“Skriver gör jag för att jag vill försöka återupprätta människans värdighet som jag tycker ständigt kränks”, står det på baksidan till Anna Westbergs (född 1946) andra roman, Gyllene röda äpplen, 1979. Det skulle också kunnat vara Agneta Pleijels (född 1940) författarcredo.
Agneta Pleijel var en av de tongivande i den kritikergeneration, som under 1970-talet gick i bräschen för en ny och mera samhällstillvänd litteratur. Precis som hos Anna Westberg tar hon sin utgångspunkt i de estetiska och etiska ideal som var förhärskande under 1970-talet. Men där de etiska idealen vidmakthålls genom hela författarskapet hos såväl Pleijel som Westberg, sker tvärtom en så gott som omedelbar distansering från den förhärskande realistiska estetiken. I början av 1980-talet blir deras skrivsätt alltmer tentativt och fragmentariserat. De överger sakligheten för att ge sig hän åt mera högstämda tonfall och klangbottnen i deras författarskap, som urspungligen var ljus och utvecklingsoptimistisk, blir allt mörkare.
“Vi står mellan två kulturer. Den borgerliga moralen fordrar allt av den älskade: Men proletariatets moral fordrar allt för kollektivet. Då blir kärleken transformerad … “, citerar Agneta Pleijel Alexandra Kollontaj i sin pjäs om henne. Som så många av kvinnorna i Pleijels senare författarskap är hennes Alexandra Kollontaj en älskande kvinna mitt i samhällsvirveln. En stark, men splittrad kvinna, som ser sig nödtvungen att offra just det som hon kämpar för.
Med Paradisets döttrar, 1978, och Gyllene röda äpplen skriver Anna Westberg historia över efterkrigstidens omvandlingsprocess. Böckerna, som på ett plan kan läsas som utvecklingromaner, med väninnorna Ines och Salmi, födda på 1940-talet, som huvudpersoner, har i långa stycken en nästan etnologisk fascinationskraft. 1950-talets och det begynnande 1960-talets alla attiraljer och attribut tecknas med stor omsorg. Ines växer upp i ett egna-hems-hus, har Tony Curtis-bilder på väggen, läser veckotidningar, tuperar håret och klär sig i terylenekjol. Följdriktigt blir hon också gravid i baksätet på en Volvo.
Romanerna skildrar hur det nya Sverige reser sig ur fattigdomen, lämnar tbc, utedass och vattenhämtning bakom sig. Det är en oglamorös historia, men vi får inte glömma den, menar Anna Westberg. “Glöm aldrig varifrån du kommer Ines”, låter hon med stor inlevelse Ines far ropa åt sin dotter. Han är berusad och har sökt upp henne på den fina restaurang där hon serverar. På sin dödsbädd upprepar han orden och Ines fyller i: “för då vet man inte vart man är på väg.”
Anna Westbergs två första romaner skildrar en mörk verklighet, men de fokuserar på det som trots allt, alla hinder och personliga begränsningar till trots, är gott och möjligt, och skildringen av väninneskapet mellan Ines och Salmi går som ett ljust stråk genom berättelsen. Hennes nästa roman, Walters hus, 1980 är snarare en undersökning av livets tillkortakommanden och smärta. Walters gröna hus, där han lever med sin gamla mor, är som en bild av honom själv. Tillbommat och instängt, med vackra men oanvändbara möbler och prydnader från förra århundradet. Själv lever han bara fullt ut i musiken. Ämne till en världscellist har han dock kommit att ägna sig åt snickeri och utöva sin konst i den lokala musikföreningen.
Walters hus är ett passionsdrama i landsortsmiljö, en tät och genomkomponerad berättelse, där prosan klingar i stämmor och motstämmor och dissonanserna genomfars av ljuva längtanstråk och vackra kärlekshymner. Walter lever i ett halvhjärtat förhållande med stadens modist Thea och drömmer om den stora passionen. När han väl möter den är han också skoningslös i sin utlevelse, men väljer ändå att inte ta upp kampen för den. Liksom i den musik som spelar en så viktig roll i romanen spränger sig känslan i förälskelsen ut ur det fängelse som är människokroppens och samhällets, ut ur skröpligheten och den samhälleliga trångsynen, och triumferar för en kort stund över såväl förnuft som mänsklig feghet.
I sina två följande romaner Sandros resa, 1986, och Maria Moder, 1991, lämnar Anna Westberg den svenska småstadsmiljön och ger sig ut i Europa. Den sociala kritiken som legat strax under ytan i hennes författarskap tonar bort och problematiken blir renodlat existentiell. Även stilistiskt ändrar författarskapet karaktär. Det återhållna och sparsmakade skrivsätt som varit Anna Westbergs, om än mycket elaborerat i Walters hus, bryts upp och formeras i ett allt överflödande, högstämt och nästan excessivt ordflöde. Om Walters hus hade sin klangbotten i den cellokonsert av Schumann som Walter framträder med i romanen, så är den musikaliska intertexten i romanerna om Sandro och hans mor Maria, snarast den “opera lirica” som en av kvinnorna på Sandros väg sjunger för honom med stark men brusten stämma. Så kan man också karaktärisera romanerna, som spänner över vida områden, såväl geografiskt som existentiellt. Sandro och Maria genomvandrar i de olika romanerna inte bara hela Europa, de genomlever också livets alla instanser av sötma och förnedring. I Sandros resa finns talrika allusioner på Dantes Divina Comedia och likt Dante genomlöper dessa personer helvetets alla förgårdar och instanser i sin jakt på Paradiso, men för att slutligen, till skillnad från denne, finna det profanerat, nersolkat och vanhelgat.
I Anna Westbergs romaner är Dantes Divina Comedia en återkommande referens. I Walters hus använder hon en passage om den onåbara drömbilden, som motto och i den självbiografiska Vargtagen refererar hon också till Dantes dröm om Paradiso. I Sandros resa anger hon själv parallellen mellan sin hjältes resa, hans helvetesvandring, och Dantes genom namngivandet av kvinnorna. Liksom Dante finner Sandro kärleken i en Franscesca och en Beatrice. Men den renhet som finns kring dessa gestalter hos Dante har definitivt besudlats i Anna Westbergs berättelse. Sandros Franscesca är prostituerad och tillika hans moster. Hans Beatrice höggravid och övergiven. Hon bär hans brors barn och tar sitt liv strax innan hon skall föda. Drömbilderna är en gång för alla förverkade.
Tonen i Anna Westbergs författarskap blir allt mörkare under 1980-talet och i Vargtagen, 1993, ger Anna Westberg den självbiografiska bakgrunden. Den utspelar sig under de år då hon skrev romanerna om Sandro och Maria. Men det är ingen metaroman, den handlar över huvud taget inte om skrivande, utan om en allt sönderslitande passion. Vargtagen är en kärlekstragedi skriven med samma excessteknik som den Anna Westberg utvecklat i romanerna om Sandro och Maria. Den berättar om en kärlekshistoria som består av idel dramatiska höjdpunkter alltifrån det första romantiska mötet i höststormen utanför en bar i Paris till de avslutande slagsmålen, mannens bärsärkagång och domstolsförhandlingarna.
“Jag har skrivit tusentals artiklar som är approximationer, ett slags snabba utkast över hur-något-skulle-kunna-vara-men-inte-är”, skriver Agneta Pleijel i Vindspejare. “Nu skriver jag något som är, inte i den meningen att sanningen fångas av orden, men som en känsloverklighet. Den kan inte ifrågasättas. Den existerar. “
Anna Westberg debuterade på en litterär scen som dominerades av kvinnliga bekännare. Själv valde hon vid den tidpunkten en annan författarposition, och när hon femton år senare går in i genren är det med helt andra förtecken. Detsamma gäller Agneta Pleijels romandebut med Vindspejare, 1987. Den är självbiografisk och biografisk, men utan att vara vare sig en självbiografi eller biografi i strikt mening. Agneta Pleijel använder fiktionen för att rekonstruera – eller kanske snarare konstruera – en familjehistoria hon inte vet särskilt mycket om. “Jag bärgar vrakgods ur det förflutna, det kan inte användas till mycket, ingen frågar efter det”, skriver hon. Romanen är del av ett identitetssökande projekt, som hon vet är dömt att misslyckas, men som ändå måste genomföras. Ibland är det som jagades hon av det 1970-talistiska imperativet att göra det personliga allmänneligt och användbart: “Jag har svårt att förbinda dessa minnen med andras. Kanske berättar jag om något som inte är så typiskt”, skriver hon oroligt, men intar snabbt en annan hållning. “Å andra sidan hyser jag en allt större misstro mot det typiska. Jag har helt enkelt svårt att tro att det finns.”
Vindspejare handlar om människor som drivs av en stark men villrådig längtan. Och det är det, lika mycket som släktbanden, som förenar dem med författarrösten. Insprängda i den böljande och överflödande rika släktkrönikan om marinmålarens son Abel, hans föräldrar, svenska fästmö och javanesiska hustru, med barn, barnbarn och allt, finns, som eruptioner av smärta, det skrivande jagets kommentarer. Som kvinna född i början av fyrtiotalet, kvinna mitt i en brytningstid, delar hon rotlösheten och vanmakten med sina figurer, och tillsammans med sin javanesiskfödda mor reser hon i slutet av berättelsen till Java för att hitta ett ursprung som är både påtagligt och förflyktigat. På samma sätt som det återupptäckta huset i Surabaja visar sig fortfarande tillhöra Abel – och därmed hans dotter Si, Agneta Pleijels mor och därmed henne själv – men ändå vara omöjligt att ta i besittning, så är själva historien. Sökandet efter ursprung och identitet är dömt att misslyckas. “Jag? Ordet löser upp sig i rök, flyter ut i rummet och ut genom fönstret, undflyr bestämning, försvinner. Men som en rök kan man inte leva i världen. Jag pressar in mig i mina konturer, de skaver. I detta skav tvingas vi leva. Inte bara jag, vi alla. Ty de andra är dock något annat än de grova streck varmed de är tecknade.”
“Att skriva om sig själv känns löjligt, ja ibland pretentiöst”, skriver Anna Westberg i den självbiografiska Vargtagen. Och hon frågar sig: “Vad driver mig då att exponera udda delar ur det? Behovet av att förstå dem kanske. Svåra upplevelser förmår jag bara smälta i skrift. Den som läser och skriver varje dag förstår sammanhangen först när de kommer på pränt. Jag begriper till exempel ett kontrakt först när jag läser det. Och jag förstår hur jag skall möblera mitt hem när jag skrivit ner var soffan och bordet skall stå. Orden är medlen, för självförståelse och insikt. Nu överlämnar jag de omaka bitarna av livet i händerna på läsarna som då får veta något om mig som jag själv inte vet, och möjligen inte alls kan veta.”
“Jag försöker uppfinna en barndom åt mig”, skrev Agneta Pleijel i en dikt i samlingen Ögon ur en dröm tre år tidigare. I Vindspejare gör hon det. Läser man de två diktsamlingar, Änglar, dvärgar och Ögon ur en dröm, som hon ger ut 1981 respektive 1984, i ljuset av Vindspejare kan man också se hur de är en del av samma identitetssökande. De beskriver det liv som inte blev, främlingskapet som ligger som stelnad is kring det pågående livet. Här är historien fortfarande en mördande barlast: “Det berättas: / Hur man djupt inne i den frusna mammutkroppen / fann ett foster, helt fullgånget och bevarat / Som ett väldigt minne hade isen / bevarat detta foster.” “Vem har placerat denna tyngd i mig”, frågar dikten, utan att finna några svar, men gång på gång söker den rekonstruera en möjlig historia som kan förklara det iskalla nuets plåga.
Agneta Pleijel prövar systematiskt alla genrer, men undersökningsobjektet är konstant, det handlar hela tiden om identitetens och kärlekens förvandlingar. I hennes andra roman, Hundstjärnan, 1989, finns kärlekens lycka bara i incesten mellan mor och son. I övrigt präglas tillvaron av dess plågsamma frånvaro. Det är en roman som rymmer stor dramatik; pubertet, otrohet, incest, svartsjuka, galenskap och självmord, men tonen är, till skillnad från Agneta Pleijels två övriga romaner, mycket återhållsam. Berättelsen är som en svart hård sten, motpolen till den ljusstarka stjärna, Sirius, Hundstjärnan, som fått ge namn åt boken och huvudpersonens mor Siiri, som med sitt brännande ljus förintar människorna omkring sig och slutligen tar sitt eget liv.
“För mig var det avgörande att de båda ställer kvinnan och kärleken i centrum”, skriver Agneta Pleijel i förordet till Rut. Dramatisk berättelse i fem sånger, 1994. I början av 1990-talet ingick hon i Bibelkommissionens nyöversättningsgrupp för Gamla testamentet och när hon får i uppdrag att skriva ett drama om en biblisk kvinna är hennes val lätt. Hon väljer att låta de två böcker som tilltalat henne mest – och som också har en uppenbar resonansbotten i hennes författarskap – vävas samman med varandra. I dramat om Rut interfolierar hon hymner ur Höga Visan och lyckas på så sätt formulera både en sorgesång över kärlekens och kvinnans marginalisering och en lovsång till densamma.
Agneta Pleijel väjer inte för kärlekens destruktiva sidor i sitt författarskap, men hennes nästa roman, fungi, 1994, vänder på perspektivet. Här presenterar hon en ingående kritik av kulturpessimismen i Schopenhauersk tappning. Mot hans teori om livet som lidande sätter hon tron på kärleken. Men inte den högt prisade excessiva kärleken, utan den odramatiska, harmoniska och symbiotiska, och titelns “fungi”, som är den gemensamma beteckningen för svamp, kommer med sitt symbiotiska, oseparerade, ickealienerade liv att fungera som romanens utopi.
fungi är en roman med ett gigantiskt anslag, ett filosofiskt traktat, en bildningsroman och en pikaresk, allt i ett. Huvudpersonen F W J-hn tar sig likt en gång Voltaires Candide genom världens alla hörn och lidandets alla former, innan han finner sin trädgård. Den är en märklig blandning av tragedi och burlesk, sorgesång och kärlekshymn, som här och var hotar att haverera, men som ändå håller samman genom sitt mycket konsekventa perspektiv. Där den store filosofen i Agneta Pleijels roman, precis som Schopenhauer, bara ser lidande, menar sig hans lärjunge F W J-hn, göra en annan upptäckt och oförtröttligt lovprisar han världens outtömliga rikedom och skönhet. Han vänder, som Agneta Pleijel – och Anna Westberg –, på perspektivet, låter det låga bli högt, återupprättar det föraktade och driver kärlekens och ödmjukhetens trots-allt-talan gentemot den pessimism, som han dock delar.
“Jag var han som inträngde i myggans öra och som därifrån skådade världen”, skriver naturforskaren Franz Wilhelm Junghuhn i Agneta Pleijels roman fungi i en passage som lätt låter sig läsas som en metatext.
I Agneta Pleijels berättelse blir hans hyllning till naturen både missläst och missbrukad i kulturpessimismens namn, men hon låter honom tala på nytt och lovprisa världens outsinliga skönhet.