Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur
Artiklar
Ungdomsromanen befinner sig våldsam förvandling under 1960-talet och de följande årtiondena. Nya sätt att skildra ungdomars upplevelser och erfarenheter slår igenom i Danmark i 1970-talets socialrealistiska ungdomslitteratur. Till skillnad från den äldre, ofta moraliserande litteraturen är den moderna ungdomsboken både system- och tabubrytande.Inga teman är förbjudna längre och traditionella könsrollsmönster, auktoritetsförhållanden och samhällsformer kritiseras mer eller mindre öppet. I den nya författargenerationen ligger synvinklar och sympatier hos böckernas ungdomar, ofta missanpassade och upproriska huvudpersoner i konflikt med sig själva och det omgivande vuxensamhället.
Ny färöisk kvinnolitteratur
Genom hela sitt författarskap kretsar Inger Christensen kring samma grundläggande förhållanden: existensens, könets, kroppens och medvetandets organiska samband med natur och kosmos – och, i kraft av språket, människans särskilda status i förhållande till detta.Konsten är inte bara den plats där dessa förhållanden omtalas och beskrivs – som i den tidiga modernismen. Konsten är hos Inger Christensen samtidigt också den plats där existensen, könet, kroppen och medvetandet kan sättas i spel, undersökas och prövas, därför att de är grundvalen för poetisk artikulation.
Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur
Många av de kvinnliga författarna på 1970-talet sökte en form för att kunna visa upp nya modeller för längtan och lust. Man ville tala i egen sak och med egen röst ville man bära vittnesmål om de egna erfarenheterna. Man återskapar för detta syfte en gammal genre; bekännelseromanen som ytterst går tillbaka till Augustinus Confessiones (Bekännelser) från omkr 400 och vars moderna utformning skapas av Rousseau.Bekännelseromanen innebär på många sätt en fortsättning av 1960-talets dokumentarism. Rapportboken som då rörde sig i det stora livet, med reseskildringar, arbetsplatsskildringar och sociologiska skildringar av samhällsgrupper och platser kom nu att användas för att skildra det lilla livet; hemmet, känslorna och den privata utvecklingen. Lika viktigt som det på 1960-talet var att dokumentera det personliga deltagandet och undersökandet, lika viktigt blir det på 1970-talet att erfarenheten och upplevelsen som beskrivs verkligen är äkta. Där 1960-talets ideal är objektivt skildrande blir 1970-talets det subjektiva återgivandet. Fiktionen gör anspråk på autenticitet.
Med bakgrund i den nya kvinnoforskningen på universiteten uppstod kvinnliga kritikergrupper som skrev om nya – och gamla – kvinnoböcker och således både fungerade som de som offentliggjorde läsarens erfarenheter och som nya normsättare i förhållande till tolkning av kvinnors litteratur.Det var i synnerhet föreställningen om den kvinnliga erfarenhetens betydelse som blev en konstnärlig drivkraft. Den ledde till bekännelsegenren, där den subjektiva erfarenheten både för den skrivande och den läsande fungerade som en väg till en erövring av identitet och jagstyrka, och till emancipationslitteraturen, där erfarenheten paradigmatiskt leder till medvetandegörande, motstånd och frigörelse, från ett äktenskap eller från ett psykiskt självförtryck.
Den danska författaren och debattören Suzanne Brøgger har i en stor del av sitt författarskap sysselsatt sig med upprorets mörka sida och nejets konsekvenser. Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Men om författarskapet började med ett ‘nej’ 1973, sker det en vändning i och med utgivningen av romanen Ja 1984, som samtidigt markerade Suzanne Brøggers mer folkliga genombrott. Ja visar sig vara en konstnärsroman, där den kvinnliga konstnären återuppstår från kvinnlighetens gravkammare. Suzanne Brøggers rörelse från NEJ 1973 till sitt JA 1984 handlar således djupast sett om en personlig väg till ett författarskap, en konstnärlig livspraktik
1970-talets nya kvinnooffentlighet
Med romanen Män kan inte våldtas, 1975, gick den finska författaren Märta Tikkanen rakt in i den pågående könsrollsdiskussionen, och blev en av den nya kvinnorörelsens galjonsförfattare, inte bara i sitt hemland Finland utan i hela Norden. I en rad böcker kom hon att tematisera inte bara en rad akuta kvinnoproblem utan också – eller framför allt – sin egen privata livshistoria på ett sätt som vann stor genklang.I bok efter bok undersöker hon de bojor som binder kvinnan eller jaget vid man, barn, älskare och föräldrar. “Var finns logiken”, frågar hon och arbetar sig systematiskt genom lager efter lager av bindningar för att om möjligt ändå hitta fram till berättelsen om en kvinnolivets logik. Gång på gång söker hon fånga den kvinnliga livstexten, sin livshistoria, bara för att visa projektets omöjlighet. Hon närmar sig sin berättelse på ständigt nya vägar och genom hennes författarskap kan man se hur tillvägagångssättet blir alltmer komplext och sofistikerat.