På 1600-talet var långa studieresor som led i en politisk eller militär karriär ett manligt privilegium. Även krigstjänst förde männen ut på långa resor i Europa. Många kvinnor följde sina män i fält. Hellre än att förlora kontakten med männen utstod de ett kringflackande liv på skakande kärror mellan värdshus och härläger i Baltikum och Tyskland, med fara för egen och barnens hälsa. Om detta berättar brev och bevarade reseanteckningar från 1600-talet av t.ex. Anna Agriconia Åkerhielm, Agneta Horn, Sophia Brahe och många andra. Vittberesta var också Leonora Christine Ulfeldt och drottning Kristina.
Först och främst unga adelsmän men även mindre bemedlade söner till ämbetsmän och präster avslutade ofta sin utbildning med “Le grand Tour”, bildningsresan ut i Europa, de sist nämnda ofta som informatorer åt de unga adelsmännen.
Deras hemmavarande systrar fick inte sällan svälja studielusten och längtan ut för mera närliggande, praktiska uppgifter. Men tack vare dem blev hemmatillvaron dokumenterad, dels i släktböckernas anteckningar om familjekretsens öden, dels i självbiografier och dagböcker.
1600-talets stamböcker
När resandet och kulturutbytet i Europa efter reformationens oroligheter åter ökade, blev stamböcker många resenärers följeslagare. I stamboken, som studenten, adelsmannen eller ämbetsmannen förde med sig, fick vänner och bekanta eller berömda vetenskapsmän och lärare skriva sina namn, gärna tillsammans med en devis, ett gott råd eller annan levnadsvisdom. Bibeln och de antika författarna var populära källor. De som var konstnärligt eller poetiskt lagda bifogade gärna en teckning eller en dikt, citerad eller ur egen fatabur. I somliga stamböcker finner man klippta eller tecknade silhuetter av vänner som man ville komma ihåg.
“Spes mea Christus” (Kristus är mitt hopp) “All mein Hofnung in Gott” (Allt mitt hopp till Gud) finner man i Daniel Hermanns (1543-1601) stambok från 1579. Här finns också citat på latin och grekiska av Horatius, Cicero, Plinius, Ovidius, Cato, Bernhardus, Isokrates, Sofokles, Platon och Menander.
Man brukar peka på Wittenberg som den universitetsstad där seden att skriva i varandras stamböcker utvecklades bland studenterna. Denna sed spreds sedan i det protestantiska Tyskland och i Norden. I dessa, till formatet ofta små böcker, kan man sedan följa resenärens väg mellan olika universitet och besök hos berömda lärare. Vägen kunde gå via Wittenberg, Leipzig och Jena över Leiden till Paris och åter hem. Ibland varade utlandsresan något år, ibland tio, femton.
Självklart fungerade stamböckerna som ett slags resejournal och minnesbok att visa upp när man återvände hem. Man kan också tänka sig att de fyllde en funktion som introduktion vid det nya lärosätet: se här, dessa frejdade människor känner jag, denne lärare har jag lyssnat till, jag kommer från en aktad släkt och är själv ambitiös. Men också för universitetens lärare kunde det finnas ett visst intresse av att figurera i stamböckerna; på så sätt spreds deras namn till kolleger i det övriga Europa.
I Martin Nordemans (1636-1684) stambok finns en mängd deviser skrivna av hans lärare och vänner i Uppsala före hans utlandsresa 1663: “Nemo scit, quantum nesciat.” (Ingen vet, hur mycket han inte vet.)
“Peregrinatio vita est mortalium.” (Livet är en pilgrimsfärd för de dödliga.)
“Vita sine Litteris est vivi hominis sepultura.” (Ett liv utan böcker är en levande begravning för människan.)
“Sufficit mihi gratia Dei.” (Guds nåd är nog för mig.)
Svenska, norska och danska stamböcker från 1500-talet och ca 300 år framåt finns bevarade i våra arkiv. Ett första markant uppsving för genren kom under första hälften av 1600-talet, varpå intresset mattades för att sedan på nytt blomma upp under 1700-talet.
En stambok från den första glansperioden är skriven av en kvinna, Kristina Posse (1630-1668). Hon var systerdotter till rikskanslern Axel Oxenstierna, och hennes stambok följer det mönster som sade att en stambok helst skulle inledas med en kunglig namnteckning. 1648 har drottning Kristina skrivit sitt namn på första sidan, och det följs av pfalzgreven Karl Gustafs.
Sedan figurerar många namn ur hovkretsen, dit Kristina Posses släktingar och vänner hörde. Man finner Maria Euphrosynes namn 1648, liksom Beata De la Gardies och Beata Leijonhufvuds. 1651 har Agneta Horn skrivit sitt namn i sin jämnåriga släktings stambok.
Just som upplysning om bekantskaper och vänner, om de kretsar stambokens ägare vid angivna tidpunkter rörde sig i, har stamböckerna sitt största intresse. Med sina diktcitat och sentenser speglar de också sin tids kulturhistoria och ideal.
Omkring år 1700 betecknas en av Sveriges lärda kvinnor, Sophia Elisabeth Brenner, som den ledande poeten i Norden. Resenärer och unga lärde avlade visit i det brennerska hemmet och fick hennes och hennes makes namnteckningar i sina stamböcker. En av dem var den 22-årige Erik Benzelius d.y., som våren 1697 besökte Brenners i början av sin stora utlandsfärd.
Släktböcker
“Få skånska kvinnor hafva nått en mera förtjent ryktbarhet än Sophia Brahe, Tychos syster. Hon betecknar något nytt i den nordiska kvinnans historia”, skrev historikern Lauritz Weibull för snart 90 år sedan. “Hon är den första och en af de mest fullödiga representanterna i Norden för renaissancens kvinnoideal, beherskad af en glödande hänförelse för vetenskap och konst …” Sophia Brahe (1556-1643) tillhörde släkter som tidigt intresserade sig för sin egen historia. Hennes fars faster, Elsebe Brahe, skrev 1553 en släktbok, hennes faster, Magdalena Brahe, var sin tids genealogiska orakel i Skåne; några av hennes brorsöner var släktboksförfattare och hennes farmor, slutligen, lät författa en släktbok. Även inom Sophia Brahes mödernesläkt, Bille, fanns samma intresse.
Själv har hon efterlämnat en stor släktbok, en foliant på över 900 sidor, som har betecknats som höjdpunkten i en rad liknande arbeten som utkom i Danmark, som vid denna tid innefattade Skåne, Blekinge och Halland. Originalhandskriften förvaras på universitetsbiblioteket i Lund, och på dess första sida kan man läsa att den skrivits ut i Helsingör 1626. Arbetet har dock fortlöpande kompletterats fram till hennes död.
Redan år 1600 hade Sophia Brahe emellertid sin första släktbok färdig, men den hade brister, och när hon efter en mångårig utlandsvistelse återvänt som änka till Danmark och bosatt sig i Helsingör, återupptog hon sina genealogiska studier, som resulterade i den nya versionen av boken.
Förarbetena till släktboken kan studeras i en samling kopieböcker som tillhört henne, där hennes sekreterares anteckningar ofta har tillägg av Sophias egen hand. Kopieböckerna innehåller genealogier över skånska släkter, sändebrev om släkterna, och i tre av dem finns brev från 1630- och 1640-talen med släktlängder och personhistoriska uppgifter. Här speglas Sophia Brahes livslånga genealogiska intresse och hennes stora arbete med att skaffa fram fakta från olika källor.
Sophia Brahes släktbok följer samma mönster som andra samtida alster. Hon redovisar släktled för släktled och anger sällan mer än namnen och de viktigaste data. Den egna släkten och dess förgreningar är huvudämnet, och då släkttraditionerna noggrant traderats från föräldrar till barn, är uppgifterna om framför allt släkterna Brahe och Bille ovanligt exakta. Men många andra kända släkter, som gifts in i dem, förtecknas också, t.ex. Krabbe, Lindenou, Sparre, Thott, Ulfeldt och Urne.
I kopieböckerna kan man följa Sophia Brahes brevväxlingar med andra släktintresserade kvinnor som Sophie Below (15901650) och Beate Huitfeldt och här finns många berättelser av personhistoriskt intresse som ger bakgrunden till de korta notiserna i släktboken. Man utväxlade fakta och tipsade om källor. 1634 påbörjade Sophie Below själv en släktbok, som efter hennes död övertogs av hennes döttrar Anne och Birgitte Thott. Den senare lät 1659 renskriva boken och skrev själv ett företal till den.
“Min hiertte søster”, skriver Beate Huitfeldt i ett brev till Sophia Brahe: “Wist du icke ad du och jeg haffde en oldefader? War icke fru Liszbet her Klaus Bildis moder och min moders fader tho szyskende och end thuelinge fød paa en thid, den ene en thime elder end thend anden? Se i din szlectebog, skall du icke haffue 4 aalde fader 4 aalde moder paa suersziden.” (Vet du inte att du och jag hade en gemensam förfader? Var inte fru Lisbet herr Klaus Billes mor och min moders fader två syskon och tvillingar födda på en gång, den ena en timme äldre än den andre? Se i din släktbok om du inte har 4 farfars fäder och 4 farfars mödrar på svärdsidan.)
De utförliga breven visar hur man diskuterade utifrån ett levande person- och släktintresse och hjälpte varandra med källupplysningar, vilkas historiska värde man dock inte alltid kunde bedöma. I kopieböckerna har Sophia Brahe också nedtecknat muntliga berättelser hon fått höra, och här visar hon prov på sina stilistiska och dramatiska talanger. Så här kan det låta: Änkefru Else Krogenosz befann sig på 1400-talet i rättstvist med en Otte Nielsen Rosenkrandtz, och till slut blev hon så trött på honom att hon inför rätten deklarerade att hon nu tänkte gifta sig med vilken skalk som helst i landet för att få någon, som kunde hjälpa henne mot honom. Efter tinget red han i kapp henne, följde efter henne in i salen och friade till henne med orden:
“Nu kand du ingen werre faa end mig, det wedstu selff best, huor lenge ieg haffuer trettet med dig och tribulered dig, wiltu nu haffue mig, saa er wor trette förligt. Da sagde hun hart ney, hun wilde icke haffue hannum, men paa det hun kunde nyde fred for hannum, da wilde hun giffue hannum sin eldste datter, jomfru Ingeborig Huide. Da sagde hand ney; hand wilde icke haffue hendisz datter, men hand wilde haffue hinde sielff. Hun sagde, hun war een gammel quinde, hun wilde icke giffte sig. Saa bleff hand hoes hende 3 eller 4 dage och gaff hinde saa goede ord, at hun loffuedt at wilde haffue hannum. Da sagde hun, at hun war 48 aar, schulde dj haffue börn sammen, da schulde dj snart giøre brøllup. Så giorde dj brøllup det samma aar, och 40 wger dereffter fick hun een datter, hede jomfru Anne Rosenkrandtz, bleff 12 aar gammel.” (Nu kan du ingen värre få än mig, det vet du bäst själv, hur länge jag har grälat med dig och besvärat dig, vill du nu ha mig, så är vår träta förlikt. Då sade hon hårt nej, hon ville icke ha honom, men på det hon skulle kunna få ro för honom ville hon ge honom sin äldsta dotter, jungfru Ingeborg Huide. Då sade han nej; han ville icke ha hennes dotter, men han ville ha henne själv. Hon sa att hon var en gammal kvinna, hon ville inte gifta sig. Så blev han hos henne 3 eller 4 dagar och gav henne så goda ord, att hon lovade att vilja ha honom. Då sade hon, att hon var 48 år, skulle de ha barn tillsammans då skulle de snart göra bröllop. Så gjorde de bröllop samma år, och 40 veckor därefter fick hon en dotter, hette jungfru Anne Rosenkrandtz, blev 12 år gammal.)
Sophia Brahe gör personliga kommentarer till sina upplysningar bara på mycket få ställen i släktboken och då gäller det personer som hon känt.
I den svenska släktbok som Sigrid Bielke (1620-1679) ungefär samtidigt har fört finns exempel på motsatsen, hennes egna tankar och känslor färgar anteckningarna. År 1643 gifte sig Sigrid Bielke 23 år gammal med fältmarskalken Gustaf Horn. Denne, som var 26 år äldre än hustrun, hade från sitt första äktenskap dottern Agneta. Agneta Horn skulle som vuxen bli känd som en temperamentsfull och viljestark person, som i sin självbiografi skildrar sina svårigheter att dra jämnt med styvmodern.
I sin släktbok redogör Sigrid Bielke på hävdvunnet sätt för bröllop, födslar och dödsfall i sin släkt och i makens. Uppställningen är annalistisk, dvs. varje notering inleds med årtal och datum, varpå följer namnet på det nyfödda barnet eller den döde, ofta följt av en formelartad bön. Sigrid Bielke är en av de många 1600-talskvinnor som föder barn nästan varje år. Åren 1644-1655 fick hon nio barn, av vilka endast två nådde vuxen ålder.
“Anno 1661 d. 23. Augusti blef min Dåtter Elsa Margreta föd hit til verden på Limbohålm. Gud låte henne Christeligen lefva ock saligen dö.”
(Edla Hedvig Silfverstedts släktbok)
Sigrid Bielkes anteckningar begränsas till den närmaste släktkretsen, och under 1500- och 1600-talen gjorde många adliga kvinnor som hon. De skrev ner sina egna familjers viktigaste händelser och årtal. I detta intresse för familjen och individen finns en av rötterna till självbiografier och dagböcker, genrer som blir allt vanligare under 1700-talet. Ibland växte detta personintresse ut till omfattande historiska efterforskningar som hos Sophia Brahe, men då skulle flera speciella sociala och kulturella villkor vara uppfyllda. Att anteckningarna också var juridiskt betydelsefulla är självklart. I släktböckerna finns fakta som kunde åberopas t.ex. vid arvstvister.
Det är huvudsakligen kvinnorna som skriver ner släkternas data, och deras skrivkunnighet utnyttjas också till att föra anteckningar om familjeekonomin. I Metta Lillies dagbok från åren 1737-1750 kan man se hur just ekonomiska och släkthistoriska anteckningar växer ut till en mer personlig dagbok.
År 1654 drabbar sorgen hårt. Den 3 juli dog “min lilla kiära och wackra son Gustaf Carl efter 5 dagars utstånden sjukdom; och åter oss till så mycken större sorg densamma weckan om Fredagen derefter som war d. 7 Julilj efter 3 dagars utstånden sjukdom wår ende kiäre sohn Evert Horn, som Gud ock behagat hädankalla af denna onda verlden klockan 4 effter middagen. Båda dödde i Riga, båda af en siukdom, som war af Blodsoot [dvs. dysenteri]. Gud frögde deras skiöna och wackra siählar i Guds rike och förläna dem en frögdefull upståndelse med alla Christtrogna, och trösta oss nu så högt bedröfwade föräldrar, som nu i en så stor sorg har måst lefwat …”, skriver Sigrid Bielke i sin släktbok.
1700- och 1800-talets stamböcker
Ett nytt uppsving fick stamböcker från mitten av 1700-talet som ett led i detta sekels vänskapskult. Stamböcker kallas ibland också “album amicorum” eller “philoteca”, dvs. “vännernas album” eller “vänskapens tempel”. Under 1700-talet spreds vanan utanför adelsynglingarnas och studenternas kretsar, och från denna tid ökar antalet stamböcker med kvinnliga ägare. Dessa ser lite annorlunda ut, då studieresor ut i Europa inte var många kvinnor förunnade. Här är det snarare familjekretsen och vännerna som fyller albumen med notiser, dikter och goda önskningar. Så småningom övergår stamboksseden under 1800-talet i poesiböcker och gästböcker.
Konstnären och sångerskan Marianne Ehrenström, född Pollet (1773-1867) har efterlämnat omfattande memoarer på franska som utgivits i utdrag. Marianne Pollet tillhörde en protestantisk släkt från Flandern, och hennes barndom förflöt i Zweibrücken och Stralsund, där hennes far var kommendant. Samtalsspråk i familjen var franska och tyska. År 1792 blev hon hovdam hos Gustav III:s änkedrottning, och hon stannade vid hovet till sitt giftermål 1803. Här var hennes sång och pianospel livligt uppskattade.
Från hennes ungdom i Stralsund finns en liten i siden inbunden stambok, där hon 1785-1792 samlat anteckningar om släkt och vänner, främst från den svenska och nordtyska adeln. Förutom de skrivna bidragen finns här teckningar och klippta och målade porträttsilhuetter. 1787 skriver hennes mor Caroline de Pollet på franska i boken:
“Vad Vänskapen är ädel och gripande när Den har som grund en moders och en dotters namn; och när den förra kan räcka fram sitt eget Hjärta mot sitt Barn som en spegel, ren oeh aldrig smickrande!”
Här återfinns också den strof om vänskapen som hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta ungefär samtidigt i Stockholm sänder till sin vän Sophie Piper: “För Korrumperade Hjärtan är vänskapen inte gjord. O, gudomliga vänskap! fulländade lycksalighet!/ Den enda själsrörelse där överdrift är tillåten …”
Och på en utsökt liten målning, utförd av Marianne Pollet själv, ses en ung kvinna mellan rosenbuskar gå upp mot ett tempel helgat åt vänskapen. Varken tid eller avstånd kan utplåna dig ur mitt hjärta, försäkrar en annan väninna på rimmad franska. Men också männens röster hörs och har en hel del att säga om de krav som samtiden ställde på kvinnors behag, naturlighet och klokhet, utan att de fick vara lärda. Charles Fredric Boye skriver 1792:
Être femme sans jalousie,
Et belle sans coquetterie,
Bien juger sans beaucoup savoir,
Et bien parler sans le vouloir;
Ni familière ni hautaine,
Exempte d’inégalité:
C’est Votre portrait même
II n’est ni fini ni flatté.
Vara kvinna utan svartsjuka
och vacker utan koketteri,
ha gott omdöme utan
mycken lärdom
och tala väl utan att vilja det;
varken familjär eller högdragen,
fri från ojämlikhet:
Det är Ert rätta porträtt
varken avslutat eller smickrande.
I Lunds universitetsbibliotek finns ytterligare två små stamböcker med kvinnliga ägare, de är från 1800-talets början. Den ena har tillhört Magdalena Gyllenkrok (1788-1862), och anteckningarna och teckningarna dateras till 1814-1819. Det är fortfarande “La Tendre Amitié” (dvs. vänskapen) som är det stora ämnet, men bland franska och tyska sentenser finner man nu omkring en tredjedel på svenska.
I Carin Wulffs (1806-1857) stambok är nästan samtliga verser – det rör sig mest om sådana – på svenska. De flesta är från mitten av 1820-talet och önskar lycka, sällhet, dygd och kärlek åt stambokens unga ägarinna. Det tycks mest vara jämnåriga väninnor ur borgerskapet som skaldat och några av dem har sytt fast en hårlock vid sitt namn. Boken har många likheter med senare tiders poesialbum.
I Carin Wulffs stambok från 1828 kan man läsa:
Blif lik Din Mor i Dygd och
seder,
Fullkomlighet ej mer begär,
Så blir Du en gång Fruars
heder,
Som du nu Flickors prydnad
är.
Bara i detta lilla urval av svenska stamböcker i Lunds universitetsbibliotek ser man en tydlig tendens: en adlig sedvänja tas upp av borgerskapet under 1800-talet, samtidigt som språket övergår från franska och tyska till svenska.
Kanske kan man i stamböcker och släktböcker se ett mönster, som förtydligar några könsskillnader: på 1600-talet är det främst männens resande som speglas i stamböckerna, deras väg ut i lärdomens och krigens Europa. Här belyses individens uppbrott ur släktkretsen och mötet med nya platser och nya människor. Kvinnorna däremot fokuserar släkten i sitt skrivande: föräldrar, make, syskon, barn. De speglar liv och död i sin släkt, det nät som binder dem samman med förgånget och kommande och där de själva genom sina många barnafödslar, alternativt sin barnlöshet, utgör en så viktig sammanhållande länk.