Under pseudonymen “Stella Kleve” dolde sig den unga skånskan Mathilda Kruse, som senare blev känd som författarinnan Mathilda Malling. Hon var välutbildad och berest, och hon ville skriva i de allra nyaste riktningarna – hennes pseudonym kom att stå för osedlighet. Hennes kvinnoporträtt förargade offentligheten. Ett förhållande hon var mycket medveten om; hon ville skildra den nya tidens kvinna, som känner sig själv och sin erotiska lust och som rentav är i stånd att kyligt beräknande manövrera spelet mellan könen.Hennes kvinnoporträtt rörde sig på gränsen till det förbjudna. Därför kan det ligga nära till hands att läsa hennes porträtt som ett slags kvinnliga motsvarigheter till manliga dekadenta hjältar i den samtida litteraturen i bland annat England, Frankrike och naturligtvis Norden. Eller varför inte: som en kvinnlig utmaning till den övervägande manligt dominerade moderna litteraturen.
Artiklar
“När kvinnan väl har rest sig”, skrev den norska författaren Amalie Skram 1880 entusiastiskt om Ibsens Et Dukkehjem, “låter hon sig inte längre hejdas.” Och Amalie Müller, som hon hette då, lät sig inte hejdas.Hon gifte sig 1884 med den danske författaren Erik Skram och då började på allvar hennes författarskap. Men hon blev aldrig riktigt lik de danska genombrottskvinnorna. Skillnaden var lidelsefullheten. Där de ställde sig utanför, blev Amalie Skram ett med sitt ämne, i hänsynslös förbrukning och självförbrukning. Mot den gängse, blaserade attityden ställde hon den passionerade. Som konstnär och kvinna befann hon sig i en outsider-position. Hon ansågs vara för våldsam för sina danska kollegor, som hon annars delade tro och hopp med och hon var avgjort svartlistad i Norge.Hennes verk är samma lidelsefullt vetenskapliga studier av sinnets djup som Freuds, och författarskapet överskrider således det moderna genombrottet och sträcker sig mot 1900-talets galenskaper och kunskaper.
I de kvinnliga författarnas texter låter sig arbetet ofta förenas med kärlek och äktenskap antingen kvinnan väljer ett regelrätt lönearbete eller, vilket oftare är fallet, blir sin mans kompanjon och arbetskamrat. Väljer kvinnan däremot ett konstnärligt yrke hopar sig genast svårigheterna.”Författarinna och artistinna är hora”, skrev August Strindberg i ett brev till Ola Hansson. När kvinnan lämnar sin skyddade plats i hemmet och träder ut i det offentliga livet för att sälja sin produkt, och därmed också sig själv, till en anonym och betalande publik framstår hon som en var mans kvinna, en prostituerad.Konflikten mellan kärleken och konsten, mellan plikten och kallelsen och mellan vardagslivet och artistlivet är ett varierat och återkommande tema hos 1880-talets kvinnliga författare, ofta gestaltat med teaterscenen som fond och med skådespelerskan eller sångerskan som aktör.
Henrik Ibsen fick inte alltid stå oemotsagd. Tvärtom provocerades flera av genombrottets kvinnor att korrigera eller revidera den ibsenska förlagan. Gång på gång dyker hans kvinnobilder upp i deras dramer och noveller, men omskrivna utifrån en annan förståelsehorisont. Två tydliga exempel från 1882 på en sådan kvinnlig, delvis subversiv, dialog med Ibsen är Anne Charlotte Edgren Lefflers novell “Tvifvel” (1866) och Alfhild Agrells drama Räddad (1879).Explicit visar dessa texter hur Ibsens kvinnobild har fungerat som en utmaning, en kuliss som måste prövas och delvis förstöras för att komma åt en trovärdigare historia.
Från rim till reformer på Island
Finska Minna Canth blev i ett slag ensamförsörjare, affärskvinna och författare. Istället för att enligt dåtida gängse bruk nöja sig med att föra en änkas enkla och tillbakadragna liv, kom hon att bli den mest omtvistade författaren inom finsk realism, och den som gav gestalt åt det finska dramat.Sedan dess har hon varit en av de mest spelade dramatikerna i Finland, och vid sin död fick hon en nationalhjältes eftermäle.
Språkdebatten i Finland
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Det moderna genombrottet i Sverige
Storstad och text