Flygare-Carlén kom från en köpmanssläkt i Bohuslän och var sin tids mest populära och bäst betalda svenska författare. Som änka efter en provinsialläkare och med två barn att försörja fick hon 1838 stor framgång med debutromanen Waldemar Klein. På sin förläggares uppmaning flyttade hon till Stockholm där hon blev en medelpunkt i liberala författarkretsar och 1841 gifte hon sig med den liberale skribenten och Bellman-utgivaren Johan Gabriel Carlén.
Hon skrev ca 30 verk varav Sveriges första skräckroman, Rosen på Tistelön, 1842, och Ett köpmanshus i skärgården, 1860-61, är de mest berömda. Emilie Flygare-Carlén är den första skildraren av västkusten men hennes stora tema är balansen mellan könen i äktenskapet och erotiken mellan man och kvinna.
Litteratur om författaren: ett urval
Åsa Arping: Den anspråksfulla blygsamheten: auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt, 2002
Maria Holmstrøm: Emilie Flygare-Carlén, 1918
Ida Ivarsson: Pål och Nora: en feministisk läsning av Emilie Flygare-Carléns "Pål Värning", 1999
Monica Lauritzen: En kvinnas röst: Emilie Flygare-Carléns liv och dikt, 2007
Monica Lauritzen (red): En ros, ett år. Artikler kring Emilie Flygare-Carlén, 1994
Yvonne Leffler: I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800-talsromaner, 1991
Maria Löfgren: Emancipationens gränser: Emilie Flygare-Carléns 1840-talsromaner och kvinnans ställning, 2003
