Tag: Birgitta Svanberg

Den problematiserade kvinnovänskapen

I Edith Øbergs mer seriøsa romaner träder förhållandet till män allt mer i bakgrunden, och i stället blir kvinnors relationer till varandra huvudsaken. Det är kvinnan som skapande subjekt som har intresserat henne. Den kvinnliga identitetens problematik får en inträngande behandling i hennes senare böcker, som präglas av ett tydligt intresse för psykoanalytiska tankegångar.Särskilt intressant blir det när hon tar upp frågor kring kvinnors sexualitet och erotiska konflikter med rötter i det omedvetna. Här skriver Edith Øberg in sig i den modernistiska kulturdebatten. Genom sina intrikata djupdykningar i splittrade kvinnopsyken, där sexualfientlig uppfostran, traumatiska barndomsminnen och skuldbelagda erotiska bindningar bildar en grogrund för bortträngda konflikter, utmanar hon de manliga vitalisternas bild av kvinnan som ett okomplicerat driftsväsen. I sina fyra sista romaner rör hon vid djupt tabubelagda ämnen.

På barnets sida

Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.

Sår som ännu blöder

Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, skildrade Karo(line) Espeseth en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka. Hennes roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Hon vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt.Dessvärre kom debatten om romanen att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare.

Den mörka gåtan

I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Förebilden är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent. Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen, först 1979 slutade man i Sverige att betrakta homosexualitet som en sjukdom.Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner.

Det som brister, det som stänger

Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.

Slaget om driften

Hela Agnes von Krusenstjernas författarskap rör sig kring de känslor av ofrihet, desperation och revolt som denna uppväxtmiljö uppammade. I sitt sökande efter “sanningen om kvinnorna” gick hon från sammanbrottsromanens depressiva text till drömmen om den frälsande kvinnligheten.Hon ställer i sin romantext de för kvinnor i en sexuell brytningstid svåra och angelägna frågorna: Vad betyder sexuallivet för vår kvinnoidentitet? Hur kan vi hitta fram till en positiv kvinnlig sinnlighet, fri från den nedärvda bördan av könsskräck, kvinnoförakt och förnekande av det kvinnliga begäret? I förmågan att uttrycka det bortträngda, förbjudna, ligger styrkan i Agnes von Krusenstjernas skildringskonst, hemligheten med dess starka suggestivitet och dragningskraft – men också dess förmåga att stöta bort, oroa och äckla.

Med ansvar för hela mänskligheten

Den finska författaren Hagar Olssons debut från 1916, anses, tillsammans med Edith Södergrans debut, som den finlandssvenska modernismens födelse. Som litteraturkritiker på Dagens press börjar hennes ryktbara kampanj för “det moderna” i konst och dikt. På hennes litterära program stod tillit till livsmakterna, till människoandens kraft att förvandla världen och till konstnärens heliga kall. Den största formella förnyelsen åstadkom Hagar Olsson inom dramatiken. Hagar Olssons skådespel är i hög grad politisk teater, förkunnelse och agitation.”Den nya kvinnan” och hennes problematik blir ett allt tydligare tema i Hagar Olssons romaner från slutet av 1920- och början av 1930-talet. Genom kontakt med den feministiska kvinnogruppen kring tidskriften Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad skärptes Hagar Olssons intresse för kvinnofrågor.