Stina Aronson gav ut sjutton böcker, och det är för sitt norrbottniska ödesmarksberättande hon är mest känd. Men när hon fick sitt genombrott med romanen Hitom himlen, 1946, hade hon ett långt och spännande författarskap bakom sig. Till det nyskapande i Stina Aronsons norrlandsskildringar hör att där sällan finns berättelser i vedertagen mening. Det som “händer” är främst av allt upptäckandet av världen, av dess fridfullhet och plötsliga fasansfullhet.Den största inre spänningen i hennes sena verk ligger i förhållandet mellan ett modernistiskt registrerande av världen och ett moraliskt eller etiskt förhållningssätt till den. Där ges namn åt detta senare: medlidandet och “resonansen”. Hennes norrlandsberättelser formar sig till en sådan resonansens skrift, ett ljudfång ut mot det främmande tysta, som görs hemvant och förtroget. Men samtidigt förblir i grunden okänt, ovetbart.
Tag: 1920-1930
Det finns flera drag hos Kerstin Söderholm som gör henne till en finlandssvensk Karen Boye eller Virginia Woolf; privilegiet att verka i avantgardismens kärna, men också hudlösheten, en sviktande fysisk och psykisk hälsa och en dödsdrift som ledde till döden för egen hand.Kerstin Söderholms dikt är som flera andra finlandssvenska modernisters till stor del naturlyrik. Hos henne smälter jaget och naturen samman. Dikten är för henne ett sätt att definiera ett vacklande jag och ett undflyende, oåtkomligt du.
Finska Katri Vala var på 1920-talet centralgestalten i en litterär grupp, Fackelbärarna, som var det självständiga Finlands första författargeneration. De unga författarna ville medvetet ställa sig i opposition till de litterära konventionerna.Hon debuterede 1924 med Kaukainen puutarha (En fjärran trädgård). Det nya i hennes lyrik är den starka visualiteten. Ett annat särdrag är den fria rytmen, som till en del tack vare henne fick sitt genombrott i finskspråkig lyrik. Det exotiska bildspråket i hennes lyrik kan också sättas i förbindelse med modernisternas användning av primitiva och exotiska element vid seklets början.För Elvi Sinervo som debuterade med novellsamlingen Runo Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs), 1937, blev kvinnofängelset en livsavgörande erfarenhet. Hon var den mest betydande prosaisten inom vänsterförfattargruppen Kiila och dömdes år 1941 till fyra års tukthus för att ha deltagit i illegal vänsterverksamhet. Hennes verk tillhör genom sin ämnessfär den antifascistiska litterära traditionen.
I Edith Øbergs mer seriøsa romaner träder förhållandet till män allt mer i bakgrunden, och i stället blir kvinnors relationer till varandra huvudsaken. Det är kvinnan som skapande subjekt som har intresserat henne. Den kvinnliga identitetens problematik får en inträngande behandling i hennes senare böcker, som präglas av ett tydligt intresse för psykoanalytiska tankegångar.Särskilt intressant blir det när hon tar upp frågor kring kvinnors sexualitet och erotiska konflikter med rötter i det omedvetna. Här skriver Edith Øberg in sig i den modernistiska kulturdebatten. Genom sina intrikata djupdykningar i splittrade kvinnopsyken, där sexualfientlig uppfostran, traumatiska barndomsminnen och skuldbelagda erotiska bindningar bildar en grogrund för bortträngda konflikter, utmanar hon de manliga vitalisternas bild av kvinnan som ett okomplicerat driftsväsen. I sina fyra sista romaner rör hon vid djupt tabubelagda ämnen.
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
I 1910- och 1920-talets Norge finns en dold och glömd undervegetation av erotisk kvinnolyrik producerad av bland andra Halldis Moren Vesaas, Aslaug Vaa och Inger Hagerup. Ett genomgående tema i tidens kvinnliga lyrik är utforskandet av erotisk psykologi och könsidentitet. Det kan tyda på en känsla av främlingskap – men främlingskapet är poetiskt produktivt, utifrån denna position formas nya kvinnliga lyriska uttryck.Den tematiska spänningen i dikterna ligger ofta i å ena sidan dragningen mot extasen i en total kärlekssymbios och å andra sidan behovet av en egen självständig identitet. Utgångspunkten är förväntningen om total lycka, om erotiskt, emotionellt och intellektuellt självförverkligande. Främlingskapet och dissonanserna kommer fram, när den manliga motparten inte uppfyller förväntningarna, tonen blir resignerad eller anklagande och till och med masochistisk.
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.
I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Förebilden är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent. Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen, först 1979 slutade man i Sverige att betrakta homosexualitet som en sjukdom.Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner.
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.