Tag: Yvonne Leffler

Gotiska kvinnomonster

Frågor om kön och sexualitet, genus och identitetskonstruktion tar stor plats i 2000-talets nordiska litteratur, inte minst inom spänningsfiktionen. 2000-talets nordiska romaner är fulla av kvinnliga detektiver, gotiska hjältinnor och monster. Hos de manliga författarna förvandlas den kvinnliga huvudpersonen ofta till ett destruktivt monster. De kvinnliga författarna använder däremot övernaturliga drag för att tematisera den kvinnliga huvudpersonens självförverkligande och frigörelse från det förhärskande könskontraktet och från traditionella familjemönster. Representanter för den gotiska romanen är bland andra Leonora Christina Skov, Olga Ravn, Majgull Axelsson och Yrsa Sigurðardóttir. 

Skräck och skärgård

Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.

Skräckromantik och psykologiska rysningar

Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.