Den isländska författaren Unnur Benediktsdóttir Bjarklind (1881–1946) valde pseudonymen Hulda, som betyder den underjordiska, den dolda. Hulda använder ofta fornnordisk mytologi när hon vill uttrycka konflikter mellan frihetslängtan och trygghetsbehov. Hon anspelar både på valkyriorna och på sagans svanjungfrur, som är en stark och ambivalent metafor i hennes universum. Svanjungfrur kan förvandla sig till svanar och flyga. Men ibland är de tvungna att ta av sig svandräkten, och om en man lyckas gömma kvinnans fjäderdräkt, blir hon hans. Tills längtan efter den förlorade friheten får henne att leta upp sina vingar, lämna barn och man och flyga sin väg.
Hulda hade i sitt eget liv stått inför ett liknande val. Under en vistelse i Reykjavík vintern 1904–05 debuterade hon med några dikter i kvinnotidskriften Framsókn. Hon utnämndes genast till den nya diktargenerationens förnämsta representant. Ändå valde hon att resa hem till Nordlandet, där hennes fästman väntade på henne. Utöver att vara mor och husmor i ett gästfritt hem blev hon en produktiv författare. Den första diktsamlingen utkom 1909, den sista postumt 1951.
Hulda föddes på en gård på Islands Nordland och fick en god utbildning med privatundervisning i danska, engelska och tyska. Fadern var en känd kulturpersonlighet, och traktens bibliotek fanns i hans hem. Där kunde man alltid finna den nyaste och mest aktuella utländska litteraturen.
Kritikerna framhöll den säkra stilen, de språkliga och formella innovationerna, men Hulda kritiserades för att vara enformig och skriva om ämnen som inte var värda dikter. “Man blir trött på alla dessa dikter om isländsk natur”, står det i en anmälan, och i en annan klagas det över de “svaga, flyktiga kvinnodrömmarna och en längtan som i varje fall de flesta män inte kommer att kunna förstå”.
I Huldas tidiga verk rasar en strid i den unga kvinnliga konstnärens själ mellan pliktens och släktens förväntningar och flickans drömmar och begär.
Huldas stränga modersideal framhålls och glorifieras i många av hennes texter, t ex i novellen “Myndir”, 1924:
“Kvinnor bör vara mångsidiga, men ändå starkare än fjällets rötter, de ska kunna allt, älska allt … Solar ska de vara, som ger vår och sommar till alla världar … källor som aldrig sinar, utan vattnar andras ängar – alla ängar – glömmer var de kom ifrån och vart de ska – för annars torkar allt in och dör.”
Hulda blev själv mor till fyra barn av vilka det första dog strax efter födseln.
I Huldas senare dikter och noveller tycks moderskapet oförenligt med friheten, konsten och till och med med den stora kärleken. I dikten “Hlaðguður”, 1926, sitter en kvinna och broderar vid sin lilla dotters säng. Som i sagan om Snövit droppar det röda blodet på det vita tyget. Men drottningens tårar och längtan borde inte finnas hos det kvinnliga jaget i denna dikt – hon har ju fått sitt barn och kan väl inte önska sig mer? Med ens grips hon av skuldkänslor gentemot dottern och svär att barnet aldrig skall komma att lida av sin mors längtan och känsla av att hennes begåvning är förspilld.
Huldas mest originella bidrag till isländsk litteratur i den första diktsamlingen, Kvæði, 1909, är förnyelsen av “pulur”, ramsor, kvinnornas genre framför andras.
I traditionell isländsk litteraturhistoria har Huldas banbrytande roll inom ett friare formspråk – hennes samling av prosalyriska texter utkom redan 1920 – underkänts. Två av Huldas manliga och något yngre författarkolleger har fått äran av att ha infört folkvisornas gåtfullhet och mystik i lyriken, trots att de debuterade några år efter henne. En tredje manlig författare får äran av att ha skrivit den första prosadikten – Hulda får dock inta platsen som förnyare av den kvinnliga genren “pulur”, ramsor.
Huldas ramsor är poetiskt bearbetade; hon använder de gamla ramsornas suggererande rytm och expansion, men vidgar traditionen och bryter upp rytmen för att framhäva sina teman. Ramsorna får metaforer, associationer och en symbolik som inte förekommer i den folkliga traditionen.
Ramsornas rytmiska lek med språk och rim skapades traditionellt i vardagslivets situationer. De hade sällan början eller slut utan upphörde av sig själva när modern eller mormodern inte hade tid längre eller när barnen somnade. Ramsorna handlar ofta om vardagen och ofta uttrycker sorgsna omkväden kvinnornas bekymmer och melankoli. De bästa ramsorna levde vidare, en del nedtecknades, men merparten av författarna är okända.
I de tre första diktsamlingarna experimenterade Hulda med formen. Inspirerad av symbolistisk lyrik prioriterade hon rytm och klang framför traditionell metrik. Hon höll fast vid allitterationen, men varierade rim och stroflängd. I isländsk litteratur blev hon en av förelöparna för prosalyriken. I hennes första prosatext, “Alfhildur”, 1905, blir gränserna mellan lyrik och prosa, dröm och verklighet, flytande. Människor, underjordiska varelser och den personifierade naturen glider över i varandra, och texten är extremt känsloladdad.
Den gröna världen
I Huldas första novellsamlingar är naturen alltid mötesplats för ungdomarna. De lämnar gårdarna, drar i väg till dalar och fjäll, ut till havet och ned till älven för att vara tillsammans.
Skildringen av den lidelsefulla kärlek som naturen ger plats för är inte ovanlig i den samtida kvinnolitteraturen. Norska Ragnhild Jølsens kvinnogestalter möter sina mystiska älskare ute i skogen, och i finska Aino Kallas Sudenmorsian (Vargbruden) söker sig den kvinnliga huvudpersonen på natten ut till vargarna. Bara i naturen kan de unga kvinnorna möta den man som väcker deras begär. Ofta är denne man av en eller annan anledning en oacceptabel partner åt den unga kvinnan, men under de hemliga mötena är han utan brist och framställs som en mytisk, gudomlig figur.
Den amerikanska litteraturhistorikern Annis Pratt har påvisat ett mönster hos kvinnliga författare som hon kallar “the green world”, kvinnornas gröna värld. Här skildras unga flickor som naturbarn som söker sig ut i naturen för att leva ut sin frihet, vilda och ostyriga, på flykt från dotterliga uppgifter i huset. Också unga giftasmogna kvinnor söker sig ut i naturen där de möter sina älskade. Men både flickan och den unga kvinnan tvingas tillbaka till fädernas hus. Bara de gamla kvinnorna får stanna i naturen – som enstöringar, spåkvinnor, örtkunniga eller häxor.
I Huldas novell “Almar Brá”, 1941, reser huvudpersonen Svanhvít, en kvinnlig konstnär, ifrån sin familj för att studera som det påstås. I själva verket lämnar hon man, hem och barn på grund av en passionerad kärlek till en man som beskrivs som “en ung gud, sjöarnas, älvarnas och kärlekens gud”. Han heter Almar Brá. De älskande möts i naturen, och symbolen för deras kärlek är en “mörkröd blomma” från fjällängen. Det är inte det erotiska som spelar den största rollen i detta förhållande utan i stället den ömsesidiga förförelse som försiggår under de älskandes intelligenta samtal. Svanhvits kärlek vaknar när hon läser Almars första bok: “Där slog det hjärta jag alltid hade sökt”, säger hon. Men bara i texten låter sig drömmen om den perfekta fysiska och psykiska föreningen med den älskade förverkligas. I “det verkliga livet” finns barn som väntar på att mor skall komma hem.
I flera av Huldas noveller och dikter förekommer en “heliglund” som fristad för förbjuden kärlek. Dikten “Þar dali þrýtur” (Där dalarna upphör), 1926, beskriver en sådan helig lund längst in i fjällets djupaste dal. Den är ett förlorat eller dolt paradis, och där bor kärleken och dess väktare, den fornnordiska kärleksgudinnan Freja och hennes systrar. De försöker hjälpa och stödja de förälskade och olyckliga, de fredlösa på jorden.
Drömmen måste offras
Också i Huldas enda roman, ett verk i två band, Dalafólk, 1936– 39, behandlas konflikten mellan en erotisk attraktion och frihetslängtan och samhällets krav.
Isól är enda barnet till en välbärgad bonde, hennes mor är död. Hon växer upp i frihet och kärlek, och hon utvecklas till ett vackert och intelligent naturbarn som simmar naken i älvarna, rider på vildhästar och klättrar i fjäll. Dessutom kan hon spela piano, komponera och skriva dikter.
Isól är förlovad med sin ungdomsförälskelse när hon möter sin stora kärlek. Hon tillbringar några veckor utomlands tillsammans med denne man, men när första världskriget bryter ut reser han till fronten och stupar. I desperation återvänder hon till den försmådde fästmannen som tröstar, förstår och förlåter.
Så småningom blir hon och hennes man föregångare i traktens kulturella liv, och social erkänsla blir en kompensation för drömmar om friheten och den stora kärleken. Det lyckliga slutet på Isóls historia förklaras med mannens alldeles speciella egenskaper. I deras förhållande är de traditionella könsrollerna uppochnedvända – hon är den rastlösa vandraren, han den trofasta Penelope som väntar på sin Odysseus.
I romanens andra del är huvudpersonen Isóls dotter, som är lika vacker och begåvad som sin mor. Men i motsats till henne har hon inga drömmar om ett annat slags liv, om rörlighet, om fritt tillträde till världen i likhet med män. Om hon vill kämpa, som sin mor, är det inte för sig själv utan för släktens ideal och det goda i världen.
Dalafólk, särskilt andra delen, präglas av konservatism och överdriven nationalromantik, en tendens som gjorde sig gällande bland isländska storbönder. De “nordiska” egenskaperna framhävs och idealiseras, liksom det isländska kulturarvet. Huldas hjältar är starka karaktärer: jorden, släkten, gamla värderingar och traditioner och deras barlast. Staden, socialismen och arbetarrörelsen är av ondo. Ofta blir kvinnorna bärare av denna ideologi. De skildras som duktiga och praktiska, modiga och viljestarka bondflickor. De har inte känsligheten och de romantiska drömmarna från de första novellernas kvinnogestalter. Den förbjudna kärleken har förlorat sin fascinationskraft och tragiska dimension. Den främmande älskaren dyker upp, men avslöjas som simpel fruntimmersjägare. Den stolta kvinna som han förför skäms över sin svaghet och bestämmer sig för att i framtiden slå in på ärbarhetens smala väg.
Dalafólk kritiserades på 1940-talet för att idealisera bondesamhället och lästes av många som en motskrift till Halldór Laxness beskrivningar av småböndernas slit i den socialrealistiska romanen Sjálfstætt fólk, 1934–35 (Fria män, 1935–36). Hulda uttrycker i ett brev 1939 en förhoppning att hennes roman skall bli översatt “för att visa världen en annan bild av mitt folk än den som H. K. Laxness har tecknat. Ja, jag tillåter mig att direkt påstå att min bild är sannare än hans”.