Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.
Tag: Äktenskap
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?
För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.
Under pseudonymen Harold Gote kom Frida Stéenhoff under åren 1897 till 1908 att göra några av de mest progressiva och radikala inläggen i den tidens svenska kvinnodebatt. På grund av sin vision av det könsjämlika och klasslösa samhället blev hon “brädpatronernas och grosshandlarnas bête noire’.Hon ville i sina texter emellertid inte enbart exponera sin tids sexism. Lika viktigt var det för henne att formulera strategier för att få en förändring till stånd. En av hennes huvudpoänger i detta projekt var att endast om kvinnan kan försörja sig själv kan hennes moderskap bli harmoniskt.Hennes skönlitterära författarskap har tycke av den programmatiska stridsskriftens och partsinlagans förutsägbarhet, vilket är till förfång för dess estetiska verkan. Ändå utgör hennes fiktion och broschyrer en viktig länk i nordisk kvinnolitteratur. Genom sitt avantgardistiska tonläge bidrog dessa till att flytta fram kvinnans position och Frida Stéenhoff blev en av de främsta feministiska teoretikerna kring sekelskiftet.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
Victoria Benedictsson kände sig som “paria, en skabbig hund”. Innan hon bestämde sig för pseudonymen Ernst Ahlgren, tvekade hon länge mellan alternativen “Tardif”, den senkomne, och “O.Twist”, den ovälkomne. Skrivandet är för henne lika symboliskt laddat som uppenbarligen valet av signatur. “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?” undrar hon i januari 1888.Hennes eget liv blev kort och slutade tragiskt. Men under några få år i mitten av åttiotalet utvecklade hon en häpnadsväckande produktivitet. Hennes andliga vitalitet under denna korta period strider mot den bild av en sjuklig, undergångsmärkt varelse som dominerat hennes eftermäle.
“När kvinnan väl har rest sig”, skrev den norska författaren Amalie Skram 1880 entusiastiskt om Ibsens Et Dukkehjem, “låter hon sig inte längre hejdas.” Och Amalie Müller, som hon hette då, lät sig inte hejdas.Hon gifte sig 1884 med den danske författaren Erik Skram och då började på allvar hennes författarskap. Men hon blev aldrig riktigt lik de danska genombrottskvinnorna. Skillnaden var lidelsefullheten. Där de ställde sig utanför, blev Amalie Skram ett med sitt ämne, i hänsynslös förbrukning och självförbrukning. Mot den gängse, blaserade attityden ställde hon den passionerade. Som konstnär och kvinna befann hon sig i en outsider-position. Hon ansågs vara för våldsam för sina danska kollegor, som hon annars delade tro och hopp med och hon var avgjort svartlistad i Norge.Hennes verk är samma lidelsefullt vetenskapliga studier av sinnets djup som Freuds, och författarskapet överskrider således det moderna genombrottet och sträcker sig mot 1900-talets galenskaper och kunskaper.
I de kvinnliga författarnas texter låter sig arbetet ofta förenas med kärlek och äktenskap antingen kvinnan väljer ett regelrätt lönearbete eller, vilket oftare är fallet, blir sin mans kompanjon och arbetskamrat. Väljer kvinnan däremot ett konstnärligt yrke hopar sig genast svårigheterna.”Författarinna och artistinna är hora”, skrev August Strindberg i ett brev till Ola Hansson. När kvinnan lämnar sin skyddade plats i hemmet och träder ut i det offentliga livet för att sälja sin produkt, och därmed också sig själv, till en anonym och betalande publik framstår hon som en var mans kvinna, en prostituerad.Konflikten mellan kärleken och konsten, mellan plikten och kallelsen och mellan vardagslivet och artistlivet är ett varierat och återkommande tema hos 1880-talets kvinnliga författare, ofta gestaltat med teaterscenen som fond och med skådespelerskan eller sångerskan som aktör.
Henrik Ibsen fick inte alltid stå oemotsagd. Tvärtom provocerades flera av genombrottets kvinnor att korrigera eller revidera den ibsenska förlagan. Gång på gång dyker hans kvinnobilder upp i deras dramer och noveller, men omskrivna utifrån en annan förståelsehorisont. Två tydliga exempel från 1882 på en sådan kvinnlig, delvis subversiv, dialog med Ibsen är Anne Charlotte Edgren Lefflers novell “Tvifvel” (1866) och Alfhild Agrells drama Räddad (1879).Explicit visar dessa texter hur Ibsens kvinnobild har fungerat som en utmaning, en kuliss som måste prövas och delvis förstöras för att komma åt en trovärdigare historia.
Finska Minna Canth blev i ett slag ensamförsörjare, affärskvinna och författare. Istället för att enligt dåtida gängse bruk nöja sig med att föra en änkas enkla och tillbakadragna liv, kom hon att bli den mest omtvistade författaren inom finsk realism, och den som gav gestalt åt det finska dramat.Sedan dess har hon varit en av de mest spelade dramatikerna i Finland, och vid sin död fick hon en nationalhjältes eftermäle.