berättande realism. Det persongalleri som strömmar förbi i hennes dikter berättar levande om andra människor. Men samhällssatiren är en lika viktig genre för Sonja Åkesson som personporträttet. Det kanske mest framträdande draget i Sonja Åkessons dikt är hennes groteska ironi.

I mitt sinne kokade vreden

I början av 1960-talet utkom den första diktsamlingen av Vilborg Dagbjartsdóttir, som i egenskap av modernist och mångsidig kulturpersonlighet har inspirerat såväl en yngre generations kvinnliga isländska författare som författare i sin egen generation.Författare som Þóra Jónsdóttir, som debuterade 1973, och Þuríður Guðmundsdóttir, som utgav sin första bok 1969, är liksom Vilborg Dagbjartsdóttir, inflyttade till Reykjavik och delvis upptagna av samma poetiska motiv. De uttrycker sig i exakt utmejslade, minimalistiska dikter som kräver läsarens fulla uppmärksamhet.

Som en blå våg

Den norska lyrikern Eldrid Lunden debuterade 1968 med diktsamlingen f.eks. juli, en bok som på ett nytt och fräckt sätt protesterade mot etablerade konventioner i norsk lyrik. Hon är en pionjär bland de lyriker som från en feministisk position undersöker språket som maktmekanism och möjlighet i poetisk form.Hos Eldrid Lunden knyts kvinnligheten ofta till metaforer som vatten, regn, slem, mun, medan manlighet konnoteras av “hårdare” metaforer som bil, insekt och puls. Men i Lundens texter är detta retoriska spel samtidigt öppet och dynamiskt; en poäng i hennes dikter är just att undvika att fastställa betydelse, men att bryta ner de konventionella föreställningar som kan cementera könsrollsmönstret. Rörelse, musik, melankoli, men också uppror sveper som en blå våg genom Eldrid Lundens författarskap: Ingenting får falla till ro i detta språk; poesin är evigt otålig.

Från mannen till barnet

Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.

En professionell outsider

Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.

Ut ur krigets värld

Efterkrigstiden i Finland skapade en längtan efter konst och litteratur. Det gavs ut mycket lyrik, och ovanligt många av debutanterna var kvinnor, både finlandssvenska och finska. Men kvinnornas diktning kretsade inte kring partipolitik eller patriotism. Det individuella jaget, kvinnans egna erfarenheter, omsorgen om hemmet, barnen, världen och mänskligheten stod i centrum. Man sökte efter en form som skilde sig från det klassicistiska diktspråket, vars ställning hade stärkts under kriget. Snabbast tonade denna röst fram bland de unga kvinnorna, som ofta var mer beredda än männen att finna nya synvinklar och komma ut ur krigets värld.Kvinnornas lyrik kan delvis läsas som ett ställningstagande till en lyrisk kultur i förvandling, men också som en vidareutveckling av skriftliga strategier. Ett bevis på den betydelse och styrka som de kvinnliga lyrikerna i skuggan av kriget har haft är att anmärkningsvärt många av dem har skapat sin egen profil och fortsatt att skriva sin egen typ av moderna dikter ända fram till i dag.

Livets egen runsten

Den socialt medvetna författaren Moa Martinson, folkhemmets enfant terrible, var i två decennier “goa Moa” med svenska folket. I hennes författarskap vävs tre projekt samman: ett sexuellt, ett historiskt och ett psykologiskt. Stora delar av författarskapet kan läsas som ett dokument om det kvinnliga medvetandet i arbetarklassen under en period av stor social oro, då arbetarrörelsen växte sig stark – och om arbetarrörelsens svek gentemot sina egna kvinnor.Hos Moa Martinson blir moderskroppen det centrum kring vilket stoffet organiseras, vilket är en nyhet i den svenska litteraturen. De flesta av hennes kvinnogestalter är starka men kluvna. De är bundna vid sitt biologiska öde men strävar ofta efter att överskrida det. Hon mötte motstånd hos kritikerna för sina opolerade beskrivningar av kvinnors kroppar och sexualitet. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.

Att skriva sitt jag i världen

På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.

Med ansvar för hela mänskligheten

Den finska författaren Hagar Olssons debut från 1916, anses, tillsammans med Edith Södergrans debut, som den finlandssvenska modernismens födelse. Som litteraturkritiker på Dagens press börjar hennes ryktbara kampanj för “det moderna” i konst och dikt. På hennes litterära program stod tillit till livsmakterna, till människoandens kraft att förvandla världen och till konstnärens heliga kall. Den största formella förnyelsen åstadkom Hagar Olsson inom dramatiken. Hagar Olssons skådespel är i hög grad politisk teater, förkunnelse och agitation.”Den nya kvinnan” och hennes problematik blir ett allt tydligare tema i Hagar Olssons romaner från slutet av 1920- och början av 1930-talet. Genom kontakt med den feministiska kvinnogruppen kring tidskriften Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad skärptes Hagar Olssons intresse för kvinnofrågor.