För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.
Artiklar
Det viktorianska kvinnoidealet hade bleknat bort. Kvinnornas nya rättigheter som medborgare, liksom deras alltmer framträdande plats i offentligheten och i samhällsnyttiga yrken, fick termen “Ny Kvinna” att uppträda allt oftare redan på 1890-talet. Patriarkatet blev, från att ha varit allmänt misogynt, alltmer uttalat antifeministiskt. Ett krig om hur den “nya kvinnan” skulle definieras utbröt. Var kvinnligheten onaturlig eller sund? Var “Den nya Kvinnan” en nymfoman? Eller en nucka? Hur som helst, en onaturlig kvinna! Det är nu, i detta klimat av allt öppnare könskamp, som maskulinismen firar sina första stora triumfer. Och kvinnorna slog tillbaka.
Bohemens författare strävade efter en livskänsla och en konst som kunde spränga gränserna, både när det gällde den beklämmande borgerligheten och den andefattiga moderniteten. Detta gällde också bohemens kvinnor. För dem var frihet och frigörelse inte kvinnosakskvinnornas krav på rösträtt, utan en fråga om utlevelse i kärlek och konst. Om bohemmiljöns manliga banerförare väckte skandal, gjorde kvinnorna det i lika hög grad. Som bohemer bröt de mot alla regler för ett anständigt kvinnoliv som hustru, som mor, som hemmets hjärta och hjärna. Och samtidigt var det just denna kvinnlighet som gjorde dem till föremål för dyrkan i bohemmiljön.
“Jag är ingen kvinna”, skrev Edith Södergran. I skuggan av värlskatastrofer handlar hennes diktning om makten att definiera sig själv. Hennes bidrag till en ny värld är att ta klivet ut ur den marginaliserande kvinnligheten och ställa sig mitt på världens scen.Under sin korta levnad som poet var Edith Södergran tämligen utskämd. Många av pressreaktionerna gick ut på att dryfta om författarinnan var spritt språngandes – eller bara litet lagom galen.Edith Södergrans diktning skall ses som en pågående process, ett försök att visa på språkets omöjlighet att täcka den mänskliga erfarenheten av att vara sammansatt av ont och gott, manligt och kvinnligt, bödel och offer.
På tröskeln till 1900-talet stod dörrarna till världen öppna. Äntligen såg det ut som om den enskilde skulle kunna frigöra sig från de bindningar som hade varit ett hinder: religionen, klassen, könet. Med den nya världsbilden som mental klangbotten skapade det nya århundradet alltså möjlighet för en framåtskridande integrationsprocess. Kvinnorna och folket vann insteg i den borgerliga skriftliga kulturen och naturligtvis satte de då sin prägel på kulturen. Medan de manliga författarna och vetenskapsmännen stärkte sin hotade maskulinitet med att hänvisa “Kvinnan” till “Urnaturen”, närmade sig kvinnorna sakta men säkert männens maktpositioner.
Även om Victoria Benedictsson är kompromisslös i sitt avståndstagande från företrädarna för den “fria kärleken”, är hon själv en äkta genombrottsförfattare. Hon skyggar inte för att ge sig in i det mest förbjudna. Det är inte idéerna i tiden, utan kroppens villkor i den nya moralen, som alltmer blir hennes stora tema. Kroppen blir hennes instrument och konstnärliga barometer, och hon avlyssnar i detalj dess signaler. Experimentet är vågat och kräver att hon ger sig in i lejonets kula. Med stålpennan i högsta hugg tar hon kurs på företrädaren för det moderna genombrottet, Georg Brandes. Vartenda ord som sägs dem emellan, antecknar hon, och mer därtill.Victoria Benedictsson går steget längre än sina kvinnliga kolleger när hon visar på priset för tidens “fria kärlek”, som är det kvinnliga begärets utplåning och kvinnokroppens förstörelse. I sin sanningsiver som “modern” författare som inte skyggar för tabun förbiser hon det patriarkala motståndet. Stora boken är ett unikt dokument om det historiska ögonblick då det kvinnliga objektet blir subjekt och under hotet om utplåning börjar tala. För denna insikt och för detta konstverk pliktade Victoria Benedictsson med sitt liv.
Under pseudonymen Harold Gote kom Frida Stéenhoff under åren 1897 till 1908 att göra några av de mest progressiva och radikala inläggen i den tidens svenska kvinnodebatt. På grund av sin vision av det könsjämlika och klasslösa samhället blev hon “brädpatronernas och grosshandlarnas bête noire’.Hon ville i sina texter emellertid inte enbart exponera sin tids sexism. Lika viktigt var det för henne att formulera strategier för att få en förändring till stånd. En av hennes huvudpoänger i detta projekt var att endast om kvinnan kan försörja sig själv kan hennes moderskap bli harmoniskt.Hennes skönlitterära författarskap har tycke av den programmatiska stridsskriftens och partsinlagans förutsägbarhet, vilket är till förfång för dess estetiska verkan. Ändå utgör hennes fiktion och broschyrer en viktig länk i nordisk kvinnolitteratur. Genom sitt avantgardistiska tonläge bidrog dessa till att flytta fram kvinnans position och Frida Stéenhoff blev en av de främsta feministiska teoretikerna kring sekelskiftet.
Ellen Key framstod som en omdiskuterad gestalt inte bara i kvinnofrågan. I frågan om förhållandet mellan tradition och modernitet i den kulturella utvecklingen satte hon fokus på det sammansatta. Det var i ansträngningarna att förena motsägelserna i konservatismen och radikalismen till något mer komplext som Ellen Key blev en omdiskuterad gestalt.Hennes författarskap blev ett medium. Det pekade inte in mot sig självt utan verkade snarare som en smältdegel. Hennes skrifter är på samma gång uttryck för en oerhörd mottaglighet och originell i sin originalitet, de visionära, kombinerande greppen. Traditionen ställs inte i motsättning till moderniteten, utan förstås i ljuset av hennes dagspolitiska engagemang. Kvinnosaken, arbetarrörelsen, folkbildningen och det moderna brottet mellan naturvetenskap och religiösa förhållningssätt är överallt närvarande som kontext i författarskapet. Hon blev ett organiskt bindemedel mellan det moderna genombrottet och det nya seklets modernistiska strömningar.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
Victoria Benedictsson kände sig som “paria, en skabbig hund”. Innan hon bestämde sig för pseudonymen Ernst Ahlgren, tvekade hon länge mellan alternativen “Tardif”, den senkomne, och “O.Twist”, den ovälkomne. Skrivandet är för henne lika symboliskt laddat som uppenbarligen valet av signatur. “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?” undrar hon i januari 1888.Hennes eget liv blev kort och slutade tragiskt. Men under några få år i mitten av åttiotalet utvecklade hon en häpnadsväckande produktivitet. Hennes andliga vitalitet under denna korta period strider mot den bild av en sjuklig, undergångsmärkt varelse som dominerat hennes eftermäle.