Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Tag: Barndom
Den socialt medvetna författaren Moa Martinson, folkhemmets enfant terrible, var i två decennier “goa Moa” med svenska folket. I hennes författarskap vävs tre projekt samman: ett sexuellt, ett historiskt och ett psykologiskt. Stora delar av författarskapet kan läsas som ett dokument om det kvinnliga medvetandet i arbetarklassen under en period av stor social oro, då arbetarrörelsen växte sig stark – och om arbetarrörelsens svek gentemot sina egna kvinnor.Hos Moa Martinson blir moderskroppen det centrum kring vilket stoffet organiseras, vilket är en nyhet i den svenska litteraturen. De flesta av hennes kvinnogestalter är starka men kluvna. De är bundna vid sitt biologiska öde men strävar ofta efter att överskrida det. Hon mötte motstånd hos kritikerna för sina opolerade beskrivningar av kvinnors kroppar och sexualitet. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Mötet med den kraft och expressivitet, det nya krävande jag som tog till orda i Södergrans författarskap satte sina första spår i 1930-talets danska lyrik i den konstnärskrets kring tidskriften Linien som Hulda Lütken och Bodil Bech tillhörde. I deras lyrik visar sig inspirationen från Södergran som en våldsam utmaning av det traditionella senromantiska versspråket och dess poetiska inventarier. Södergraninflytandet för deras diktkonst närmast till sammanbrott, medan däremot den tredje av 1930-talets kvinnliga lyriker, Tove Meyer, lever och arbetar tillräckligt länge för att kunna genomföra den svåra förflyttningen ut ur senromantiken och in i en ny modernistisk diktning.
Tora Dahls väg till författarskapet var lång. Hon börjar skriva redan innan hon fyllt tjugo år, men debuterar först 1935, när hon är fyrtionio år gammal. Sitt verkliga genombrott och sin stora läsekrets får hon efter det att hon fyllt sjuttio år. 1954 inleder hon en självbiografisk svit som skulle komma att omfatta arton delar. Det är ett unikt projekt i svensk litteraturhistoria. Hennes böcker spänner över så gott som ett helt sekel. Skildringen tar sin början strax efter det moderna genombrottet vid 1800-talets slut. Och denna långa berättelse om en kvinnas väg genom det moderna Sveriges historia är inte bara en unik kulturhistorisk skildring, den skriver också genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv en annorlunda, fascinerande och för många provokativ, litteraturhistoria. Samtidigt som man kan läsa Tora Dahls självbiografiska serie som en omständlig men ändå framgångsrik historia om en författartillblivelse, så är den också en desillusionshistoria. En enda lång historia om kampen för att komma till tals.
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Under åren 1910–22 var Gyrithe Lemche en huvudperson i dansk kvinnorörelse. Som Dansk Kvindesamfunds ordförande (1921-22) och som redaktör för Kvinden og Samfundet (1913-1919) blev hon strateg och ledande ideolog under de år, när rösträttskampen nådde sin kulmen. Den brett upplagda självbiografiska romanserien Tempeltjenere, I–III, 1926–28, innehåller i fiktiv form Gyrithe Lemches tolkning av motsättningarna inom dansk kvinnorörelse. Verket är inte författarskapets viktigaste, men det är en huvudnyckel för förståelse av den konstnärliga omvälvning som äger rum när Gyrithe Lemche under åren 1910–22 lämnar studerkammaren och ställer sina talanger till kvinnosakens förfogande.Det är splittringen mellan diktaren och realisten som präglar Gyrithe Lemches författarskap. Att vara realist betyder för henne att gå in i sin tid och ta dess problem och uppgifter på sig. Att vara diktare däremot är att ge sig fantasin i våld och med sin visionära bildskapande kraft blåsa liv, rörelse och tolkning i det förgångna. Hon vill båda delarna, men upplever ständigt att det ena står i vägen för det andra.
Bohemens författare strävade efter en livskänsla och en konst som kunde spränga gränserna, både när det gällde den beklämmande borgerligheten och den andefattiga moderniteten. Detta gällde också bohemens kvinnor. För dem var frihet och frigörelse inte kvinnosakskvinnornas krav på rösträtt, utan en fråga om utlevelse i kärlek och konst. Om bohemmiljöns manliga banerförare väckte skandal, gjorde kvinnorna det i lika hög grad. Som bohemer bröt de mot alla regler för ett anständigt kvinnoliv som hustru, som mor, som hemmets hjärta och hjärna. Och samtidigt var det just denna kvinnlighet som gjorde dem till föremål för dyrkan i bohemmiljön.