Unnur Benediktsdóttir (pseud. Hulda) Bjarklind

1881 - 1946

Island

Hon är den kvinnliga diktare som har varit närmast att nå status som Islands nationaldiktare. Hennes barndomshem, där hon fick privatundervisning, var ett kulturcentrum på norra Island. I äktenskapet fick hon fyra barn varav det första dog.

Hennes debutsamling Kvæði (Dikter), 1909, gjorde kritikerna begeistrade och de berömde diktarens beskrivningar av naturen, dess milda rytm och feminina eller barnsliga skönhet. Däremot såg samtiden bort från diktarens frihetslängtan och känsla av ofrihet och plikt. Hon var en av de första som skrev prosadikt i novellsamlingen Myndir (Bilder), 1924.

I Kvæði, 1909, och Segðu mér að sunnan (Berätta för mig vad som sker söderut), 1920, experimenterar hon med formen, bl a den traditionellt kvinnliga genren “þulur” (ramsor) medan dikterna formmässigt är mera traditionella i Syngi syngi svanir mínir (Sjung, sjung mina svanor), 1916.

Hennes stora roman Dalafólk 1-2 (Dalfolket) 1936-39, som idealiserar det harmoniska livet på landet var en motskrift till Halldor Laxness socialistiska angrepp på bondesamhällets värderingar i hans roman Sjálfstætt fólk (Fria män), 1934-35.

Litteratur om författaren: ett urval

Guðrún Bjartmarsdóttir och Ragnhildur Richter: Hulda. Ljóð og laust mál. Úrval, 1990

Krisín Bragadóttir: "Hulda (Unnur Benediktsdóttir Bjarklind): (6 August 1881-10 April 1946)" in: Patrick J. Stevens (ed): Icelandic writers, 2004

Helga Kress (red): Stúlka. Ljód eftir íslenskar konur, 1997