Legenden som historisk reflexion

Eeva Joenpelto (född 1921) debuterade 1950 med romanen Kaakerholma och fick sitt genombrott 1955 med Neito kulkee vetten päällä (Jungfrun går på vattnet, 1957), som tematiserar könsrollernas styrka och svaghet.

1974 kom Eeva Joenpeltos andra stora genombrott, när första delen av hennes romanserie om livet på ett företag i södra Finland från 1919 till in på 1930-talet kom ut. I centrum för romanseriens fyra delar, Vetää kaïkista ovista, 1974 (Husfolk och fiender, 1978), Kuin kekäle kädessä, 1976 (Sådd bland törnen, 1979), Sataa suolaista vettä, 1978 (Som sanden i havet, 1980), och Eteisiin ja kynnyksille, 1980 (Allt har sin tid, 1982), står en köpmansfamilj. Olika sociala och politiska grupper och samhällsklasser rör sig kring detta centrum, blandas och utsätts för generations- och klassmotsättningar, arbetskonflikter och den nya kapitalismen. Seriens första del handlar om bitterheten mellan de stridande parterna efter inbördeskriget. I seriens följande delar är det den unga generationen, som stiger fram med nya ideal och värderingar. Landet styrs av en socialdemokratisk minoritetsregering, kommunisterna har gått under jorden och de nyrika uppkomlingarna tränger sig in medelklassen.

Eeva Joenpeltos konstnärliga styrka är miljöskildringen och de psykologiskt övertygande personerna. De förvandlingsprocesser som präglar samhället återkommer på det individuella planet, där romansvitens personer uppträder som katalysatorer för sociala och politiska konflikter.

Efter Lojo-seriens människomyller koncentrerade sig Eeva Joenpelto på porträttering av individuella öden, t ex i romanen Elämän Rouva, rouva Glad, 1982 (Fru Glad, gift med livet, 1985), en mångtydigt underhållande, klassisk roman, där ett symbol- och idéplan flätas in i och bryter det traditionella realistiska handlingsplanet.

En utvidgning av symboliken gör fru Glads öde analogt med Finlands utveckling från 1917 fram till mitten av 1930-talet. Den oskyldiga “jungfru Finland”, Saara Heinonen, senare fru Glad, blir ett offer för samhällets dubbelmoral, förförs och förvandlas till en glupsk människoätare och mammondyrkare.

Förutom analogierna till nuet (1980-talet) återfinns också rollerna ur de tidigare böckerna: starka kvinnor och odugliga män som lätt låter sig luras, materialism och idealism, det statiska och det dynamiska i samband med människors utveckling och handlingsmöjligheter, land och stad, individ och miljö, passionernas makt över människorna.

Eeva Joenpelto fortsätter att i sitt författarskap under 1980-talet fram till 1990-talet variera temat offer och skuld och generationskonflikter och deras implikationer. Både i Rikas ja kunniallinen, 1984 (Rik och rumsren, 1988), och Jottei varjos haalistu (Så din skugga inte bleknar), 1986, känner man igen beskrivningen av livet som en kamp mellan materialism och idealism och av det oförklarliga, men systematiserade, hänsynslöst onda som drabbar idealistiska, naiva människor. Och i bakgrunden finns hela tiden de sociala, politiska och ideologiska konflikterna.

Hos Eeva Joenpelto ser det ut att vara lättare att kämpa mot system och organisationer än mot enskilda individer. Ondskan framställs som en följd av personlig, individuell rädsla och dumhet. I Ei ryppyä, ei tahraa (Skrynkelfri, fläckfri), 1989, försöker hon ännu en gång skapa en klassisk underhållande roman om borgerskapets dilemma och kamp för att upprätthålla en fläckfri fasad, som också bokens ironiska titel antyder.

Med romanen Tuomari Müller, hieno mies (Domare Müller, en fin man), 1994, upprepar Eeva Joenpelto också temat från tidigare böcker: penningmaktens, den politiska maktens och intrigspelets inverkan på individ och omgivning, hämndaktioner och klassamhällets persongalleri. Boken kulminerar i ett chockerat slut med en tragisk, övertygande och mångtydig bild av tusentals ormar på flykt undan bulldozrar.

Anu Kaipainen (född 1933) har alltid varit intresserad av att låta myter, legender och det historiska spegla nuet på ett mångtydigt sätt. I Arkkienkeli Oulussa, 1967 (Ärkeängeln i Uleåborg, 1980), är det händelserna under det finska kriget 1808–09 som skildras mycket levande. Och i Magdaleena ja maailman lapset (Magdalena och världens barn), 1969, har Anu Kaipainen utvecklat ett starkt engagemang i dåtidens radikala idéer och iver att förbättra världen.

Också i de följande romanerna, Surupukuinen nainen (Den sorgklädda kvinnan), 1971, On neidolla punapaula (Och jungfrun hon går i dansen), 1973, Naistentanssit (Damernas dans), 1975, och framför allt i Kellomorsian (Klockbruden), 1977, som har ett Jeanne d’Arc-motiv, fortsätter hon att använda myter, mystik och legender för att belysa och ge perspektiv åt situationer i nutiden.

Den biografiska romanen Poimisin heliät hiekat (Att samla de glittrande sandkornen), 1979, handlar om den kvinnliga finska folksångerskan Larin Paraske som fick sjunga för herrarna i Det finska litteratursällskapet på 1890-talet och porträtterades av Albert Edelfelt och Eero Järnefelt, men dog fattig och bortglömd 1904. Frihetstemat är centralt i boken, och i detta ingår både en kvinnoproblematik och en diskussion om den skapande människans svårigheter med att förverkliga sig under hårda yttre villkor. Ett kulturkritiskt tema i romanen framhäver den djupa klyftan mellan den värdeskapande etablerade kulturen och folkkulturen.

Anu Kaipainen skapar i denna roman en lyckad kompositionell helhet som fogar samman historiska och fiktiva händelser med folkloristisk rekvisita, Larin Paraskes egna texter, den karelska dialekten och de finska folksångernas allitterations- och omkvädesteknik.

Hos Anu Kaipainen används den visionära realismen till en avmystifìering av legender och historia, så att de ursprungliga fantasikällorna blottläggs både poetiskt och realistiskt. Det är emellertid först med romanen Kahdesti haudattu (Två gånger begravd), 1993, som Anu Kaipainen efter flera konstnärliga försök återigen tar fram de bästa egenskaperna i sitt författarskap – gåtfullheten, den stilistiska stramheten, det smidiga språket – och avhåller sig från en påträngande moral. I Kahdesti haudattu återvänder hon till myterna och legenderna genom att modernisera den romantiska balladen “Inkeris visa”, en finsk version på Kalevalamål av den dansk-norska folkvisan om den adliga fröken Inkeri som väntar på sin trolovade och till slut trolovas med en annan efter budet om fästmannens död.

Anu Kaipainens Inkeri heter Irene och är bosatt på en ö i Grekland, dotter till en rik vinbonde och som ung förlovad med den stilige, blonde fiskarsonen Lalmanti som är av vikingasläkt. Lalmanti hamnar i Sovjetunionen och stupar vid den finska fronten. Veikko, som assisterar vid uppgrävningen av fiendens stupade soldater, blir betagen av Lalmantis vackra kranium, som han behåller. Lalmantis lemlästade lik plågar Veikko, som med skelettet i bagaget efter många års sökande finner den otåligt väntande Irene i Grekland.

Romanen inbjuder inte till någon entydig tolkning, den är mångtydig och oförklarlig genom sin symboliska, mytiska överbyggnad som genomsyrar samtliga skikt. Man kan t ex se Veikko (Finland) som en medlare mellan öst och väst. De schamanistiska krafterna hos såväl Veikko och Irene som Lalmanti ställs mot den moderna västerländska kulturen, och Irene framträder som en stark kvinna som inte ger efter för envisa friare eller den beräknande byprästens krav. Genom föreningen av kristen tro och schamanism lyckas Irene bevara sin integritet.

Eila Pennanen (1916–94) förenar i sin berättarstil en psykologisk “realism” med en småironisk, humoristiskt betonad kritik av sociala fenomen. Hon debuterade redan 1942 med romanen Ennen sotaa oli nuoruus (Förkrigsungdom), som hon också återvänder till i Mongolit (Mongolerna), 1966, som utspelar sig på 1960-talet med alla tidens ungdomskrav, politiska förändringar, kompromisser och livslögner.

Höjdpunkten i Eila Pennanens litterära produktion är Tammerfors-trilogin om det tjugonde århundradets början, en släktroman om medelklassliv sett ur en kvinnas synpunkt. I trilogin, som inleds med Himmun rakkaudet (Himmus kärlekar), 1971, fortsätter med Koreuden tähden (För fåfängans skull), 1972, och avslutas med Ruusuköynnös (Rosengirlangen), 1973, ser Eila Pennanen ironiskt på hur den bildade medelklassen låter sig formas av samhället, samtidigt som hon tar parti för de fattiga och svaga.

Eila Pennanen genomskådar i sina prosaverk på ett nedtonat retsamt sätt de mänskliga svagheterna. I hennes traditionella berättarstil spelar den skarpa men samtidigt komiska porträtteckningen en strukturellt avgörande roll.