I de kvinnliga författarnas texter låter sig arbetet ofta förenas med kärlek och äktenskap antingen kvinnan väljer ett regelrätt lönearbete eller, vilket oftare är fallet, blir sin mans kompanjon och arbetskamrat. Väljer kvinnan däremot ett konstnärligt yrke hopar sig genast svårigheterna.”Författarinna och artistinna är hora”, skrev August Strindberg i ett brev till Ola Hansson. När kvinnan lämnar sin skyddade plats i hemmet och träder ut i det offentliga livet för att sälja sin produkt, och därmed också sig själv, till en anonym och betalande publik framstår hon som en var mans kvinna, en prostituerad.Konflikten mellan kärleken och konsten, mellan plikten och kallelsen och mellan vardagslivet och artistlivet är ett varierat och återkommande tema hos 1880-talets kvinnliga författare, ofta gestaltat med teaterscenen som fond och med skådespelerskan eller sångerskan som aktör.
Tag: Emancipation
Finska Minna Canth blev i ett slag ensamförsörjare, affärskvinna och författare. Istället för att enligt dåtida gängse bruk nöja sig med att föra en änkas enkla och tillbakadragna liv, kom hon att bli den mest omtvistade författaren inom finsk realism, och den som gav gestalt åt det finska dramat.Sedan dess har hon varit en av de mest spelade dramatikerna i Finland, och vid sin död fick hon en nationalhjältes eftermäle.
Språkdebatten i Finland
Det moderna genombrottet i Sverige
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Det moderna genombrottets i Norden i 1880-talet präglades i sin helhet av en febril kvinnlig aktivitet. Kvinnorna slöt sig samman i nationella kvinnoförbund, där de oupphörligt och ihärdigt arbetade på att få upp kvinnosaken i de lagstiftande församlingarna. Det var borgerskapets unga kvinnor som var väl bevandrade i språk, konversation och gott uppförande, som i tidningar, tidskrifter och skönlitteratur skrev om kvinnofrågan som en samhällsfråga.För många av det moderna genombrottets kvinnliga författare ledde uppbrottet därför till personliga och konstnärliga nederlag. De bröt nacken eller pennan på den moderna paradoxen. Men emancipationsprojektet övergavs inte. Hos de kvinnor som fortsatte skriva århundradet ut, och hos dem som debuterade omkring sekelskiftet, fick spänningen mellan ideal och desillusion, mellan rörelse och ögonblick bara en annan form.
Det var den förändrade samhällsekonomin som gjorde att Nathalie Zahle fick gehör för sina utbildningstankar, och genom att grunda skolor uträttade hon ett banbrytande arbete för att kvalificera kvinnor för de nya krav som omställningen medförde. Det krävde att kvinnorna kunde försörja sig själva, att de hade kunskaper och utbildning.I överensstämmelse med detta utformade också genombrottskvinnorna sina romaner som bildningsförlopp. Att det sällan lyckades, att deras bildningsromaner blev sammanbrottsromaner, beror inte på att de var dåliga författare, tvärtom, utan på att romanerna reflekterar modernitetens dubbelhet: att frigörelsen till personlig myndighet samtidigt är ett lösrivande, en förlust av kontrollen.Karakteristiskt nog kom Erna Juel-Hansen närmast att uppfylla genrekravet. Av samtliga kvinnliga genombrottsförfattare hade hon störst tillit till framsteget. Hennes bildningsromaner bärs av en optimistisk tro på frigörelsens möjlighet och en vilja att – trots allt – skriva fram en hel kvinnoidentitet.
Det var en roman skriven av en kvinna, Mathilde Fibigers Clara Raphael. Tolv Breve (1851) som fick striden om äktenskapet och förhållandet mellan könen att blossa upp som svenskerne havde haft ett tiotal år tidligere med C.J.L. Almqvists Det går an i 1839.Romanen väckte irritation i alla politiska läger. Under ett års tid publicerades närmare 25 inlägg i tidningar och tidskrifter samt tio pamfletter. Framför allt upprördes man av jämlikhetskravet.Hon skrev personligen två flygblad som inlägg i fejden där det än tydligare framgår att hennes hjärtesak just var att stärka kvinnornas självmedvetande. Clara Raphael. Tolv Breve har betraktats som kvinnorörelsens första manifest i Danmark. Romanens politiska budskap är visserligen tvetydigt, men försöket att uttrycka en hel kvinnlig subjektivitet talar till oss genom de genomgripande historiska omvälvningar som skett i kvinnornas liv.
Fredrika Bremer har vunnit respekt som personlighet, som brevskrivare och reseskildrare. Men när det kommer till romanerna brukar reservationerna inställa sig. De enda undantag som görs brukar vara för Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Med disse romaner blev hon en av världens mest lästa romanförfattare. Ingen svensk författare, inte ens Selma Lagerlöf, har haft samma framgång i den engelsktalande världen. Få har varit översatta till så många språk. Hela Fredrika Bremers produktion kan ses i tecknet av en realistisk och en romantisk kod. Å ena sidan sysslar hon, med kvinnans ställning i samhället, hennes rätt till utbildning och utveckling. Å andra sidan är hon upptagen av det inre livets rätt gentemot det yttre, av passionens, det kvinnliga hjärtats och den kvinnliga eldens möjligheter att störta det bestående. Det är inte balans, som är Fredrika Bremers originalitet. Snarare är det själva oron i böckerna, som fängslar. Hon var en passionerad varelse – både som intellektuell och frihetssökare.
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.