Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och det fantastiska, mellan barn- och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.I det samhälle som hon bygger upp i bok efter bok är huvudpersonerna grändernas fattigfolk. Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva. I sin senare produktion stiger hon allt oftare in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker går hon tillbaka till sin barn- och ungdom.
Artiklar
Den svenska författaren Sonja Åkesson debuterade 1957 med Situationer och gav ut ytterligare en diktsamling under 1950-talet. I de tidiga böckerna vacklade hennes skrivsätt mellan den förfinade metaforiken i natur- och landsbygdsdikterna och de människoskildrande grotesker, som hon sedan kom att utveckla. I augusti 1960 var hon med om att skriva manifestet “Front mot formens tyranni”, som var ett viktigt steg ut ur 1950-talsmodernismen in i ett mer realistiskt 1960-tal.Hon fann sin egen speciella ton inom ramen för den nyenkla estetiken under inspiration av konkretismen. Hennes dominerande skrivsätt är en rak, berättande realism. Det persongalleri som strömmar förbi i hennes dikter berättar levande om andra människor. Men samhällssatiren är en lika viktig genre för Sonja Åkesson som personporträttet. Det kanske mest framträdande draget i Sonja Åkessons dikt är hennes groteska ironi.
Efterkrigstidens unga författargeneration i Finland upplevde ett enormt behov av att bryta banden med den klassiska lyriktraditionen och det retoriskt tomma lyriska språket från förkrigstiden. Gemensamma drag inom prosamodernismen i Finland är språkets uppror mot tidigare traditioner, synvinkelsbyte och en ironisk stil som kan slå över i parodi. Ofta förekommer syntaxbrott. Det nya är också att odramatiska händelser skildras noga, får symbolisk betydelse, och att verkligheten beskrivs mer komplicerat än tidigare.
Nya litterära fronter
Sensymbolister och modernister i efterkrigslitteraturen
Den norska lyrikern Eldrid Lunden debuterade 1968 med diktsamlingen f.eks. juli, en bok som på ett nytt och fräckt sätt protesterade mot etablerade konventioner i norsk lyrik. Hon är en pionjär bland de lyriker som från en feministisk position undersöker språket som maktmekanism och möjlighet i poetisk form.Hos Eldrid Lunden knyts kvinnligheten ofta till metaforer som vatten, regn, slem, mun, medan manlighet konnoteras av “hårdare” metaforer som bil, insekt och puls. Men i Lundens texter är detta retoriska spel samtidigt öppet och dynamiskt; en poäng i hennes dikter är just att undvika att fastställa betydelse, men att bryta ner de konventionella föreställningar som kan cementera könsrollsmönstret. Rörelse, musik, melankoli, men också uppror sveper som en blå våg genom Eldrid Lundens författarskap: Ingenting får falla till ro i detta språk; poesin är evigt otålig.
Under 1950- och 1960-talet steg en rad kvinnliga författare rakt in i centrum av den nordiska litteraturen. De trädde fram som fullfjädrade modernister och de hälsades med ovationer. De nyskriver modernismens främlingskap, men samtidigt som de på detta sätt placerar sig mitt på den litterära scenen ställer de sin dikt i det medvetna utanförskapets tjänst.De skriver sig in i den tradition där diktaren är en främling utanför eller just på gränsen till det samhälleliga, men de ställer sig också utanför denna litterära tradition och stångas oavbrutet med dess vedertagna former, symboler och språkbruk. Ett genomgående tema är det kulturellt marginaliserade, det som bland efterkrigstidens och ännu mera postmodernismens filosofer kommit att definieras som “det kvinnliga”.
Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.
Med debutsamlingen Indeni – udenfor, 1967, placerade sig danske Kirsten Thorup från början i centrum på den litterära scenen. I denna och i de följande samlingarna är det förfrämligandets, vanmaktens och objektiveringens positioner som granskas i ett hörbart personligt uttryck. Med romanen Baby, 1973, signalerar Kirsten Thorup att något annat och mera är på väg. Med denna roman skapade hon en stiliserad och stram upptakt till ett stort anlagt samtidsförfattarskap, som har gjort henne till en av Danmarks mest lästa författare.Kirsten Thorup tecknar den danska utvecklingen i en obarmhärtig, men ändå paradoxalt kärleksfull friläggning, av de undergångsbilder som samtidskulturen är full av.
Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.